Damernas olidliga lätthet

Jämställdhet är en stor sak för politiker. Oavsett partifärg. Lika många kvinnor som män ska ha makt i offentlig sektor och i näringslivet. Eller nästan i alla fall. Så räknar politikerna poster och procent. Och skryter.

År 2003 var näringsminister Leif Pagrotsky oerhört nöjd. Målet var nått, på över 40 procent av styrelsestolarna i statliga företag, hel- och delägda, satt det nu kvinnor.

– Det här visar att regeringen som ägare är ett bra föredöme i att rekrytera kvinnor till styrelser. Jag hoppas att detta ska inspirera övriga ägare att vidga sina kontaktnät och rekryteringsvägar, kommenterade Pagrotsky.

Att det hade blivit fler kvinnor var onekligen sant. Men relevant? Låt oss säga tveksamt om man ser till maktaspekten. Ju mindre bolagen var, desto fler var kvinnorna. Och bara 16 procent av kvinnorna fick svinga klubba trots att Margareta Winberg var jämställdhetsansvarig vice statsminister som hotade med kvoteringslag för alla företag, statliga som privata.

Man kan förstås resonera som så att någonstans måste kvinns börja, först i det lilla företaget och sedan bär det mot större uppgifter. I praktiken funkar det sällan så. Den kvinna eller man som sitter i styrelsen för SIS Miljömärkning (omsättning 28 miljoner, administrerar Svanen och EU-blomman) blir inte uppmärksammad av rekryterare oavsett hur god arbetsinsatsen varit.

Det måste finnas någon namnkunnig med tätt nätverk i en styrelse för att ryktet om rookien ska spridas. Och de välkända näringslivsmänniskorna sätter sig sällan i bolag som Voksenåsen (omsättning 45 miljoner varav drygt 9 i statsbidrag, är en konferensanläggning med kulturverksamhet utanför Oslo). Där är ordföranden s-politikern Berit Oscarsson, och fem av de åtta övriga ledamöterna kvinnor. Det styrelsen saknar av näringslivstyngd tar den igen i kulturell kredd, fram till i fjol satt författaren Linn Ullman i styrelsen. DN:s förre kulturchef Arne Ruth är fortfarande med.

Näringsminister Maud Olofsson har aldrig tyckt att eget beröm luktar illa. Häromveckan hade hon summerat snippor och snoppar och skickade ut ett pressmeddelande med rubriken: Rekordmånga kvinnor i statliga bolagsstyrelser. En av tre ordförande är nu kvinna. År 2005 var andelen 22 procent.

– Det här visar att målmedvetet arbete ger resultat.

– Företag med mångfald i ledningen är mer lönsamma än andra och jag vill med de här siffrorna utmana det privata näringslivet, sa Maud Olofsson.

Tesen om heterogenitetens ekonomiska överlägsenhet tål att diskuteras. Att statens största företag, Vattenfall, är väldigt lönsamt beror knappast på att hälften av styrelseledamöterna nu är kvinnor. Det handlar om att elpriset är himla högt, och om att Vattenfall år 2000 – när två av sju i styrelsen var kvinnor – köpte kolkraftverk i Tyskland och Polen. Till exempel. Men denna artikel handlar inte om argumenten för och emot kvotering. Den handlar om vad regeringen gjort. Och däri har Maud Olofsson rätt, målmedvetet arbete ger resultat.

I fjol fick hennes företrädare och partikamrat, nåja, Olof Johansson lämna ifrån sig klubban i Svensk Bilprovning – monopolföretaget som till 52 procent ägs av staten och i övrigt bilorganisationer och försäkringsbolag. Kerstin Lindberg-Göransson, vd för Arlanda flygplats, tog över.

Då fick även en annan polare till Persson – Claes Ljungh, tidigare statssekreterare, senare bröllopsgäst när statsministern äktade sin tidigare statssekreterare Anitra Steen, och numera generaldirektör för Kammarkollegiet – lyfta. Akademiska hus, som förvaltar sådana, styrelseleds nu av Eva-Britt Gustafsson. Som för övrigt är ledamot av Kammarkollegiets fonddelegation och Sjätte AP-fonden.

