Finansskandalen som skakar Tyskland

Wirecard är största ekobrottsfallet i tysk efterkrigshistoria. Bolagets före detta operativa chef Jan Marsalek misstänks nu för att tillsammans med en handfull medbrottslingar ha plundrat bolaget på motsvarande 5 miljarder kronor.
Jan Marsalek

Torsdagen den 10 juli 2008 är det varmt och soligt i München. Tobias Bosler hade helst klätt sig i något svalt. Men just den här dagen går han till kontoret i kavaj. Under eftermiddagen har den 37-årige investeraren nämligen ett möte inbokat med advokaten från ett företag som Bosler länge hade intresserat sig för: Wirecard AG. Det blir ett möte som han aldrig glömmer. Snart anländer polis till platsen. Livrädd och chockad över vad han just varit med om förstår Bosler något som det ska ta resten av världen ytterligare tolv år att inse: Att Wirecards framgångar bygger på ett omfattande bedrägeri. Och de är beredda att ta till extrema metoder för att dölja det.
”Det här är svårt kriminella männi­skor”, säger Tobias Bosler idag till Affärs­världen.

Wirecard grundas 1999 för att utveckla och erbjuda tjänster för elektronisk betalning online. Till en början kommer omsättningen huvudsakligen från internets spel- och vuxensegment. Läs: Porr och poker. Men Wirecard nöjer sig inte där. Det här är en tid då även mer konventionella betalningar allt oftare sker kontantlöst. Vid varje sådan transaktion behövs en mellanhand som mot en avgift ser till att pengarna från den betalande parten når mottagaren. Wirecard är den mellanhanden. Tillväxten blir enorm och Wirecard en global koncern. 2018 tas de upp i Frankfurtbörsens prestigefulla DAX-index. Som ett av de 30 viktigaste företagen i en ekonomi präglad av verkstad och bilar firas Wirecard som Tysklands stora genombrott i den nya, globala techindustrin. Snart når företaget ett börsvärde på 25 miljarder euro. Ingen vill se Wirecard misslyckas. Men till slut går det inte att blunda längre.

5 miljarder borta

Idag utgör koncernen det största ekobrottsfallet i tysk efterkrigshistoria. Den före detta VD:n, företagets mångårige visionär Markus Braun, sitter häktad. Hans högra hand, Jan Marsalek, före detta operativ chef och ansvarig för Wirecards verksamhet i Asien, har en europeisk häktningsorder utfärdad på sig. Med skjorta, slips och lätt självsäkert leende syns han på stora ljustavlor över hela Tyskland. Fotot är taget för årsredovisningarna. Nu står det ”efterlyst” invid bilden, och ett nummer till polisen. Enligt de senaste medieuppgifterna misstänker åklagaren i München att Marsalek tillsammans med en handfull medbrottslingar mellan 2018 och 2020 plundrade företaget på 505 miljoner euro, en summa som motsvarar cirka 5,1 miljarder kronor.

Ett spår pekar mot Kina. Ett annat mot Ryssland. Under det senaste halvåret har allt fler ställt sig frågan om Wirecards operativa chef i själva verket är en rysk agent.
Samtidigt kommer beskedet från konkursförvaltaren: Tvärt emot Wirecards egna årsredovisningar har företaget sedan åtminstone 2017 gjort förluster på flera miljarder kronor årligen. Berättelsen om det tyska tech-undrets uppgång och fall är en thriller som kommer att gissla den tyska offentligheten under lång tid framöver. Varje vecka kommer nya uppgifter. En del menar att det kan ta decennier innan vi får hela bilden.

Men sommaren 2008 är Wirecard fortfarande ett företag bland andra i det tyska näringslivets stora mittenskikt. Tobias Bosler, investeraren, hade redan under våren samma årtyckt att företagets siffror såg konstiga ut och bestämt sig för att blanka aktien. Att blanka är ett sätt att tjäna pengar på en fallande aktiekurs. Det ligger alltså i blankarens intresse att det går dåligt för ett företag. Eller att det åtminstone uppstår negativ publi­citet. Det börjar det nu göra kring Wire­card.

