”Dags för Basel III”

I slutet av 1974 träffades representanter för elva i-länder i Basel i Schweiz. De skulle diskutera de problem som uppstått i bankvärlden sedan den västtyska banken Herstatt hade gått omkull. Resultatet blev “Baselkommittén för övervakning av banker”. Sedan dess har kommittén sammanträtt fyra gånger per år och är nu underordnad den större bankorganisationen BIS (Bank for International Settlements). Sverige är enda nordiska medlem.

I juli 1988 steg Baselkommittén ut på bankscenen på allvar. Efter sex års förhandlingar presenterades världens första gemensamma regler för kapitaltäckning i banker. Med kapitaltäckning menas den lägsta nivå på eget kapital som en bank får ha i relation till sina tillgångar. Reglerna, kallade Basel I i finansfolkmun, var enkla. En bank var tvungen att ha minst 4 procent av tillgångarna i eget kapital, så kallad primärkapitalrelation. Dessutom skulle den ha minst lika mycket i “eget kapital-liknande” tillgångar som förlagslån. Tillsammans ger det bankens kapitaltäckningsgrad, som måste vara minst 8 procent.

Bristerna i Basel I visade sig snabbt i den bankkris som i början av 1990-talet drabbade bland annat Sverige. Banker kunde kringgå reglerna och ta på sig långt större risker, varför arbetet med ett nytt regelverk inleddes. Efter sju års förhandlingar och två omskrivningar, presenterades Basel II i juli 2006. Det var en 347-sidig detaljerad instruktion över hur bankernas kapitaltäckning skulle se ut och hur myndigheter skulle följa upp den. Kravnivåerna 4 och 8 procent är desamma som i Basel I, men sättet att räkna ut både täljare – det egna kapitalet – och nämnare – de riskvägda tillgångarna – är helt annorlunda i det nya systemet.

Basel II omsattes i Europa till ett EU-direktiv och har varit lag här sedan januari 2007. I andra delar av världen, som USA, har införandet varit mer sparsamt.

Efter hösten 2008 är vi nu i ett läge där en lång rad av USA:s och Europas största banker har gått omkull. Bankerna har fallit trots att nästan alla haft kapitaltäckning långt över regelnivån i Basel II.

I Sverige har ingen storbank havererat, men Swedbank har tvingats göra en nyemission. Detta trots att banken efter första kvartalet i fjol redovisade en primärkapitalrelation som räknat på Basel II fullt genomfört skulle uppgå till 8,2 procent. Alltså mer än dubbelt så mycket som kravet. Swedbank ansåg sig så sent som i juli vara adekvat kapitaliserad!

I både USA och Europa har staten gått in med stora mängder eget kapital i bankerna och i flera fall skickat upp kapitaltäckningen över 10 procent. Martin Andersson, sedan i torsdags ny chef för Finansinspektionen, sade till DI häromveckan att även de svenska bankerna borde ta in mer kapital. Han borde veta vad som krävs. Som rådgivare till Bank of England var han med när brittiska jättebanker föll och förstatligades. Även dessa hade, med något undantag, hyfsade buffertsiffror. Att banker faller trots fina siffror har ställt allvarliga frågor om Basel II. Om 3 eller 4 procentenheters buffert inte är tillräckligt – vad är det då för buffert? Det är inte konstigt att bland andra finansmannen George Soros har krävt ett Basel III.

En pikant detalj är att ordföranden för den grupp inom kommittén som tog fram kapitaltäckningsreglerna Basel II

var svensk – förre chefen för Finansinspektionen, Claes Norgren. I en debattartikel i SvD i oktober i fjol försökte Norgren ta systemet i försvar genom att säga att det inte var fel på reglerna, felet var att de inte infördes i USA. Visst fanns roten till finanskrisen i USA. Och visst berodde en del av de europeiska haverierna på svallvågor över Atlanten. Men det är ett faktum att flera europeiska banker föll för att de, trots fina kapitaltäckningstal, i realiteten var bankrutta.

Huvudproblemet med Basel II är inte gränsnivåerna, utan sättet att beräkna det riskvägda kapitalet. Ju stabilare tillgång, desto mindre andel av det behöver du ta med, vilket ger en högre kapitaltäckningsnivå givet samma egna kapital. Eget kapital är dyrt, och bankledningarna har velat visa hög avkastning på ett så litet kapital som möjligt – vilket lett till ett race mot allt mindre riskvägt kapital.

Hur man avgör hur myriaderna av olika tillgångar i en bank ska klassas upptar en hel del av de nära 350 sidorna i Basel II-dokumentet. En ledstjärna för klassningen har varit tillgångarnas kreditbetyg, vilket har varit ett problem. Kreditbetyg för en lång rad bostadsobligationer och andra räntepapper visade sig under krisen vara av litet eller inget värde.

Det är uppenbart att ett nytt regelverk behövs. Visst finns det mycket bra i Basel II som är värt att bevara. Och visst är frågan om kapitalteckning mer komplicerad än vad som kan redas ut på dessa rader. Men enkelhet och tydlighet är just vad den här krisen har visat behovet av.

Vi behöver ett enkelt mått som visar för både aktieplacerare och bankkunder om en bank har problem eller inte. Kan det vara så svårt?

nullnullnullnull