Finansmarknadens okända supermakt

I

Kartellen – med makt över 417 miljarder

Det blev totalt 38 år i den fackliga hetluften. Sedan fick det räcka. 2006 lämnade förbundsordförande Björn Bergman Ledarna. I år blir han 65 år och firar första året som deltidspensionär. På Ledarnas högkvarter i Stockholm visar han av förklarliga skäl inte längre in i sitt gamla chefsrum – det har nya förbundsordföranden Annika Elias gjort om till sitt sammanträdesrum – utan letar rätt på ett ljust litet rum med glasvägg mot toalettdörrarna i korridoren strax utanför och fönster mot trafiken på S:t Eriksgatan långt nedanför.

Det är verkligen inte mycket som avslöjar att det här är en person med en enorm makt på den svenska finansmarknaden, minst i klass med en Jacob Wallenberg eller en Tom Hedelius.

Björn Bergman är tjänstepensionsvärldens mesta styrelseproffs. Sedan 1984 sitter han i styrelsen för pensionsjätten Alecta, en av de största placerarna på den svenska räntemarknaden och Stockholmsbörsens femte största aktieägare, med en total förvaltning på 417 miljarder kronor. Han sitter också med i styrelsen för det nybildade bolaget Collectum, det mäktiga navet i det nya pensionsavtalet för tjänstemän som fullt utbyggt årligen kommer att ta in pensioner för mer än 20 miljarder kronor och helt kontrollera vilka som får förvalta pengarna.

Förutom det har Björn Bergman styrelseplatser i kreditförsäkringsföretaget FPG och dess administrationsbolag PRI, som är kopplade till det gamla ITP-avtalet, samt i Bliwa Livförsäkring. Vid sidan av dessa bolag sitter han också i styrelsen för Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag, ägt av danska Codan, som förvaltar 22 miljarder kronor, och i SPP Livförsäkring, avknoppningen från Alecta som numera ägs av Handelsbanken och förvaltar 82 miljarder kronor.

– Klart jag har stort inflytande över verksamheterna. Det vore ju konstigt att påstå något annat, säger Björn Bergman.

Hur fick Björn Bergman makten över så mycket pengar? Svaret är kartellen. PTK var tidigare avtalspart i lönerörelsen, men sedan det så kallade Rehnbergavtalet löpte ut 1993 har avtalen successivt övergått till att förhandlas lokalt. Nu har kartellen egentligen bara makt kvar över ett område: ITP-planen, det gigantiska kollektivavtal som reglerar hur mycket 27 000 svenska företag ska betala i pension till runt 1,6 miljoner privatanställda tjänstemän. Enkelt uttryckt: PTK har blivit en megaaktör på den svenska sparmarknaden.

Den 25 april förra året tog framtiden en ny vändning för svenska tjänstemän, åtminstone de födda 1979 och senare. En historisk dag, tyckte både Svenskt Näringslivs förhandlingsledare Jan-Peter Duker och PTK:s ordförande Mari-Ann Krantz som på presskonferensen hos Svenskt Näringsliv äntligen fick sätta in en rekordgammal surdeg i ugnen. Det nya ITP-avtalet var klart. Totalt hade det tagit tolv år av avbrutna och återupptagna förhandlingar.

Dem som avtalet berörde reagerade knappast på nyheten. Hur många 28-åringar går runt och funderar över ITP-avtalet? Säkert inte många. Men om så där 40 år kanske de önskar att de i alla fall skänkt det en tanke. Efter statens stora pensionsreform 1999 har kollektivavtalens betydelse för de blivande pensionärernas ekonomi bara växt. I genomsnitt ger den statliga inkomstpensionen bara hälften av lönen. Tjänstepensionen kan ge ytterligare så mycket som 30 procent.

28-åringar funderar om möjligt ännu mindre över om bolagen som förvaltar deras pensionspengar i slutänden utgör en enorm maktbas för arbetsmarknadens parter och deras representanter. Så ser det nämligen ut. Avtalet kom till för att komplettera den statliga inkomstpensionen. Resultatet i dag är att PTK och motparten Svenskt Näringsliv själva har blivit kapitalförvaltare. Framgångsrika, dessutom.