I USA är det sedan slutet av 2006 förbjudet med pengaöverföringar för spel på kasino online. Trots att Wirecard nu har en bredare kundportfölj, samt egen bank med licens att utfärda kreditkort hos både Mastercard och Visa, är det här en lag som borde lämnat tydliga spår i företages omsättning. Istället rapporteras en 64-procentig tillväxt. På aktieforum online börjar det samtidigt florera uppgifter om att Wirecard använder sig av utländska skalbolag registrerade som blomsterbutiker eller djurfoderhandlare för att dölja transaktioner som sker till och från spelbolag.

”Vi vet att du har blankat
På bolagsstämman 2008 har Tobias Boslers misstankar spridit sig till aktieägarföreningen SdK, som under mötet ställde ledningen mot väggen. Det tar skruv. Under de efterföljande tre dagarna går kursen ned med över 30%. Tobias Bosler blir rik – och får ett samtal från Wirecards advokat med budskapet: Vi vet att du har blankat.
Boslers kontor ligger på en innergård i Münchens äldre delar. När advokaten kommer in från gatan för det avtalade är det i sällskap av två storvuxna män. Bosler går ut på gården för att möta trion. Stämningen som uppstår är hotfull. Bosler känner sig trängd och backar tillbaka mot den glasade dörren till kontoret. Männen kräver att han ska dra tillbaka sin blankningsposition.

”Jag är ingen vanlig turk från gatan. Jag har förlorat miljoner på grund av dig”, säger en av dem, en känd före detta proffsboxare, och slår med näven mot rutan bakom Bosler, precis invid dennes ansikte.

”Det smällde så att jag trodde att pansarglaset i dörren skulle gå sönder”, säger Tobias Bosler idag.

En kollega i kontoret intill ser vad som händer och ringer polisen. Innan två konstaplar kommer fram till gruppen lutar sig den andre mannen fram och säger lågt:
”I Turkiet dör folk på grund av 1000 euro, mannen, fattar du”?
Sedan lämnar de platsen. Polisen hinner inte ingripa. Och Bosler är så skärrad att han inte vågar göra någon anmälan.
”Händelsen bekräftade alla mina misstankar. Jag sa till mig själv: håll fingrarna borta från Wirecard”, säger Tobias Bosler.

Redan sättet på vilket Wirecard bildades väcker onda aningar om företagets framtid. I boken ”Die Wirecard-Story”, som förra året belönades med tyska journalistpriset, berättar företagets ursprungliga grundare, Detlev Hoppenrath, att hans största misstag var när han år 2000 anställde den begåvade programmeraren Jan Marsalek och konsulten Markus Braun. De två unga österrikarna, 20 respektive 30 år gamla, finner varandra snabbt. Braun utnämns till VD. Som ny investerare plockas Paul Bauer-Schlichtegroll in, vars firma EBS tjänar miljoner på att låta den tidens modem ringa upp dyra internetanslutningar när deras användare klickar in på porrsidor.

Tillsammans med Braun intar Bauer­-Schlichtegroll en ledande roll. Inom ett år har de puttat ut grundaren Hoppenrath ur firman. 2005 introduceras Wirecard på börsen genom ett så kallat omvänt förvärv – det vill säga, de tar över ett redan börsnoterat företag, ett sätt som nedlåtande brukar kallas köksvägen till börsen. Snart är även Paul Bauer-Schlichtegroll utmanövrerad. Och Jan Marsalek tar officiellt plats i företagets ledningsgrupp. Rollerna har fördelats: Marsalek, charmig, offensiv och extremt retoriskt begåvad får en allt viktigare funktion som arkitekt för Wirecards expansion utomlands, medan Braun iklär sig rollen som ideolog och guru. När Braun i framtiden redogör för Wirecards historia pratar han om sig själv som företagets grundare, enligt boken ”Die Wirecard-Story”.
”Det finns ledare som förmår samla organisationen kring sin egen person. Någon sådan har Markus Braun aldrig varit. Den bild som han har byggt kring sig själv som teknologivisionär är en pseudobild. Han använde sig snarare av metoden härska och söndra”, säger en källa inom branschen för betallösningar som Affärsvärlden har varit i kontakt med, och som under Wirecards första tid arbetade direkt under Braun.

