ECB:s metod biter inte

För den europeiska centralbanken (ECB) kan för närvarande frågan om att höja eller inte höja räntan göras mycket enkel. Den högsta accepterade inflationen i Euroland är två procent och så länge inflationsutsikterna ligger över denna nivå ska ECB höja räntan för att stävja prisökningarna. Sett utifrån den utgångspunkten var höjningen i förra veckan inte speciellt förvånande.

Trots detta togs marknaden på sängen. Visserligen har i stort sett alla marknadsaktörer förväntat sig en höjning under hösten, men de flesta räknade med att den skulle dröja, framför allt mot bakgrund av att en rad konjunkturindikatorer för euroblocket visade sig vara svagare än väntat under förra veckan. Detta kunde tolkas som att den europeiska konjunkturuppgången mattats. Dessutom höjdes räntan så sent som 31 augusti och centralbankerna i G7-länderna har dessemellan hunnit intervenera för att stödja den svaga euron. Men genom att överraska marknaden så följer ECB gammal god Bundesbankssed, vars mantel banken förgäves försökt axla.

Misslyckad operation

Om ett av ECB:s mål med räntehöjningen, vilket antytts från direktionshåll, var att ytterligare stödja den svaga euron så misslyckades operationen kapitalt. Visserligen stärktes euron när räntebeslutet blev officiellt, men det höll i sig i en knapp halvtimme innan marknaden återigen började driva ner kursen till runt 0,87 euro per US-dollar. Det är det golv som tydligen etablerats efter interventionen. Under denna nivå törs än så länge inga valutaspekulanter pressa ner euron, då man allmänt väntar sig nya interventioner om euron skulle nosa på tidigare bottenrekord.

Tillväxtgapet kvar

Allmänt är dock bedömningen att den främsta orsaken till den svaga euron är att tillväxten i Europa är lägre än i USA, och så länge detta tillväxtgap inte visar tecken på att slutas så kommer euron forsätta att vara i strykklass. Att i detta läge höja räntan ter sig därför inte som någon särskilt klok politik, eftersom detta skulle kunna få negativa effekter på tillväxten. Men fortfarande är räntenivån i EMU-länderna historiskt sett låg och penningpolitiken är snarast neutral och bör inte stävja konjunkturen i någon större utsträckning. Dessutom har de stora kärnländerna i euroblocket aviserat omfattande skattesänkningar, vilket hjälper till att hålla tillväxten uppe de närmaste åren.

Men goda nyheter för euroländerna förbigås som vanligt med tystnad av marknaden som fortsätter att intressera sig mest för den amerikanska ekonomin. För att få någon mer omfattande förstärkning av eurokursen krävs nog att det börjar komma negativa överraskningar om amerikansk tillväxt.

Även Danmark har höjt räntan, något som väl skulle ses som en försäkring mot valutaspekulation till följd av det danska nejet i folkomröstningen om EMU-anslutning. Nu har det visat sig att den danska kronan klarat sig betydligt bättre än väntat, och nu börjar det redan talas om en möjlig räntesänkning.

I samband med ECB:s räntehöjning ökade räntegapet mellan svenska och europeiska korträntor till en hel procentenhet. Detta har ännu inte fått någon effekt på den svenska kronan. Det är ytterligare ett tecken på att förtroendet för den svenska ekonomin är större än för den europeiska i stort. Sett ur den aspekten finns det inget skäl för den svenska riksbanken att snegla på ECB:s räntepolitik, utan direktionen kan lugnt koncentrera sig på specifika svenska förhållanden.