I praktiken kontrollerar parterna marknaden för tjänstepensioner genom först de egna avtalen, sedan de egna bolagen. Strukturen ser ut ungefär som ett gigantiskt träd, där rotsystemet består av komplicerade kollektivavtal, och kronan av gemensamma bolag som verkställer avtalen. Varför egna bolag? För att det, enligt parterna, är nödvändigt och blir billigast så. Avtalen är så komplicerade att ingen fristående part skulle klara uppdragen.

I PTK-trädet är Alecta den största frukten. LO har på sin sida med SAF-LO-avtalet ett snarlikt pensionsträd, med AMF Pension som guldäpple högst upp. Träden har växt upp helt enligt den traditionstyngda svenska arbetsmarknadsmodellen. När avtalen görs upp kan det gå hett till, men efteråt förenas fackförbund och arbetsgivare i gemensamma affärsintressen, och då råder – oftast i alla fall – lika fredliga omständigheter som Saltsjöbadsavtalet en gång ville garantera.

I Alecta, som i det gamla ITP-avtalet får merparten av tjänstemännens pensionspengar, lever historien fortfarande. I styrelsen sitter till exempel alltid någon ledamot med koppling till familjen Wallenberg. Sedan 1998 är det finansproffset Sven Nyman. Han förvaltar till vardags egna hedgefonden RAM One och har formellt sett utsetts till styrelsen som representant för hela Svenskt Näringsliv. Men hans koppling till Wallenbergsfären är mycket stark. Han har varit chef för maktbolaget Investors tradingavdelning och hans barn heter Knut och Alice, som stiftelsernas grundare.

Alectastyrelsen svarar i sin tur inför en överstyrelse som utses av parterna och fungerar som en bolagsstämma. Det är en händelse som ser ut som en tanke att överstyrelsens ordförande också är en Wallenbergman: Anders Scharp, bland annat SKF-ordförande och styrelseledamot i Investor.

För Svenskt Näringsliv var det nya ITP-avtalet en stor lättnad. Medlemsföretagen avskydde det gamla förmånsbestämda systemet, där tjänstemännen får en viss procent av sin slutlön i pension. Ryktet säger att när Urban Bäckström kom till sitt nya jobb som vd för Svenskt Näringsliv 2005, möttes han av en lapp på skrivbordet med meddelandet: ”Fixa ITP-avtalet!”. Svenskt Näringsliv ville till varje pris bort från det tidigare systemet med löften om hur stor pensionen skulle bli i framtiden och som såg ut att bli förödande dyrt.

I stället ville man bara lova det man investerade i dag – hur det sedan utvecklades skulle inte vara arbetsgivarnas problem. För att få motparten att gå med på detta var Svenskt Näringsliv, som egentligen ogillade systemet med stora fackstyrda kapitalförvaltare, berett att acceptera en hel del kompromisser. Det var kompromisser som låg långt bort från vad Urban Bäckström hade predikat på sitt förra jobb som chef för ett rent privat pensionsbolag, Skandia Liv, men som han nu fick acceptera.

Det fanns egentligen bara ett orosmoment kvar den där aprildagen: Ledarna, som först hade reserverat sig mot beslutet. Just Ledarna hade utvecklat något av en tradition att spräcka ITP-förhandlingar, först gemensamt med Sif 1999, sedan på egen hand 2002. Deras högavlönade medlemmar hade initialt mest att förlora på ett systemskifte och Björn Bergman ville under sin regim inte skänka bort det som han uppfattade som ett gyllene förhandlingsläge.

Men den 3 maj 2006 gav Ledarna med sig. I det nya systemet betalar arbetsgivarna i fortsättningen årspremier, som individen själv får placera, dessutom med flytträtt. Övergångstiden för att fasa ut det gamla avtalet, som de äldre tjänstemännen får stanna kvar i, blir 30-40 år.