Enligt källan, som vill vara anonym, är Brauns bild av sig själv som guru något som han har förstärkt de senaste åren, klädd i svart polotröja och glasögon utan ram. Som Steve Jobs, fast med österrikisk brytning, siar han om framtidens betallösningar på internationella techkonferenser.
”Markus Braun ville vara någon han aldrig var”, säger Affärsvärldens källa.
Bilden bekräftas av en person som arbetade i firman under andra hälften av 2010-talet. Denne beskriver Braun som verklighetsfrånvänd, narcissistisk och nästan autistisk.
Samtidigt blir Jan Marsaleks roll som operativ chef allt friare. På huvud­kontoret i Aschheim utanför München är han alltmer sällsynt. Istället flyger han mellan Wirecards tre viktigaste utlandskontor i Dubai, Manila och Singapore. Eller håller hov i Villa Alfons, ett stadsslott på Prinzregentenstrasse, den bayerska huvudstadens gräddhylla. För 680 000 euro om året, nästan 7 miljoner kronor, hyr den nu 40-årige Wirecard-chefen villan anonymt, enligt en granskning som Süddeutsche Zeitung (SZ) publicerade tidigare i år. Mitt emot det ryska konsulatet fungerar Villa Alfons som en ledningscentral för det rike av uppemot 50 olika dotterbolag och en mängd olika tredjepartsorganisationer som Marselek byggt upp.

Snart blir huset också ett slags klubbhus för dennes mer ljusskygga kontakter. Bland dem som regelbundet bjuds in till träffarna där finns ex-agenter, militärer och pengatvättare, skriver SZ. Marsaleks får här också utlopp för sin fascination för krig och auktoritära ledare. Enligt uppgifter till den tyska tidningen ska han under träffarna på Prinzregentenstrasse ha skickat runt ett foto på sig själv, poserande i stridsmundering tillsammans med soldater i syriska Palmyra, strax efter det att ryska legoknektar återtagit staden från IS tillsammans med Bashar al-Assads armé. Gåtfulla kopplingar antyds till både österrikisk och rysk underrättelsetjänst. Och enligt SZ ska Tysklands egen underrättelsetjänst efter Wirecards kollaps ha inlett en utredning om Jan Marsaleks förbindelser till framför allt Moskva.

Marsalek extremt skrupellös
”Jan Marsalek är smart, charmant men också extremt skrupellös. Han skulle kunna sälja sin egen mamma, som det tyska talesättet lyder”, säger Affärsvärldens källa och fortsätter:
”Sista gången jag träffade honom och Markus Braun var på Oktoberfest i München 2019. I det mest exklusiva tältet hade Braun bokat ett tiotal bord. Varje bord där kostar omkring 2000 euro per kväll. Braun satt i ett hörn med sitt manskap, med solglasögon och champagne. Han kände inte igen mig. Jag fick en känsla av ett slags verklighetsförlust hos honom”, säger källan.
Vid det laget har snaran redan dragits åt kring Wirecard. De rykten som hade fått Tobias Bosler att blanka företagets aktier 2008 hade fortsatt att förfölja bolaget. 2010 hade Bosler till och med anmält dem till både polisen och den tyska finansinspektionen BaFin för pengatvätt, efter uppgifter om att Mastercard och Visa bötfällt den tyska betaltjänsten på tiotals miljoner dollar redan under slutet av 00-talet. Men eftersom Bosler samtidigt bygger upp nya blankningspositioner är det istället han själv som häktas, misstänkt för kursmanipulation.
Det här blir nu Wirecards strategi mot ryktena. Kritiska analysbrev, rapporter från hedgefonder eller till och med granskande journalister svartmålas som försök från rovgiriga spekulanter att påverka kursen. Men inte bara det. Flera av dem som granskat Wirecard kan idag berätta om förföljelser och hot.
Som den brittiske aktieanalytikern Fraser Perring, som i en rapport 2016 värderat Wirecard till 0 kronor.
”Jag var rädd. Varje kväll dubbelkollade jag så att alla fönster och dörrar var stängda”, säger Fraser Perring i ”Die Wirecard-Story”.
Eller den tyska affärstidningen Handelsblatts reporter, Felix Holtermann, mot vilken Wirecard bland annat satte in sina jurister.
”Internettroll och fejkkonton siktade in sig på mig, det fanns anmälningar mot mig hos myndigheterna, jag fick arga mejl, oaptitliga paket och andra hot. Ärligt talat var det inte alltid roligt att rapportera om Wirecard”, säger han i tidningens egen podcast om fallet.

