Aktieägarkapitalismen kommer till Tyskland

Deutschland AG, eller på svenska Tyskland AB, brukar användas som beteckning på det nät av korsvis ägande som präglat efterkrigstidens storfinans. Det har varit en tysk variant på kapitalism, som säkert haft sina fördelar under återuppbyggnaden, men som förefaller alltmer otidsenlig på en globaliserad finansmarknad.

Men Deutschland AG:s dagar är räknade. Tyskland måste bli mer likt andra västliga marknadsekonomier framöver. Och betydelsen av detta kan knappast överskattas, eftersom Tyskland är Europas största ekonomi. En viktig förändringsmotor kan bli det förslag till skattereform som lades fram av finansminister Hans Eichel alldeles före jul (se även nr 3/00). Slopas reavinstbeskattningen, som regeringen har föreslagit, är det troligt att stora aktieposter som har varit inlåsta i banker och försäkringsbolag så småningom kan komma ut på marknaden. Det öppnar för strukturförändringar som hittills inte har varit möjliga. Inte konstigt då att de internationella investmentbankerna ser skatteförslaget som det bästa som har hänt.

En annan faktor är aktiemarknadens krav på värdetillväxt. Konkurrensen om aktiemarknadens gunst kräver helt enkelt att företagsledningar och styrelser funderar på hur de kan skapa aktieägarvärde. Det betyder att ledningarna i storbanker som Deutsche Bank eller Dresdner Bank numera tvingas tänka lika mycket på aktieägarna som på kunderna. Det ökar kraven på transparens och fokusering, och på professionell portföljförvaltning.

Spindlarna i nätet

Som framgår av grafiken på nästa sida, är det de stora bankerna och försäkringsbolagen som är spindlarna i Deutschland AG:s gigantiska nätverk. En ledande roll spelas av Deutsche Bank. En annan av försäkringsbolaget Allianz, som är sammanbundet med ett annat försäkringsbolag – Münchener Rück – i ett ömsesidigt 25-procentigt korsägande. Tillsammans har de två bolagen kontrollen i Dresdner Bank och HypoVereinsbank, två av Tysklands och Europas största banker. Detta gör att Allianz har ett avgörande inflytande på vad som ska hända med bankstrukturen.

Detta intrikata korsägande mellan institutionerna ger en maktkoncentration av sällan skådat slag. Därtill kommer att banker och försäkringsbolag har stora aktieinnehav i gräddan av tyskt näringsliv i övrigt. Det gör att det finns starka band mellan bankerna och företagen, på ett sätt som saknar motstycke i den anglosaxiska världen. En europeisk parallell kanske kan vara Wallenbergarnas tidigare förhållande till stora delar av svensk exportindustri.

Stabilt och självbelåtet

Husbankssystemet, cementerat med ägarinflytande, har lett till långvariga relationer och ett stort mått av stabilitet. Men så täta relationer är inte problemfritt i en marknadsekonomi. Dels finns alltid risken att vars och ens intressen sammanblandas eller att det uppstår intressekonflikter, till exempel mellan bankens roll som kreditgivare och som ägare. Dels kan det lätt uppstå ett självbelåtet tjänstemannavälde som skyddar företagsledningarna mot marknadens krav.

Finansskandalen i verkstads- och kemikonglomeratet Metallgesellschaft för något år sedan, liksom den hotande konkursen i byggbolaget Philipp Holzmann, kan av kritikerna tas som intäkt för att systemet inte fungerar. Skandalerna väcker frågor om hur bankerna har agerat och vems intressen de bevakar. Stora ägarintressen gör dessutom att risknivån kan bli avskräckande. Ingen tvivlar väl på vad som skulle hända med börskursen i Deutsche Bank om fordonstillverkaren Daimler-Chrysler fick allvarliga problem.

Tidigare uppfattades nog inte problemen som särskilt relevanta, men i takt med internationaliseringen av kapitalmarknaden och avregleringarna ökar rimligen kravet på förändringar. Internationella placerare, i synnerhet de amerikanska, misstror systemet.

Lite lättare portföljer

Detta har förstås bankledningarna insett. Det är ingen tillfällighet att flera av de stora bankerna har lättat en del på sina aktieinnehav på senare år och även gjort en del att effektivisera förvaltningen. Det är också naturligt att marknaden förväntar sig att mycket mer kommer att hända om reavinstskatten slopas, i synnerhet som de orealiserade vinsterna i aktieportföljerna är betydande. Enligt uppgift skulle Deutsche Bank tvingas skatta av 20 miljarder D-mark om banken sålde ut sina innehav med nuvarande skatteregler. Detta är givetvis en konserverande faktor.

Därför skulle skattereformen betyda mycket för att förändra ägarstrukturen och minska inlåsningseffekterna.

Det betyder inte att alla aktier omedelbart vräks ut på marknaden, eller ens att alla poster omedelbart hamnar på s��ljlistan, men stora delar av den tyska industrin kommer att utsättas för kapitalmarknadens krav på ett helt annat sätt än tidigare i och med att skyddet mot uppköpsbud försvinner. En annan effekt blir förhoppningsvis att bankernas placeringsbeslut kommer att styras av klara avkastningskrav. Det kommer att leda till att åtminstone en del av portföljerna säljs ut och att kapitalet i stället investeras i kärnverksamheten.

Eller som en kommentar lyder: Det är först när marknaden har reformerats som tyskarna på allvar kommer att få lära känna “aktieägarkapitalismen”.