Björn Bergman tycker i dag att PTK sålde sig för billigt. Strax efter att avtalet blev klart möttes Jan-Peter Duker och Björn Bergman, motparter i avtalssammanhang men goda styrelsevänner, på ett av Alectas styrelsemöten. Duker hälsade med orden: ”Grattis till ett bra avtal”. Bergman svarade att det var han som skulle gratulera.

– Han sa inget, men han förstod precis vad jag menade, det syntes. Han har krönt sin karriär med ett jättebra avtal ur Svenskt Näringslivs synvinkel. Vi hade chansen att förhandla fram något väldigt bra för tjänstemännen, men den chansen var nu. Tror du vi har lika bra utgångsläge 2012, när första omförhandlingstillfället kommer? Det tror inte jag, säger Björn Bergman.

– Jag hade velat ha ett premiebaserat system som talar om vilken ersättningsnivå parterna siktar på. Är vi på väg att missa målet höjer arbetsgivarna premien. Har du sett Svenskt Näringslivs verksamhetsberättelse? Där kan man se i noterna att Jan Peter Duker har just ett sådant avtal. Jag tycker det är ett mycket sympatiskt system.

Han tycker inte att avtalet blev färdigt i alla delar och hade dessutom velat ha finansieringslösningar för oberoende pensionsrådgivning. Men han kritiserar inte PTK:s förhandlare öppet, utan kamouflerar det i självkritik.

– Jag satt i PTK:s styrelse så länge att jag måste se det som att jag har misslyckats med att argumentera internt. Svenskt Näringsliv fick igenom ett gigantiskt systemskifte: I framtiden ligger inget av risken på arbetsgivarna, individerna tar risken helt själva. Om ett sådant enormt systemskifte ska till är ju frågan på vilket sätt de anställda kompenseras för att de tar över riskerna. Är det till exempel lika självklart att Svenskt Näringsliv ska ha samma inflytande över bolagen som förvaltar lejonparten av pensionerna, alltså Alecta och AMF Pension?

Alecta, det framgångsrika monopolföretaget i vars styrelse Björn Bergman sitter, är Sveriges bäst bevarade finanshemlighet. De flesta av delägarna har ingen aning om att de är ägare. Förklaringen är att Alecta organiseras som ett ömsesidigt ägt bolag. Ägarna är de 27 000 företag som betalar in pengarna och de 1,6 miljoner människor som är försäkrade i bolaget. PTK och Svenskt Näringsliv äger ingenting. I stället kontrollerar parterna bolaget genom ett delegatsystem.

ITP-avtalet innebär en rad förändringar för Alecta. De flesta i finansbranschen har hört talas om bolagets vd Tomas Nicolin, som hållit hög profil i ägarfrågor på Stockholmsbörsen. Men för den breda allmänheten är varumärket anonymt. Det ska ändras nu. Det nya avtalet öppnar för viss konkurrens både om ITP-pengarna och om privatkunderna, som Alecta hittills inte fått konkurrera om. Företaget har redan skaffat en reklambyrå och nyligen anlitades också mediebyrån Scream, som ska hjälpa pensionsjätten att placera marknadsföringspengarna rätt.

Formellt sett är det dock inte alls givet att Alecta får förvalta de nya ITP-pengarna. Det nya partsägda bolaget Collectum kontrollerar upphandlingen helt. Maktcentrum är den så kallade ITP-nämnden, som består av sex nyckelpersoner från PTK och Svenskt Näringsliv. Det är där själva urvalet av förvaltare görs.

Samma valfrihet som i PPM-systemet, där man kan välja mellan 700 olika fondförvaltare, är det inte tal om. För det första finns det inte lika många försäkringsbolag att välja på, för det andra är parterna ense om att full valfrihet blir för dyrt och för svårt. Intentionen är att bara ett fåtal försäkringsbolag ska få vara med. Det ska ge tjänstemännen bäst avgifter och enklast administration. Enligt avtalet kan det bli så få som två. Högst fem, i alla fall.

