Avreglerade kunder kräver billiga lån

Det är inte bara i telekombranschen som storföretagen måste ge kunder finansiering för att få stora order.

Häromveckan ställde Nokia in leveranserna av utrustning till turkiska teleoperatören Telsim. Orsaken var att Telsim inte klarat att återbetala ett lån från Nokia på 240 miljoner dollar.

Händelsen har satt riskerna med kundfinansiering i fokus. De flesta teleoperatörer är ju inte längre stora och statliga. I stället är de små och anses av bankerna vara betydande kreditrisker. Operatörerna behöver därför finansiering från sina leverantörer, som alltså tvingas till att ta risker.

Men det mesta tyder ändå på att de svenska storföretagens engagemang inom kundfinansiering är av hanterlig storlek.

Privatiserade beställare

Att leverantörer måste ge eller förmedla lån till en del kunder är något som förekommit i decennier. Det nya är att vågen av privatiseringar och avregleringar runtom i världen drastiskt förändrat affärsklimatet för stora infrastrukturprojekt, som telekomnät, motorvägar, broar, järnvägar, kraftverk, flygplatser och hamnar.

Både i industrivärlden och i fattigare länder har beställarna skiftat från att vara offentliga myndigheter och statliga bolag, som finansierar sig själva, till privata företag med eller utan statsgaranti. Det har gjort att köparnas behov av medel- och långsiktiga finansieringslösningar ökat. Finansieringsbehovet är extra stort för teleutrustningsleverantörer, som Ericsson och Nokia, eftersom operatörerna är relativt mycket mindre och finansiellt svagare än de beställare som finns i till exempel kraftbranschen. Men även byggföretag, som Skanska och NCC, måste hjälpa till med lån.

– Det har blivit mer eller mindre ett krav från kunderna att vi måste kunna erbjuda den här typen av komplexa finansieringslösningar, annars får byggbolagen inte alls vara med och bjuda på entreprenadkontrakten, säger Johan Henriksson, regionchef för så kallad strukturerad finansiering inom Skanska Financial Services.- Det kan till och med vara så att man får betala för att få vara med i ett projekt. Skanska går till exempel in som delägare med en miljard kronor i eget kapital i ett vägbygge i Chile, värt nio miljarder, tillsammans med ett par lokala företag och ett spanskt. Priset för att man ska få koncessionen är en miljard. Den chilenska staten får därmed inte bara en gratis väg utan också pengar direkt in i statskassan. Likväl bedöms sådana affärer som lönsamma.

Det går inte att säga hur mycket pengar som svenska företag ställer upp med för sina kunder. Exportkreditnämnden (EKN), som ställer ut statliga garantier och alltjämt främst arbetar med u-länderna, har ökat sitt engagemang med 37 miljarder kronor till 174 miljarder per den sista juni bara sedan årsskiftet. Även om EKN långt ifrån är inblandade i alla exportaffärer visar detta på den snabba tillväxten. Drygt 40 procent av EKN:s engagemang avser telekomnät.

Mer i Europa

Kundfinansiering handlar inte bara om att möjliggöra vägbyggen i Latinamerika och mobilnätsprojekt i Östeuropa, utan också om infrastrukturbyggen i västvärlden. Här finns en väldig potential, särskilt som det i allt fler länder blir politiskt gångbart – om än inte alltid samhälls- eller företagsekonomiskt klokt – med avgiftsbelagda transportleder.

Arbetet för bankernas projektfinansieringsavdelningar har förändrats radikalt. Det beror både på att fler engagemang gäller industriländerna och att de beställande företagen är mindre och svagare. Fram till 1993/1994 låg 90 procent av bankernas affärer i utvecklingsländer. I dag ligger 90 procent i industriländerna.

När det gäller utlandsengagemangen klarade sig bankerna och EKN förr i tiden oftast med att bedöma landrisken, eftersom köparen var statsägd eller hade statsgaranti. I dag har den kommersiella risken fått betydligt större betydelse. Det gör riskbilden mer komplicerad.

– Förutom krav på en rigorös analys för projekten, där bolagen måste göra detaljerade affärsplaner för de närmaste fem till tio åren, har kraven på uppföljning blivit betydligt tuffare, framhåller Anders Falkman, chef för export- och projektfinansieringsavdelningen på SEB, som är störst i Nordeuropa och även rätt stora i övriga Europa på den här typen av affärer.- Avtalen har ofta spärrklausuler om att till exempel en bro måste ha ett visst antal resenärer, annars sätter man sig ned och omförhandlar. När företaget växer i rätt riktning och blir större kan man lätta på villkoren i finansieringspaketet.

