Allt fler intressenter

Ett företag har många intressenter. Under de senaste decennierna har en ökande andel av det som tidigare sköttes offentligt tagits över av privata företag, vilket vidgat kretsen. Dessutom har en alltmer globaliserad verksamhet tillfört ytterligare intressenter.

Begreppet intressent (stakeholder) är gammalt. Det dök upp i USA på 1950-talet, främst genom samhälls- och beteendeforskaren Herbert Simon, nobelpristagare i ekonomi 1978. Han ifrågasatte den klassiska företagsteorin. Den gick ut på att det för företagsledningen fanns ett optimalt beslut, som skulle leda till vinstmaximering.

Enligt Simon utgörs företaget av en koalition av intressenter, som alla saknar insikter om vad som är bästa ersättningen för de tjänster de erbjuder. I stället för att uppnå ett optimum strävar intressenterna, i en ständig process, efter att nå tillfredsställande lösningar. Varje intressent i företaget bidrar med olika insatser och får i gengäld belöningar i någon form: aktieutdelning, lön, ränteintäkter, varor, skatter och så vidare. Intressentbegreppet har utvecklats med åren och blivit standard i all företagsekonomisk utbildning.

Till Sverige kom intressentbegreppet 1964 genom Erik Rhenman, professor i företagsekonomi, med inriktning på administration, och skapare av managementkonsultföretaget SIAR (ingår numera i Cap Gemini Ernst & Young). Han inspirerades av Simon i samband med en rapport om företagsdemokrati, beställd av SAF. Intressentmodellen fick snabbt genomslag, men blev också starkt kritiserat av vänsterdebattörer. Den ansågs gynna arbetsgivarintressen framför löntagarintressen och kritiserades för att vara statisk och därigenom låsa fast gällande maktbalans mellan intressenterna. Det kan dock hävdas att den är dynamisk eftersom företaget hela tiden måste anpassa sig till normförändringar i samhället.

VD som medlare

Enligt intressentmodellen ställs motstridiga krav på företaget och konflikter hotar hela tiden företagets överlevnad. Men eftersom intressenterna är beroende av att samarbetet inom företaget fortsätter, har de intresse av att konflikterna på något sätt utjämnas. Företagsledaren blir en förhandlare och en medlare i konflikter.

Enligt Rhenman är företagsledningen den intressent som har det största intresset av att företaget överlever, beroende på den sociala prestige, de belöningar och det värde på arbetsmarknaden som följer med ledarjobbet. Företagsledningen och ägarna kan ibland ha olika intressen, trots att det är ägarna, via styrelsen, som tillsätter VD. Ägarna är heller ingen enhetlig grupp. Stora ägare kan ha helt olika intressen än små aktieägarna. Ofta hamnar de på kollisionskurs.

De anställda har naturligtvis en central roll i ett företag. Men den viktigaste intressenten är dock varken företagsledningen, ägarna eller de anställda utan kunderna. Ett företag är ju alltid tillkommet för sina kunders skull. Det är kunden som tillför pengar till företaget. Om ett företag förlorar sina kunder är det självt förlorat.

Det finns faktiskt företag som inte har kunden i centrum. Men då drivs de inte fullt ut på marknadens villkor. Ett exempel är jordbruket. Genom ett omfattande subventionssystem är den bonden själv, alltså företagsledaren/aktieägaren, som är den viktigaste intressenten. Vad kunderna gör är inte avgörande. Företagsledningen, ägarna, de anställda och kunderna utgör den inre kärnan i ett företag. I cirkeln utanför finns en rad andra intressenter, beroende på branschtillhörighet och geografisk utbredning. Det finns banker, försäkringsbolag, leverantörer, offentliga institutioner som statliga myndigheter, kommuner, landsting och EU-organ.

Statliga ingripanden

Också konkurrenter kan betraktas som intressenter, även om de flesta nog anser att de är raka motsatsen till intressenter. Men ett omoraliskt agerande från en konkurrent, exempelvis genom att tillhandhålla undermåliga produkter, kan drabba hela branschen och leda till statliga ingripanden. Och slås för många konkurrenter ut, exempelvis genom en överdrivet aggressiv prispolitik, kan det också medföra krav på offentliga ingrepp för att marknaden ska fungera.

Här kan man erinra om vad nationalekonomen, Nobelpristagaren i ekonomi och den tidigare folkpartiledaren Bertil Ohlin skrev redan 1936 i boken “Fri eller dirigerad ekonomi”: “I samma mån som en anda av samhälleligt tjänande tränger igenom i affärslivet bortfaller anledningen till lagstiftning och kontroll.”

Miljö kan också uppfattas som en intressent, även om den inte existerar som person eller organisation. Men det finns många talesmän för miljön bland övriga intressenter. Myndigheter övervakar att miljölagar följs. Kunder söker i ökad utsträckning miljövänliga produkter, vilket leder till att företaget måste ställa krav på sina leverantörer. De anställda och närboende påverkas av den inre och yttre miljön. Banker och försäkringsbolag kan ha synpunkter på potentiella miljörisker, exempelvis i industrianläggningar.

En viktig företrädare för miljön har varit den rad av ideella organisationer som finns, både internationella, nationella och lokala. På senare tid har företag och miljöorganisationer börjat samarbete, vilket inte varit lätt för någondera part. Att förena kommersiell verksamhet och tidigare kampanjorganisationer kan innebära kostsamma kompromisser. Den risk kampanjorganisationerna tar är att det dyker upp nya radikalare miljöorganisationer som tar över medlemmar som inte vill samarbeta med “fienden”.

De ideella organisationer finns inte bara på miljöområdet. Deras engagemang kan gälla mänskliga rättigheter, jämställdhet, utsatta grupper, sjuka, handikappade, unika kulturskatter och så vidare. Organisationerna blir fler och fler. Många företag har valt att ha en dialog med flera av dessa organisationer för att slippa obehagliga överraskningar. Även till synes små misstag kan få stora effekter om det blir ett massmedialt pådrag. De konsumentnära företagen är särskilt känsliga eftersom köpbojkotter kan uppstå.

Lundin Oil är ett typexempel på att företag som borde haft en dialog med de hjälporganisationer som följer utvecklingen i det krigsdrabbade södra Sudan. Då hade man sannolikt sluppit att schavottera i pressen för sin oljeverksamhet i landet.