Eurosklerosis på ny nivå

Under 1980- och 1990-talen var det många som använde begreppet “eurosclerosis” när de skulle beskriva tillståndet i europeisk ekonomi. Begreppet stod för att den ekonomiska tillväxten var skral och att arbetslösheten bet sig kvar på höga nivåer år efter år.Nu har den ekonomiska tillväxten skjutit fart och arbetslösheten sjunker. Istället har nya problem tornat upp sig, främst att den nya valutan, euron, haft svårt att finna stöd hos allmänheten och på marknaden.

Eurons fall

Euron har sedan introduktionen förlorat mer än 35 procent i värde mot dollarn. Med hjälp av teoretiskt värde under tidigare år, kan man räkna sig fram till att eurokursen nu är den lägsta på över 20 år (mätt som ett handelsvägt index mot andra valutor).Det finns egentligen ingen större dramatik i detta. Med flytande växelkurser är det naturligt med stora kurssvängningar periodvis. Att valutan sjunkit så kraftigt sedan introduktionen har flera förklaringar: den starka tillväxten i USA, brist på politisk samordning inom EMU, samt – till en mindre del – ECB:s agerande.

Visserligen har tillväxten i EMU-området stärkts det senaste året, men problemet är att USA kunnat visa upp en ännu bättre utveckling med högre tillväxt, framför allt i attraktiva branscher. Dessutom har produktiviteten i USA under senare tid tagit ett rejält skutt uppåt ochallt fler börjar tro att det finns substans i begreppet “ny ekonomi”. Med en högre och mer uthållig tillväxt attraherar man kapital och inte minst européer har de senaste åren investerat kraftigt i USA.

Stark dollar

Paradoxalt nog har en del av dessa investeringar kunnat finansieras genom att obligationsmarknaden i Europa blivit mer likvid efter eurointroduktionen. Sett från den horisonten är det mer rättvisande att tala om en stark dollar än en svag euro och för att stärka euron skulle EMU-länderna behöva förbättra de strukturella förutsättningarna för tillväxt. Problemet är att det visat sig svårt att göra detta, framför allt politiskt.

Redan när euron introducerades var många skeptiska till att den politiska samordningen skulle lyckas. Politikerna har inte heller lyckats samla sig för att göra nödvändiga strukturella reformer på exempelvis skatte- och arbetsmarknadsområdena. Dessutom har det hela tiden funnits en underliggande konflikt mellan politikerna och ECB. Konflikten kom i dagern nyligen när Frankrikes finansminister Laurent Fabius inte ville ge centralbankschefen Wim Duisenberg sitt uttalade stöd sedan denne sagt något han inte borde ha sagt.

Att ECB dessutom agerat oförutsägbart och vid ett flertal tillfällen överraskat marknaden bidrar inte till att öka placerarnas intresse för euron. Visserligen följer banken därmed gammal centraleuropeisk tradition, men den har knappast det förtroende och den tradition som exempelvis Bundesbank hade. Vi lever dessutom i en allt mer globaliserad värld. Från öppenhets- och kommunikationssynpunkt känns det ibland uppfriskande att höra Wim Duisenberg släppa ifrån sig en och annan groda.

Vad kan då göras för att stödja euron? Det går uppenbarligen inte att prata upp den. Den mängd av positiva uttalanden om euron som gjorts under de senaste månaderna har snarast haft en negativ inverkan på kursen. Inte heller interventionen i september fick någon långvarig effekt; det fanns ju inte någon spekulativ bubbla i kapitalflödena, utan det rörde sig om mer långsiktiga investeringsströmmar. Räntehöjningar har också visat sig vara ett ineffektivt vapen, som dessutom försämrar den tillväxt som är en stor del av grundproblemet.

Be en tyst bön

För ECB vore det kanske klokare att överge försvaret av en växelkurs som troligen inte kan sjunka så mycket lägre och sluta jaga ett inflationsspöke som i huvudsak styrs av faktorer utanför bankens kontroll, såsom oljepris och just växelkurs. Och om det nu är så viktigt att få upp växelkursen, kan man be en stilla och framför allt tyst bön om dåliga nyheter avseende utvecklingen i USA.

För de europeiska politikerna handlar det om att fortsätta på det inslagna spåret med de strukturförändringar som inletts. Samt sist men inte minst att visa ett mer oförbehållsamt stöd för en stark euro och för ECB:s ledning.