Avslöjade av Financial Times
Eller Dan McCrum, journalist på Financial Times, som tillsammans med kollegan Stefania Palma våren 2019 var den första att avslöja att Wirecards dotterbolag i Asien syste­matiskt blåser upp företagets omsättning genom att manipulera bok­föringen.
Mot dem båda startade åklagaren i München, liksom BaFin, två olika utredningar om misstänkt kursmanipulation. Först i september förra året lades polisutredningen mot dem ner.
”Vi var medvetna om att det pågick aktiv övervakning. Man börjar tvivla på sig själv. Även nu när jag tänker på det låter det absurt. Som en film”, säger McCrum i ett videoinslag på
Financial Times sajt.
Kombinationen av Wirecards aggressiva sätt att tillbakavisa kritik och de tyska myndigheternas följsamhet, samt det faktum att EY, en av världens ledande revisionsfirmor, varje år släppte igenom koncernens årsredovisning, har länge lugnat aktieägare, kreditgivare och kunder. Till och med Angela Merkel lägger under sin Kinaresa 2019 in ett gott ord för företaget, på inrådan av lobbyisten Theodor zu Guttenberg, tidigare försvarsminister i förbundskanslerns egen regering. Samtidigt fortsätter koncernen att pumpa ut pressmeddelanden om nya affärer för att överrösta kritiken. Två av dem som under Wirecards sista dramatiska år ingår samarbete med koncernen är Ikea och Klarna.
Men vid det laget är det längesedan som det rådde business as usual på Wirecards huvudkontor i Aschheim utanför München. Efter Financial Times granskning blir de kritiska rösterna bland aktieägarna fler. Även inom företagets hittills svaga styrelse börjar det mullra. Och i oktober 2019 tillkännages att revisionsfirman KPMG har anlitats för en djupgående kontroll av koncernens samtliga delar.

1,9 miljarder euro saknas
”Jag är övertygad att den oberoende granskningen kommer att stärka förtroendet för vår framgångsrika och starka affär”, säger Markus Braun i ett pressmeddelande.
I praktiken har han just undertecknat Wirecards dödsdom. Enligt uppgifter till journalisterna Melanie Bergermann och Volker ter Haseborg, författarna till ”Die Wirecard-Story”, ska han ha blivit djupt överraskad av den nitiskhet med vilken granskningen genomfördes. KPMG:s team på som mest 40 personer krävde total insyn i alla koncernens handlingar. Rapporten drar ut på tiden. Och för första gången avvaktar EY med att attestera Wirecards årsredovisning. Bakom kulisserna är aktiviteten febril. Enligt bokföringen ska det på två konton i Filippinerna finnas 1,9 miljarder euro. Det är en summa som motsvarar närapå hela koncernens resultat från 2016, 2017 och 2018 – gånger två. Problemet för KPMG är inte främst frågan om varför en tysk DAX-koncern skulle förvara en fjärdedel av sina totala tillgångar på två obetydliga banker i Manila. Problemet är att samma DAX-koncern inte lyckas övertyga dem om att pengarna över huvud taget existerar.

Jan Marsalek är den som blir ansvarig för att blidka KPMG. Det är trots allt han som är arkitekten bakom det gytter av bolag och tredjepartsorganisationer som Wirecard har strött ut över världen. Den officiella förklaringen till att koncernen ser ut som den gör är att Wirecard på flera av sina utländska marknader saknar de tillstånd som krävs för att bedriva sin verksamhet. Istället väljer företaget att licensiera sina betallösningar till företag som har dessa tillstånd. Dessa partnerföretag får tillgång till både Wirecards kunder och teknik och betalar sedan en provision på intäkterna tillbaka till Wirecard. Komplexiteten försvårar insyn och underlättar för bedrägeri.
I flera fall är det dessutom oklart vem som befinner sig bakom de olika partnerföretagen.

I ett sista försök att övertyga KPMG om den 1,9 miljardernas existens åker Jan Marsalek i mars 2020 tillsammans med revisorerna till Manila. I vad som närmast låter som en scen ur en skruvad film tar han dem till de två bankernas filialer, båda långt ifrån den Filippinska huvudstadens finanskvarter. Situationen som skildrats i flera tyska medier har fått många att spekulera kring om de banktjänstemän som bekräftade tillgångarna i själva verket var skådespelare anlitade av Marsalek. Utredarna låter sig hur som helst inte övertygas. Och den 28 april kommer domen: Wirecard har inte kunnat styrka att 1,9 miljarder av koncernens tillgångar existerar, står det i rapporten som Wirecard blir tvungna att publicera på sin egen sajt. KPMG har dessutom inte kunnat säkerställa att verksamheten hos Wirecards tredjepartsföretag har den omfattning som Wirecard redovisat.
EY ger Wirecard chansen att motbevisa KPMG:s rapport. Men förgäves. De dittills så generösa revisorerna går inte att tillfredsställa den här gången. Den 18 juni tillkännager Wirecard att årsredovisningen inte har kunnat godkännas. Jan Marsalek sägs upp med omedelbar verkan.