I år fick Olof Johansson även lämna ifrån sig Systembolaget. Muthärvan där, liksom den i Bilprovningen, överlevde han. Men när han i fjol höjde vd Anitra Steens lön och pensionsavsättningar med inalles 13 procent var det närmast en bön om att bli pensionerad (han föddes 1937). Motiveringen var att han var tvungen att marknadsanpassa. På årsstämman motiverade han så här:

– Under verksamhetsåret har en marknadsundersökning vidtagits avseende löneläget för personer i motsvarande befattningar på liknande företag. Av detta skäl har det varit motiverat att justera vd:s samt vice vd:s löner, förklarade Olof Johansson.

Liknande företag? Det skulle vara det lika statliga monopolföretaget Apoteket. Och visst, piller-vd Stefan Carlsson fick i fjol 2 488 000 kronor. Anitra Steens nya lön blev 2 511 000. Men Apotekets omsättning är dubbla Systembolagets.

Olof Johansson bestods dock ett ärofullt avsked. Såväl socialminister Maria Larsson, kd, som statssekreterare Ragnwi Marcelind var med på årsstämman och till protokollet antecknades att ministern särskilt skulle tacka avgående ordföranden vid stämmomiddagen.

Budet att bli ny ordförande gick till Praktikertjänsts nya vd Carola Lemne, som tackade ja. Men Praktikertjänsts styrelse tyckte annorlunda och Lemne ändrade sig. Men det skulle bli en kvinna, det blev Cecilia Schelin Seidegård. Också hon gammal sjukhusdirektör, på Huddinge och hela Karolinska efter sammanslagningen. Lemne hade samma jobb på Danderyd.

Bo Dockered fick motvilligt lämna Sveaskog. Där tyckte regeringen att det räckte med Svea i namnet och utsåg förre statsministern Göran Persson till ordförande. Till Dockereds efterträdare i Svenska Spel utnämndes Margareta Winberg. I Teracom – där Boxer-Robert hör hemma – byttes Håkan Tidlund mot Åsa Sundberg som styrelseordförande.

Och Marianne Nivert sitter kvar på posten på Posten. Men när storaffären hon riggat, sammangåendet med danska posten, är klart läggs uppdraget på mansaxlar. Hennes danske kollega Fritz H Schur – nu ordförande för SAS – tar över. Men vd-posten får svensken Erik Olsson behålla.

Regeringen Reinfeldt har alltså tillsatt fler klubbförande kvinnor också i de stora statsföretagen. Men tre av dem – Systembolaget, Svenska Spel och Bilprovningen – är inte vanliga företag. Två av dem är monopol och Svenska Spel har en helreglerad särställning. Det är sannolikt också skälet till att arvodet till ordförande och ledamöter är betydligt lägre än i LKAB och Sveaskog, trots att de företagen är betydligt mindre än Systemet och spelbolaget. För att inte tala om Apoteket.

Apoteket står inför omvandling. Monopolet ska bort. Det fordrar gediget arbete inte bara från regeringskansliet utan även styrelsen. Egentligen ska årsstämma hållas senast valborgsmässoafton, men mötet blir 5 juni. Då föreslås arvodena höjas med 50 000 till 250 000 kronor för ordföranden och med 30 000 till 130 000 kronor för gemene ledamot.

Det är en blygsam besvärsersättning jämfört med vad de ansvariga i Vasakronan, Vin&Sprit och SBAB får. Där dubblades arvodena för säljmödans skull.

Det är som sagt skillnad, på ett ologiskt och omotiverat vis, mellan bolag och bolag. För att leda styrelsen i Arbetslivs­resurs, en förlustbringande avknoppning från Samhall, får Karin Kronstam 160 000 kronor. Företaget, som sysslar med rehabilitering, omsatte i fjol 198 miljoner och förlorade 29. För att styra Dramaten får ordförande Sigbrit Franke 38 000 kronor trots att omsättningen är 238 miljoner och teatern går runt. Men det är klart, Arbetslivsresurs står på säljlistan.