Mellan dessa alternativ kan tjänstemännen sedan praktisera sin flytträtt. Men blir alternativen bara två kan man ju fråga sig hur det egentligen är ställt med valfriheten. Kritiken mot det nya avtalet från pensionsförvaltarna och försäkringsmäklarna på marknaden har varit stark. Collectum är bara knutpunkt och valcentral, hävdar parterna. Men i praktiken ser Collectum mer ut som en mäklare och rådgivare eftersom bolaget tar på sig ansvaret att både välja ut och välja bort. Och hur ska Alecta, på sätt och vis systerföretag till Collectum, hanteras? En anonym pensionstjänsteman sammanfattar misstankarna från marknaden:

– Arbetsmarknadsparterna beställer tjänsten, de skapar ett bolag som kontrollerar upphandlingen av tjänsten och har redan ett jättebolag som kan tillhandahålla tjänsten. Två, om man räknar AMF Pension också. Vem tror något annat än att Collectum kommer att tycka att deras offerter är jättebra?

Björn Bergman försvarar visserligen systemet med att Collectum kontrollerar upphandlingen – någon måste ju se till att de som inte gör ett aktivt val också får bra förvaltning – men ger kritikerna delvis rätt:

– Parterna borde fundera mer över hur representationen i Collectum och i ITP-nämden ser ut. Det finns stor försäkringskompetens där, men finns det tillräcklig finansiell kompetens? Jag avgick ur PTK i höstas och reste frågan där, men det här är en obehaglig fråga. Folk tycker inte om sådana frågeställningar. ”Skulle inte vi vara kompetenta?” Försäkringskompetensen måste vi naturligtvis alltid ha med. Men annars finns det inget som hindrar att vi säger att vi låter oss företrädas av finansförvaltaren x, eller juristen y.

Björn Bergman lämnar under 2008 de bolagsstyrelser som är kopplade till kollektivavtalet. Någon annan från Ledarna tar hans stol. Stora förändringar är också på gång inom PTK. Sif och HTF planerar att slå samman sina förbund i januari 2008. Om planerna blir av bildas en ny facklig tjänstemannajätte, med 520 000 medlemmar på 75 000 arbetsplatser. Frågan är vad som händer med kartellen då.

II

LO – med makt över 437 miljarder

Patos tog Ellen Nygren till LO-borgen. Hennes historia skulle kunna vara ren reklam för arbetarrörelsen. Hon började som städerska på 1980-talet, fick som hon uttrycker det känsla för vardagens villkor och blev fackligt aktiv. När Hotell- och restauranganställdas förbund sedan utsåg henne till försäkringsrådgivare insåg hon kollektivavtalens betydelse, och därefter fanns det ingen återvändo. En enstaka kurs i arbetsrätt vid Uppsala universitet blev till slut hela juristprogrammet. I dag är hon i sin egenskap av pensions- och försäkringsexpert högt uppsatt i själva hjärtat av den svenska arbetarrörelsen. Själv säger hon, utan att för den skull låta fanatisk, att hon burits av en inre eld:

– Jag har fått ett enormt ansvar och förtroende. Det här är min dröm. Hela mitt syfte med att läsa juridik var att få jobba med pensioner, försäkringar och kollektivavtal.

Sedan 2004 sitter hon i styrelsen för AMF Pension. Bolaget förvaltar 245 miljarder kronor av arbetarnas pensionspengar och är med sina närmare 70 miljarder kronor sjunde största ägare på Stockholmsbörsen. Förutom uppdraget i AMF har Ellen Nygren en suppleantplats i Fora, LO:s motsvarighet till Collectum, och en suppleantplats i AFA Sjukförsäkringsaktiebolag. Den sistnämnda ingår i arbetsmarknadsparternas försäkringsbolag AFA Försäkring som förvaltar totalt 192 miljarder kronor, vilket gör bolaget till en av Sveriges största kapitalförvaltare.

