Dags att diskutera målen

Hemmavid börjar året som det slutade, utan regering, och även här kryper ett eventuellt extraval allt närmare. I bakgrunden, men med allt fastare konturer, visar sig klimatförändringarna. Även om saker och ting, trots allt, skulle falla väl ut så kommer flödet från Donald Trumps Twitterkonto att borga för fortsatt osäkerhet inom geopolitiken och kontinuerligt hög volatilitet på finansmarknaderna.

Får jag önska något för egen del så hoppas jag på en vidare, och mer öppen, diskussion om Riksbankens mål för penningpolitiken. Personligen tycker jag att målet för den förda penningpolitiken har varit för inskränkt under lång tid.

Jag menar inte att Riksbanken har bedrivit en felaktig penningpolitik. Förvisso tycker jag att de dröjde alltför länge med att höja räntan, men det är nu överspelat. Nej, Riksbanken har följt sitt uppdrag till punkt och pricka och häri ligger också problemet. Riksbanken har ett prisstabilitetsmål som man valt att tolka som KPIF på 2 procent – faktiskt med ett toleransintervall på +/- 1 procent.

Vi kommer från en period av ekonomisk återhämtning med mycket god tillväxt efter finanskrisen. Ultralåga räntor, eller minusräntor, i kombination med massiva centralbanksköp av obligationer, påskyndade otvivelaktigt återhämtningen. Men trots god tillväxt, en därmed allt lägre arbetslöshet och en, som vanligt, svag krona har inflationen haft svårt att manifestera sig. Anledningarna till detta är flitigt diskuterade.

En sak är i alla fall säker. Vi är på väg ut ur en långvarig högkonjunktur, som ser ut att gå mot en avmattning, med minusränta och – som en konsekvens därav – höga och fortfarande ökande privata skulder.

Den höga skuldsättningen är ett problem i sig. Om inflationen av någon anledning skulle komma att stiga och Riksbanken – med endast ett prisstabilitetsmål för ögonen – svarar med ytterligare räntehöjningar, kommer räntebetalningarna att öka. Sedan räntehöjningen i december förra året har media kryllat av rapporter om en hårdnande tillvaro för alltmer skuldsatta lån­tagare, och detta trots en styrränta som fortsatt är negativ (minus 0,25 procent).

Vi gör trots allt rätt för oss och betalar våra räntor och skulder. Men något måste man ju spara in på när räntebetalningarna ökar, och då blir det konsumtionen som blir lidande. Konsumtionen är en av de bärande pelarna i tillväxten och minskar den – ja, då faller tillväxten ytterligare.

Jag vet inte var inflationen kommer att vara om sex månader eller om ett år. Jag och mina kollegor gör vårt bästa för att prognostisera den och vi har bättre koll än de flesta, vill jag tro.

Volatila energipriser, senfärdiga löneökningar i spåren av en allt stramare arbetsmarknad eller stigande livsmedelspriser, som en konsekvens av klimatförändringar, skulle kunna överraska med högre inflation som följd.

En riksbank som då – lika målmedvetet som man höll styrräntan negativ under en period med mycket god tillväxt och låg inflation – höjer styrräntan i en ekonomi som är på väg in en avmattning, men med stigande inflation, kan knappast vara av godo. Kanske skulle till och med kronan stärkas, vilket ur ett tillväxtperspektiv inte heller skulle vara önskvärt.

Inflationsmålet har fungerat väl sedan det infördes för ungefär tjugofem år sedan. Under tiden har digitalisering, globalisering och klimatförändringar delvis skrivit om de ekonomiska modellerna. En mer levande och bredare diskussion om målformuleringen för Riksbankens framtida penningpolitik – som skulle kunna medföra en större flexibilitet och handlingsfrihet – är i alla fall något jag önskar mig det kommande året.

Gott nytt år!

Karl XII:s dödsdag

I slutet av 2016 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté under ledning av den tidigare generaldirektören för Konjunkturinstitutet, Mats Dillén.

Kommittén ska bland annat utreda och förtydliga penningpolitikens mål och medel. Ursprungligen skulle kommittén redovisa sitt resultat den 31 maj i år, men deadline har nu flyttats till den 30 november.