VD Markus Braun häktas
”Sehr geehrte Damen und Herren”.
Markus Brauns sista framträdande som VD för Wirecard sker på tyska, och inte techindustrins engelska. Videobudskapet, som spelats in i en konferenslokal i huvudkontoret i Aschheim, når allmänheten den 18 juni 2020. Markus Braun är flankerad av de övriga medlemmarna ur företagets ledning. De tittar tomt framför sig, som i chock. Braun, fortfarande iklädd sin karaktäristiska svarta polotröja spretar märkligt med fingrarna över bordet när han berättar om revisorernas beslut att inte godkänna företagets årsredovisning.
”Det kan inte uteslutas, avslutar han, att Wirecard lidit skada av bedrägeri av omfattande art. Tack så mycket.”

Dagen efter tvingas han packa sina saker och lämna företaget. Den 23 juni 2020 häktas han. Förutom Markus Braun häktas ytterligare tre personer ur firman. En av dem har vänt sig mot Braun och är nu åklagarens kronvittne. Ytterligare medbrottslingar söks. Vilka dessa är vill åklagaren inte uppge när Affärsvärlden kontaktar myndigheten. De misstankar som riktas mot Markus Braun är organiserat bedrägeri, trolöshet, felaktig framställning och marknadsmanipulation i flera fall. I ett pressmeddelande uppger åklagaren att det i förhör har berättats om Wirecard som ”ett strängt hierarkiskt system, präglat av kåranda och edsvuren trohet gentemot vd:n som ledare”.
Enligt uppgifter i bland annat Süddeutsche Zeitung tysk public service misstänks Jan Marsalek för 15 fall av bland annat kursmanipulation och bedrägeri. Straffsatsen för brotten uppgår till 45 års fängelse. Hur många som totalt är misstänkta i fallet vill åklagaren inte uppge. Något datum för rättegång är inte i sikte.
Fram till november hade konkursförvaltaren tagit emot fordringar från banker, investerare, aktieägare och affärspartners på sammanlagt 12 miljarder euro, enligt Deutsche Presseagentur. Den siffran väntas växa betydligt.

90 anmälningar mot EY
Uppemot 90 anmälningar mot EY har lämnats in till olika förvaltningsdomstolar i Tyskland, också det enligt Deutsche Presseagentur. I ett pressmeddelande skriver EY att deras medarbetare genomfört sina revisioner efter bästa förmåga och samvete.
En före detta anställd på Wirecard, som sent i skedet fick insyn i företagets handlingar, berättar för Affärsvärlden att det borde ha varit uppenbart för EY vad som pågick.
”Efter bara några timmar kunde jag se att det inifrån företaget pågick bedrägeri”, säger personen.
Och EY hade samma insyn?
”De hade mer insyn än jag.”
Den tyska regeringen har reagerat på skandalen bland annat med förslag på reformer av BaFin, landets finansinspektion.

Wirecards kopplingar till maktens korridorer i Berlin utreds i ett särskilt parlamentariskt utskott, som oberoende åklagarens arbete i München träffas varje vecka för offentliga utfrågningar av en mängd inblandade aktörer. Under våren väntas bland annat Angela Merkel ta plats framför utskottets medlemmar. Wirecards spektakulära fall hotar nu att svärta ner förbundskanslerns sista månader vid makten.

Fakta Wirecard
Wirecard grundades 1999 i München och utvecklades till ett av Europas största finansteknikbolag, med digitala betalningslösningar till företag och kunder. Bolaget noterades 2018 på DAX-index, som ett av de 30 högst värderade bolagen på Frankfurtbörsen. Den 25 juni 2020 ansökte Wirecard om insolvens efter avslöjanden om att 1,9 miljarder euro saknades och aktiekursen kollapsade.