Inte heller hos Ellen Nygren märks makten över finansvärlden. LO-borgen luktar politik, inte pengar. Receptionisterna tar emot i gråa munkjackor från kampanjen Sänk inte a-kassan. I arbetsrum och korridorer har någon beslutat att täcka originalgolven med stryktåliga blå linoleumgolv.

– Det vore mer främmande för mig att sitta i en vanlig bolagsstyrelse. Men AMF Pensions verksamhet är till stor del byggd på kollektivavtal, och då är det känd verksamhet för mig, säger Ellen Nygren.

Med sina 40 år tillhör hon de yngsta i styrelserna, som i övrigt domineras av fyrtio- och femtiotalister. Men hon har varit med tillräckligt länge för att ha skapat sig ett gott rykte. Kompetent och duktig, är omdömen som dyker upp. Hon har själv mest snälla saker att säga om kretsen runt AMF Pension, som för övrigt har en före detta kollektivavtalsprofil som vd, Svenskt Näringslivs förre vice vd Christer Elmehagen.

– Jag har stor respekt för hur företagsledningen och hela personalen i AMF Pension sköter jobbet. Det är så tydligt att man minns kulturen och uppdraget, varför AMF Pension finns, säger Ellen Nygren.

Det systemskifte som ITP-avtalet innebar för tjänstemännen – att risken flyttas från arbetsgivaren till den enskilde – genomförde LO och Svenskt Näringsliv redan för tio år sedan. För låglönegrupperna fanns mer att vinna på en årlig premie från tidig ålder, i stället för en viss procent av en sannolikt låg slutlön.

– Vi tycker det är rimligt och rättvist att alla år i arbete räknas. Det gör stor ekonomisk skillnad. Du får ju en hävstång från första året, säger Ellen Nygren.

Maktstrukturen för LO:s pensionssystem ser i princip likadan ut som den PTK och Svenskt Näringsliv har. Pensionerna hamnar företrädesvis hos en gemensamägd jätte, AMF Pension, medan ett annat gemensamt bolag, Fora, fungerar som nav och sköter upphandlingarna.

Just nu håller LO och Svenskt Näringsliv på att omförhandla avtalet. LO begärde nya förhandlingar när tjänstemännen fick en högre premienivå, 4,5 procent av lönen att jämföra med LO-avtalets 3,5 procent. Ellen Nygren sitter i egenskap av avtalsexpert i den operativa förhandlingsgruppen. Vid förhandlingsbordet möter hon Jan-Peter Duker från Svenskt Näringsliv. När hon sedan går över till styrelsebordet för AMF Pension möter hon en av hans närmaste män på Svenskt Näringsliv, avtalsexperten Hans Gidhagen, och deras chef Urban Bäckström, tidigare chef för Skandia Liv och före detta chef för Riksbanken. Blir det inte konstigt att gå från ett hetsigt förhandlingsbord till ett gemensamt styrelsebord med dem som nyss var motparter? Ellen Nygren tycker inte det. Det finns en kultur som förenar.

– Att äga bolagen tillsammans ses nog av båda parter som naturligt, som ett utflöde av kollektivavtalen. Först förhandlar vi, och när det är klart går vi in i styrelsearbetet med gemensamma avsikter: ”Detta är vi ense om och ska vårda”.

Strax före midsommar 2006 fick PTK, Svenskt Näringsliv och LO en ny gemensam fiende: ett hovrättsråd från Göteborg vid namn Åke Thimfors som lyckades reta upp parterna så att en mäktig arbetsmarknadsdelegation gick ända upp till dåvarande finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg för att klaga. I delegationen fanns bland andra Svenskt Näringslivs Jan Peter Duker, LO:s Erland Olausson och SIF:s Lars-Bonny Ramstedt. Alecta och AMF Pension fanns också representerade genom sina chefsjurister.

Vad hade Åke Thimfors gjort för ont? Han hade gjort en utredning. År 2003 fick han i uppdrag av dåvarande biträdande finansministern Gunnar Lund att utreda vilka typer av ägarstyrning som egentligen är lämpliga för livförsäkringsföretag. Uppdraget kom till i svallvågorna efter Skandiaskandalen.

