Dollarruset

Marknaden tycks älska en stark dollar. Trots allt som USA gått igenom under det senaste året i form av fallande börs, lågkonjunktur och på toppen av allt terrorattacker, så har dollarn stått i stort sett oförändrat stark. Däremot har marknadens argument för en fortsatt stark dollar delvis ändrat karaktär. Från att ha handlat om den amerikanska ekonomins styrka har uppmärksamheten mer riktats mot konkurrenternas svaghet.

Hög produktivitet

När USA fortfarande befann sig på toppen av högkonjunkturen var det lätt att falla för argumenten för en stark dollar. USA hade högre produktivitet, bättre långsiktiga tillväxtförutsättningar och en framgångsrik börs med framtidens företag. Mot bakgrund av detta var det naturligt att dollarn successivt stärktes i förhållande till sina konkurrentvalutor, främst euron och yenen. Valutor som dessutom företrädde ekonomiska sfärer med strukturella problem av mer eller mindre allvarlig art.

I vassen lurade dock många ekonomer, kanske flest ur den traditionella skolan, och väntade på att USA:s ekonomi skulle visa sig mer mänsklig och därmed också dra med sig dollarn nedåt. Ekonomerna blev bönhörda, mer än de kanske själva väntat, när det gällde ekonomin, men inte på långa vägar gällande dollarkursen. En vanlig valuta hade rasat rakt genom golvet när de negativa nyheterna staplades på varandra i en till synes obruten ström. Visserligen fick sig även dollarn en initial törn, men på det stora hela har den hittills stått emot både recession och bin Ladin.

Oattraktiva alternativ

Varför blev då inte den negativa dollareffekten större? Egentligen av ett enda gigantiskt skäl, nämligen att när de alternativa placeringarna av kapitalet skärskådades, så framstod dessa som ännu mindre attraktiva. I huvudsak var alternativen två: ett Japan med djupa strukturella problem och en nyfödd euro på stapplande “Bambiben”. Mot den bakgrunden är det inte speciellt förvånande att, som SEB:s valutaanalytiker Robert Bergqvist säger, “marknaden höll kvar vid en beprövad världsvaluta som dollarn”. Sedan har också USA trots recessionen förmått hålla produktiviteten på plus.

De massiva räntesänkningarna av Federal Reserve, som enligt den ekonomiska teorin borde ha sänkt valutakursen, har i stället kommit att ses som ett bevis för att USA tar i med hårdhandskarna för att få förnyad fart på ekonomin. I jämförelse framstod den Europeiska centralbanken som räddhågad och velig.

Numera har också de flesta ekonomers tonläge när det gäller synen på dollarn förändrats radikalt. Centralbanker runt om i världen börjar ifrågasätta sina tidigare värderingsmodeller och talar numera med allt mindre bokstäver om dollarn som “fundamentalt” övervärderad. Tidigare dollarskeptiska prognosmakare är också klart försiktigare i sina omdömen och prognoser, många av dem brända av att ha gjort grava prognosmissar under de senaste åren.

Fler ser faran

Men det finns andra som av mer jordnära skäl vill få ner dollarkursen. Inte minst inom amerikansk industri har det gnytts över den starka valutans negativa konkurrenseffekter. Detta kulminerade för någon vecka sedan när företrädare för den amerikanska industrin uppvaktade finansministeriet med propåer om att överge den starka dollarns politik, genom att sluta att alltid framhålla de positiva effekterna av en stark dollar. De fick inte något gehör för sina synpunkter. Kanske främst för att exportindustrin trots allt är en relativt liten del av den totala ekonomin och att det för Bush-administrationen är betydligt viktigare att USA förmår att attrahera det riskvilliga kapital som behövs för en snabb ekonomisk återhämtning.

Dessutom är det svårt att tro på något annat än en mycket begränsad effekt av att prata ner dollarkursen, då priset trots allt sätts på den fria valutamarknaden. Misslyckade försök att prata upp valutakurser har ju dessutom gjorts av såväl ECB som vår egen svenska riksbank under senare tid.

Den genomsnittliga prognosen för dollarn är numera att den visserligen ska försvagas men i betydligt mindre och långsammare takt än man tidigare väntade sig. Att den skulle nå paritet med euron (en euro lika med en dollar) eller krypa ner under tio kronor det närmaste året eller till och med åren, är det allt färre som tror.

Osvuret är bäst

Men som alltid när det gäller valutor gäller att “osvuret är bäst”. Om kurserna börjar röra på sig för att ekonomiska förutsättningar ändrar sig eller marknaden blir mer skeptisk så kan det gå fort att driva ner en valuta. Det har historien visat. Och sett till att alla nu tycks ha ställt in sig på en fortsatt hög dollarkurs och med alla prognosmissar i färskt minne, så finns det trots allt en svag oro för att det stora flertalet kanske ännu en gång visar sig ha fel.