Än Sveriges Television och Sveriges Radio, är inte de stora nog att ta sig in på 20-listan? Jodå. Men politikerna vill inte låtsas om att företagen är statliga, de redovisas inte så utan ägs formellt av en förvaltningsstiftelse vars ledamöter förstås utses av regeringen. Men rent formellt platsar alltså inte SVT, med förre s-ministern Lars Engqvist som ordförande, och SR som styrs av förre radiochefen Ove Joansson, på statsföretagstoppen.

Om de varit med skulle en av fyra ordförandeposter kunnat sättas på kvinnokontot. Hyckleriet om SVT och SR gör statistiken bättre. Vad avser ordförande.

Å andra sidan ställer manövern till det om man vill räkna vd-ar. På SVT (omsättning 4 miljarder) bossar Eva Hamilton. På SR (omsättning 2,2 miljarder) storchefar Kerstin Brunnberg.

På topp-20-listan finns tre kvinnor med vd-jobb. Två av dem i skyddad sektor: Anitra Steen på Systembolag och Birgitta Böh­lin på Samhall. Eva Cederbalk på SBAB arbetar på den vanliga marknaden och kanske inte med statlig ägare så länge till.

Om Maud Olofsson inte bara vill utmana näringslivet på procentmatch, en tävling privata företag inte är särskilt intresserade av att ställa upp i, utan verkligen vill få fram maktkvinnor gäller det inte bara att utnämna styrelseordförande och ledamöter utan att även få dem i sin tur rekrytera kvinnor till företagens ledningsgrupper.

Post-ordföranden, en gång Telia-vd, Marianne Nivert tycker att fokusering på att få in kvinnor i styrelser är fel. Det är arbete i direktionen som räknas. Och helst ska det vara operativt. Finansdirektör och affärsområdeschef smäller högre än personaldirektör och kommunikationschef. Dessvärre har kvinnor de två senare befattningarna i hög omfattning och de två förra till liten del. Få är de personalchefer som i likhet med Nivert kliver vidare.

Näringsminister Maud Olofsson har inte genusräknat ledningsgrupperna. Resultatet är inte roligt. Bara gubbar i LKAB. Endast en tant i Svenska Spel, där har Margareta Winberg något att jobba med. Två kvinnor av nio pers i Systembolagets ledning liksom hos Telia Sonera.

Inte ens Marianne Nivert har lyckats hitta mer än två till de tio toppjobben. Viveca Bergstedt Sten chefar för juridiken och Marie Hallander-Larsson för personalen. Å andra sidan har Hallander-Larsson visat klackarna så pass att hon är ledamot i Samhalls styrelse.

Det är så den rekryteringsgång som känns trygg för bolagen ser ut. En styrelseledamot med nätverk upptäcker en kapabel person i företagets ledningsgrupp, när någon bekanting muttrar över svårigheten att hitta kompetens i allmänhet och kvinnoklädd i synnerhet till den egna styrelsen. Då kan vår ledamot säga att den där Åsa hos oss gör ett gott intryck. Så kan Åsa skaffa sig styrelsemeriter i ett privatföretag som bäddar för en vidare karriär.

Snippsnoppräkning är enkelt. Därför kommer Maud Olofsson att fortsätta med den matematiken. Liksom socialdemokraternas jämställdhetstalesman Claes Borgström och alla andra i politiknischen. Men de som menar allvar måste utvidga räknandet och titta på mer än kön och antal. Makt handlar om tyngd, om företagens storlek och befattningens status.

Våra senaste regeringar har varit jämställda om man bara räknar på fingrarna. Men statsministrarna har varit män liksom finansministrarna. Och att de två väger väldigt tungt vet varje politiker. Det är bara att minnas och ta med i beräkningen.