– Jag tror LO:s lobbyister sov när Gunnar Lund beställde utredningen. Det är lite märkligt att de inte såg problemen komma i tid och försökte styra om till någon annan utredare, säger en departementskälla i dag.

Åke Thimfors utredning gäller visserligen alla försäkringsföretag, men den slår extra hårt mot arbetsmarknadsparternas bolag. Slutsatserna är både hårdföra och radikala. AMF Pension drivs inte som ett renodlat ömsesidigt bolag, inte heller som ett aktiebolag. I stället är det ett aktiebolag, men ett som drivs enligt ömsesidiga principer och inte delar ut någon vinst. Just sådana hybridbolag bör försvinna. Tvångsomvandla dem till antingen ömsesidigt ägda försäkringsbolag eller till vinstutdelande aktiebolag, föreslår utredningen.

Det skulle i praktiken vara helt förödande för AMF – för vem äger kapitalet där egentligen, och hur ska det kunna delas ut? Ägarna är ju arbetsmarknadsparterna, men pengarna individernas. Expert efter expert sågade utredningen, bland annat för att den inte tog hänsyn till kollektivavtalen. Finansmarknaden skulle riskera kaos om två så stora ägare utsattes för tvångsåtgärder.
Själv verkar Åke Thimfors oberörd av de upprörda känslor han förorsakat och säger en smula tankspritt i telefon att det ju gått ett halvår, jag måste ta fram pappren, vad stod det i detaljerna? Men han förklarar övergripande hur han och övriga utredare tänkte: Hur demokratiska är egentligen försäkringsföretagen?

– I de här bolagen står försäkringstagarna för riskkapitalet. Men de har ingen möjlighet att utöva inflytande och de har ingen beslutanderätt. Det tyckte vi var en orimlig fördelning. Det strider mot principen om demokrati, att du ska kunna ha inflytande över det bolag du äger, säger Åke Thimfors, som alltså anser att även Alecta, som på papperet är ömsesidigt ägt av arbetsgivare och försäkringstagare, har ett demokratiskt problem.

– Alecta är lite annorlunda, men kort uttryckt så förhindrar bolagsordningen att delägarna – alltså de enskilda försäkringstagarna – får tillträde till bolagsstämman. Dit kommer bara representanter för dem, så kallade delegerade. Hur delegaterna utses har inte försäkringstagarna heller något inflytande över, det regleras via bolagsordningen.

Ellen Nygren vänder sig emot Thimfors förslag bland annat för att hon inte tycker det finns någon anledning att ändra ett vinnande koncept. Det är bra som det är.

– De här bolagen måste finnas för kollektivavtalens skull. Det vore synd att slå undan fötterna för dem, för till vilken nytta då? Kollektivavtalen är basen för vår svenska modell. Systemet fungerar ju.

Man kan tycka att LO gör det lätt för sig med ett sådant resonemang. Men LO är så stora att organisationen heller inte behöver göra det svårare för sig. Med ungefär samma enkelhet stoppade LO ett förslag för några år sedan, då AMF Pensions vd Christer Elmehagen och Alectas dåvarande vd Lars Otterbeck – för övrigt också en vice vd i det forna SAF – hade kommit fram till att det kanske vore bra att slå ihop de båda bolagen och göra lite stordriftsfördelar. Det fanns förstås invändningar mot den maktkoncentration en sådan pensionsjätte skulle få, men
LO:s huvudsakliga argument för att säga nej var enklare än så: LO-medlemmarna hade redan ett försäkringsbolag, AMF Pension, som de dessutom var väldigt nöjda med. Varför skulle de krångla till det?

III

Svenskt Näringsliv – med makt över 854 miljarder

Våren 2005 fick tjänstemännen på Svenskt Näringsliv ett uppdrag av sin 77 personer starka styrelse: Utred vår ägarroll i Alecta och AMF Pension. De båda företagen började gå lite för bra för huvudmännens smak. Vad höll egentligen Svenskt Näringsliv på med tillsammans med facket? De konkurrerade ju med medlemmarnas verksamheter år efter år.

