Färdigvelat för Göran

Göran Persson har snabbt tagit en mycket klar ställning för att Sverige bör gå med i EMU. Det tidigare velandet är borta. Visst finns det kvar reservationer. Och vi bör, som bekant, vänta några år.

Men huvudargumentet uttrycks så tydligt att det inte råder något tvivel om Perssons och partiledningens avsikter. Bara ett misslyckande med den ekonomiska politiken, så att inflationen tar fart, kan bli ett hinder för Sverige att gå med inom några år. Persson sätter hela sin prestige på spel för att skapa en positiv EMU-opinion.

“Hellre en gemenskap med regeringar i Europa kring ett monetärt projekt som kan innehålla en del bekymmer än ett beroende av en internationell finansiell marknad som präglas av värderingar som befinner sig ljusår ifrån vad den här kammaren tycker är vettig politik. Så tror jag valet ser ut”, sade Persson i förra veckans partiledardebatt i riksdagen.

Taktiskt

Persson motiverar alltså EMU-medlemskapet med att det är nödvändigt för att Sverige ska kunna behålla och bygga ut det traditionella socialdemokratiska välfärdssystemet. Han skapar en taktisk kombination som är avsedd att locka vänsterväljare både att säga ja till EMU och att stödja socialdemokraterna.

Persson inledde sin argumentering med den s.k. välfärdsrapporten. Enligt denna har, sade han, väldigt många i vårt land fått det sämre under 1990-talet. Rapporten innebär, enligt Persson, en bitvis hård samhällskritik, men det är samtidigt en kritik, sade han, som vi kan använda för att formulera en dagordning för att vända utvecklingen och “återigen göra Sverige mer jämlikt och rättvist för att lyfta in solidariteten i politikens centrum”. Nu går det bra för svensk ekonomi, fortsatte Persson. Den svenska välfärden och rättvisan är återigen intressant att titta på.

“Underton”

En amerikansk tidskrift har skrivit att den svenska ekonomin trotsar tyngdlagen. Detta är något vi kan känna oss litet glada och stolta över, sade Persson. Men i konstaterandet att vi trotsar tyngdlagen finns en underton.

Många av dem som bedömer vår ekonomi förstår inte att det går att kombinera ett högt skatteuttag, en stor gemensam sektor, med kraftig tillväxt, spetsteknologi och frontlinjen vad gäller IT. Och det är de som påstår att det trotsar tyngdlagen som så småningom ska låna oss pengar när konjunkturen vänder nedåt.

“Jag har stått öga mot öga med dem som lånar oss pengar”, sade Persson. “Jag vet hur de resonerar.”

Och så förklarade han att de inte är anhängare av en välfärdspolitik av det snitt vi skulle vilja “kalla för nordeuropeisk eller svensk”, med en vink om att vi inte är så annorlunda än många EMU-länder.

Det finns en viss poäng i Perssons påstående att den internationella kapitalmarknaden kan få ett starkt misstroende mot Sverige om vi än en gång låter inflationen ta fart. Om placerarna åter förlorar pengar på att hög inflation försvagar kronans kurs kan det krävas stora förändringar av svensk ekonomi för att förtroendet ska återskapas.

Men därför blir det inte riktigt logiskt att vi inte kan gå med i EMU om löneökningarna blir för stora. Då blir vi ju utsatta för just de räntehöjningar och den press mot kronan som Persson vill undvika med ett EMU-medlemskap.

Samtidigt ser nog en del det som oroväckande att Persson, liksom den socialdemokratiska partistyrelsen i sitt förslag till partikongressen i mars, i skydd av ett tänkt oberoende av den internationella finansmarknaden, förespråkar dyrbara satsningar på utjämning, trygghet (“tryggheten måste få kosta”), regionalpolitik och så vidare och samtidigt inte har mycket konkret att säga om hur en långsiktig tillväxt med bevarad låg inflation ska främjas.

Tillväxt och låg inflation

Men det är just en hygglig tillväxt med låg inflation som Sverige behöver i framtiden. Då klarar vi oss bra både som medlemmar i EMU och utanför. Med hög inflation råkar vi illa ut i båda fallen. Utanför EMU kan det ta mycket lång tid att återställa finansmarknadens förtroende. Men då kan vi också få en fördel av att kronan faller så att konkurrenskraften återställs.

Vid för höga löneökningar måste vi i båda fallen genomföra förändringar så att arbetsmarknaden fungerar bättre. Däremot behöver det inte alls bli nödvändigt att göra om samma åtstramning som i början av 1990-talet. Det går att återställa marknadens förtroende på bättre sätt än att öka arbetslösheten.