Därför röstar folk ständigt nej till EU

Samma år som Sverige och Finland firar tio år i EU, tackar fransmännen non merci till den nya EU-konstitutionen. I över två år har arbetet pågått med att utforma konstitutionen som skulle ersätta Nice-fördraget. På många sätt är det nya förslaget bättre än Nice-varianten. Det är tydligare och enklare utformat.

Det har de flesta tyckt hittills; Spanien till exempel, som sa ja till konstitutionen med majoritet. Men fransmännen sa alltså nej, och nu gissar många att Nederländerna och England följer exemplet när turen kommer till dem.

För att få ett svenskt perspektiv på det gångna valet och dess möjliga effekter på resten av Europa kan man läsa SNS nyutkomna skrift Tio år i EU, där skribenter som Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Lars Calmfors och Olof Petersson diskuterar det svenska medlemsskapet i EU. I stort har svenskt näringsliv och politik inte väsentligen förändrats av medlemsskapet, konstaterar de flesta av författarna. Jaha. Det låter inte som upphetsande läsning. Men läs ändå.

Dessa svenska röster kan faktiskt belysa vad som just hänt i Frankrike. Framför allt gäller det statsvetaren Olof Petersson, som verkligen kommer något på spåret när han diskuterar hur EU-frågan under Sveriges år av medlemsskap behållit sin karaktär som oavslutad och emotionellt uppslitande värdekonflikt: “Det är som om Sverige fått en permanent folkomröstning om EU. Resultatet 1994 fick inte den legitimitet som hade krävts för att man skulle kunna säga att svenskarna nu accepterade att vara med i EU fullt ut, med alla dess rättigheter och skyldigheter”.

Det resonemanget stämmer rätt väl även på fransmännen. För vad sade de egentligen nej till? Inte var det väl så att det franska folket föredrog Nice-fördraget framför den nya konstitutionen? Knappast. Nationalekonomen Lars Calmfors sa i en debatt i maj i anslutning till att SNS gav ut boken: “Folk gillar inte politiker. Men folk vet att de flesta politiker gillar EU. Därför bestraffar folk politikerna genom att vara negativa till EU. Och detta är inte bara ett svenskt fenomen utan allmänt förekommande.”

Så rätt han tycks ha fått. Det franska valet handlade i allra högsta grad om en chans att få ge regeringen en näsbränna, om att få demonstrera sitt missnöje med företag som lämnar landet och arbetskraftskonkurrens från, tja, Polen, till exempel. I klartext: fransmännen röstade nej till EU i helgen. Konstitutionen? Den var knappast intressant i sammanhanget.

___________________

Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer
Annika Ström Melin, Atlantis 2005, 320 sid.

EU-paradoxen. Hur kan EU breda ut sig med sådan kraft samtidigt som medborgarnas misstro mot unionen växer? Den frågan ställer sig vetenskapsjournalisten Annika Ström Melin i sin bok Européerna, där hon följer den franske affärsmannen och EU-visionären Jean Monnet, samt Robert Schuman, fransk utrikesminister och den som banade väg för Monnets idéer.

Arvfienderna Frankrike och Tyskland skulle ge upp självbestämmandet över sina största tillgångar, kol och stål, till Höga myndigheten, och därmed säkra freden för framtiden. Den 9 maj 1950 var förslaget klart. Svaret på den inledande frågan kanske inte helt besvaras i boken, men berättelsen om hur Monnet lyckades ta sig fram hos makten vart han än kom är spännande och för de flesta ganska okänd. KD
_________________

Glitterspray och 99 andra klintbergare.
Bengt af Klintberg, Atlantis 2005, 296 sid.

Moderna sägner. Ja ja, det är förstås jättetrött att komma sättande ännu en Klintbergbok. Men många gillar i likhet med mig hans hängivna berättarlust och förmåga att gjuta liv och spänst i historier man redan från början vet kommer att sluta i att ingenting stämde, allt var fel. Och ändå känner man sig som läsare inte lurad. Det kallar jag att vara en begåvad berättare, så räkna med att detta blir ännu en storsäljare.

I hans senaste bok, elva år efter “Råttan i pizzan,” samlas hisnande och falska historier om terrorister, mobiltelefoner, mumier och Viagra. Det är lika roligt som vanligt, men det roligaste är ändå att historierna ger en sådan oslagbar bild av vår tid, vad vi är rädda för eller drömmer mest om just nu. Som samtidsskildrare är Klintberg magnifik. KD