Just då gällde missnöjet framför allt AMF Pension, som de senaste åren framgångsrikt tagit för sig på marknaden för privata pensionsförsäkringar. Vd Christer Elmehagens höga svansföring i ägarfrågor på Stockholmsbörsen retade också. Måltavlan var ofta storsfärer som Wallenbergs, som är väl representerade i toppen på Svenskt Näringsliv.

Redan i mars år 2000, året innan den stora affären då SPP Liv såldes till Handelsbanken och Alecta fick sin nuvarande utformning, slog styrelsen för dåvarande SAF fast en policy att organisationen inte ska hålla på med verksamheter som konkurrerar med medlemmarna. Svenskt Näringsliv hade inte ändrat på den inställningen. Ändå var det precis vad AMF Pension höll på med, och vad Alecta kommer att börja med när privatmarknaden öppnas för dem.

Hur går det ihop? Det gör det inte. Svenskt Näringslivs långsiktiga plan är att dra sig ur rollen som ägare. Frågan är bara på vilket sätt, och hur på hur lång sikt.

Några av svaren på det finns tre trappor upp i Svenskt Näringslivs fastighet på Storgatan på Östermalm i Stockholm. Huset har just renoverats. Sedan i höstas är receptionen med sina panoramafönster helt omgjord, från den långa blänkande metalldisken där den uniformerade personalen sitter, upp till taket där det hänger exklusiva lampor signerade Patricia Urquiola, trendig spansk designer.

I ett litet kontorsrum med skrivbordslampan prydd av upptejpade bilder på tonårsbarnen, sitter Svenskt Näringslivs mäktigaste tjänsteman i pensions- och försäkringsfrågor, Hans Gidhagen. Han är femtiotalist och börjar bli gammal i gamet. Till SAF kom han i början av 1990-talet, precis i samma veva som tjänstemännen fick den revolutionerande tilläggspensionen ITPK som gav dem möjlighet att själva välja var en liten del av deras pensionspengar skulle placeras. Men det var svårt att förklara för omvärlden vad som var så bra med innovationen.

– Marja Lång på A-ekonomi gjorde ett inslag där hon höll upp den broschyr vi hade tryckt upp och berättade att nu skulle tjänstemännen få välja var deras pensioner skulle hamna, och så sa hon ”För det här finns bara en plats” – och så slängde hon broschyren i papperskorgen, säger Hans Gidhagen och skrattar.

– Åtta sidor broschyr i glada färger var kanske inte rätt sätt att berätta om nyheten. Och det är fortfarande väldigt svårt att få ut information om pensionssystemen på ett bra sätt. Vi måste verkligen jobba hårt med det.

De flesta i den svenska försäkringsbranschen känner igen den pragmatiske avtalsexperten. Han har fingrar i varje kollektivavtalsgryta. Med tjänstemännen sitter han i Collectums styrelse samt är ledamot den mäktiga ITP-nämden, som tillsammans med inhyrd förvaltarexpertis ska sköta upphandlingarna enligt avtalet. Han är också suppleant i Alectas överstyrelse. Med arbetarrörelsen sitter han i styrelsen för AMF Pension, i Collectums motsvarighet Fora samt i AFA Försäkring. Där är han ordinarie i sjukförsäkringsbolaget och suppleant i livförsäkringsbolaget. Räknar man ihop allt, finns han som ordinarie och suppleant i styrelser för verksamheter som kontrollerar mer än 854 miljarder kronor.

Det är svindlande summor. Fast Hans Gidhagen definierar inte sin makt utifrån bolagens pengar.

– Den stora makten ligger ju i att vi styr avtalen. Det är inte den finansiella aspekten som är viktigast för oss. Det är alltid avtalen som initierat bolagen, för det har inte funnits bättre alternativ.