SEB har projektfinansieringspersonal på plats i både Stockholm, New York och Singapore. 62 procent av affärerna ligger i Europa och 26 procent i Nordamerika. 70 procent avser telekom och 30 procent kraftsektorn. Bara ett av SEB:s 50 infrastrukturprojekt har funnits i Sverige, nämligen Arlandabanan. Generellt sett har internationella telekomaffärer varit lönsammare och mer ofta förekommande än andra större infrastrukturprojekt under de senaste fem åren.

Intäkter säkerhet

För vägbygget i Chile har Skanska valt att använda Citibank som arrangör.- Svenska banker lider av samma problem som vi eftersom det inte funnits den här typen av projekt i Sverige särskilt länge medan andra länder har lång tradition och därmed erfarenhet av privatfinansierade projekt, säger Bert-Ove Johansson, vd för projektutvecklingsbolaget Skanska BOT.

BOT (build, operate, transfer) är ett samlingsbegrepp för olika privatfinansierade projekt, oftast i samverkan med andra parter och där intäktsflödet utgör den enda säkerheten för den externa långivaren. Dessa blir allt vanligare. I korthet innebär det att ett bolag som Skanska eller NCC bygger till exempel en väg eller ett kraftprojekt och får betalt årsvis efter en bestämd parameter som kan vara antalet resenärer. Eftersom bolaget går in med en ägarandel innebär det att man kommer mycket närmare risken än om det bara är med och ordnar finansiering, som är det vanligaste. För Skanska, som är en aktiv investerare, innebär det långa säkra kassaflöden som balanserar den mer volatila byggverksamheten.

Men BOT-finansiering innebär också risker. Arlandabanan, som startade 1999, drivs av konsortiet A-Train som till 45 procent ägs av NCC. Än så länge går A-train med förlust. Förra året hade banan två miljoner passagerare mot budgeterade tre miljoner. Först 2002 räknar Arlanda Express vd Göran Lundgren med att trafiken ska nå break-even. Det är ett helt år senare än enligt den ursprungliga tidsplanen.

Risker i telekom

Att leverantörsföretagen hjälper till med förmedling av finansiering – vilket de kan göra eftersom de i regel lånar billigare än sina mer betalningssvaga kunder – är den vanligaste formen av kundfinansiering. Det är betydligt mer sällsynt att leverantörerna själva tillhandahåller finansieringen med egna pengar.

Företagen är alltså, och på goda grunder, restriktiva med att ta kundfinansiering i sina egna böcker av transaktioner. Därför tyder ingenting på att ökade kundfinansieringsåtaganden skulle kunna hota den finansiella stabiliteten i till exempel Skanska.

I en bransch är dock riskerna betydande. Det gäller telekomsektorn. Enligt konsultbolaget McKinsey hade de nio största tillverkarna, däribland Nokia, Ericsson och Lucent, vid utgången av förra året en utlåning på 25,6 miljarder dollar, en siffra som ökat sedan dess och varav 30 till 40 procent enligt McKinsey ska betraktas som osäkra fordringar. Bara under första halvåret förföll 170 miljarder kronor i obetalda telekomskulder, enligt kreditinstitutet Fitch.

Ericssons kundfinansiering sköt i höjden när GSM-näten byggdes ut som mest under 1999, då engagemangen uppgick till 21 miljarder kronor, eller knappt tio procent av omsättningen. Förra året sjönk dock volymen till 19,6 miljarder, motsvarande sju procent av omsättningen. Kundfordringar i egen bok minskade till tio miljarder, till följd av att Ericsson överförde existerande kundkrediter till internationella banker.

Totalt motsvarade kundfinansieringen en femtedel av det egna kapitalet. Kundfinansieringsrisker innebär alltså inte något dödligt hot mot Ericsson, och knappast heller för Nokia. Situationen är långt mer alarmerande för till exempel amerikanska Lucent.

Kundernas krav

Det finns alltid risker med att finansiera för mycket av försäljningen i egna böcker. Kanhända borde företagen bli vid sin läst, hålla sig till sin kärnverksamhet och överlåta åt bankerna och andra specialiserade institut att sköta finansieringslösningarna. Men detta är knappast en möjlig utväg. Alltför många kunder kräver nämligen finansiering.

– Jag tror det är giltigt för all infrastrukturförsäljning att det är svårt att få leveransen av infrastrukturprodukter och tjänster om man inte har egna kunskaper om hur finansieringen ska drivas, säger Anders Lidefelt, chef för ABB Structured Finance i Sverige.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.