Resultatet av utredningen som styrelsen efterfrågade 2005 har inte kommunicerats utåt, men så här sammanfattar Hans Gidhagen saken:

– Svenskt Näringsliv har aldrig prioriterat att äga försäkringsbolag. Det är inte vårt jobb. Färdriktningen är att vi ska klara oss ur ägandet. Det nya ITP-avtalet är också ett tecken på att vi rör oss åt rätt håll, att det är individen som ska hantera pengarna. Men avtalen styr fortfarande vårt agerande, och vi måste följa dem. Vill vi ändra något i bolagens styrning måste vi ha med oss motparterna.

Det kan alltså ta lång tid innan Svenskt Näringsliv lämnar ägandet.

– Vår roll kommer att minska i bolagen, men så länge den förmånsbestämda planen är aktiv är det självklart att vi vill ha representanter i styrelserna. Det handlar dels om att fullfölja avtalen, dels om hur vi drar oss ur ägandet utan att störa arbetsmarknaden. Att orsaka konflikter vore ju värre för näringslivet i stort än att stå kvar som delägare ett tag till. Om 20 år hoppas och tror jag att vi klivit ur både Alecta och AMF Pension. Bevaka avtalen kan vi göra via Collectum och Fora.

Blir medlemsföretagen gladare av att höra att problemet är löst om 20 år? Svenskt Näringsliv blidkar dem under tiden med att ge ännu fler medlemsföreträdare inflytande i bolagsstyrelserna. I AMF Pensions styrelse sitter numera Lennart Nilsson, känd affärsprofil från den så kallade Skånemaffian med förflutet i Gambro och Trelleborg, småföretagaren Charlotte Bohman samt även Håkan Bryngelsson, vd för statliga fastighetsbolaget Vasakronan.

Sedan berättar Hans Gidhagen hur skiftet ska gå till.

– Prio ett fram tills nu var att införa ett premiebestämt system även för tjänstemännen, alltså att flytta risken med pensionskostnaderna från arbetsgivarna. Det har vi gjort nu. Flytträtten har vi fått in i ITP-avtalet också, det betyder att vi öppnar systemet för konkurrens. Det är också i flytträtten individens makt över pengarna sitter.

– Nästa steg är att se till att arbetare och tjänstemän får samma premienivåer. Det jobbar vi med just nu. Sedan har vi en uttalad vilja att slå ihop Fora och Collectum. I dag är de två parallella system och en sammanslagning skulle spara väldigt mycket pengar.

Det handlar alltså om det små stegens politik.

– Jamen så är det ju, säger Hans Gidhagen.

– Ingen tror väl att ITP-planen skulle sett ut så här om vi ritad den själva? Vi har en stark motpart också.

_________________________________

Nya ITP-avtalet

Gäller tjänstemän födda 1979 och senare. Pensionen börjar tjänas in vid 25 års ålder. Arbetsgivaren betalar en årlig avgift på 4,5 procent av lönen upp till 344 250 kronor och 30 procent på lönen därutöver. Tjänstemännen väljer själva en eller flera förvaltare av avgiften. Minst 50 procent ska placeras i en traditionell försäkring. Tjänstemännen har rätt att flytta på intjänat pensionskapital till annan förvaltare. Avgiften betalas in också vid sjukdom, föräldraledighet och vid ledighet för vård av barn. Systemet ska vara fullt genomfört om 37 år. Storleken på pensionen som betalas ut beror helt på hur stora avgifter som betalats in, hur avkastningen sett ut, avgifter, skatter och under hur lång tid pensionen ska betalas ut.

_________________________________

Betydelsen bakom förkortningarna

PTK: Privattjänstemannakartellen.

LO: Landsorganisationen

ITP: Industrins och handelns tilläggspension.

ITPK: Industrins och handelns tilläggspension komplement

AMF Pension: AMF står för Arbetsmarknadsförsäkringar

AFA: Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag

FPG: Försäkringsbolaget Pensionsgaranti

PRI: Pensionsregistreringsinstitutet

ALECTA: Helt påhittat. Betyder ingenting.