Finland drar ifrån med lägre räntor

Mycket talar för att riksbanken är väl försiktig när reporäntan nu höjs med 0,5 procentenheter. Visst, med vår historia av inflation och kostnadskriser låter det vettigt när Urban Bäckström säger att det är dags att lätta på gasen och på det sättet skapa förutsättningar för en längre och mer stabil utveckling. Tillväxten ser ju ut att bli ganska hög och visst finns det en risk att inflation och löneökningar drar sig uppåt, nu när arbetslösheten faller och efterfrågan är hög.

Samtidigt visar erfarenheterna från andra länder att det kan gå bra även med en helt annan, och mycket lättare, penningpolitik. Det som ligger närmast till hands att jämföra med är Finland.

Djärvare

Den finska riksbanken var redan efter krisen i början av 1990-talet betydligt djärvare än den svenska. Räntorna sänktes mer och snabbare och var aldrig uppe på samma absurda nivåer som de svenska. När den svenska styrräntan toppade på 8,9 procent låg den finska på 6,0 procent. Även i andra snabbväxande länder i EMU har det gått förvånansvärt bra, trots en efter omständigheterna mycket lätt penningpolitik (se även sid. 32-35).

Den finska tillväxten har varit i genomsnitt 4,4 procent sedan 1994, medan den svenska var strax under tre procent under samma period. Ändå var den finska nedgången i början av 1990-talet ännu djupare än den svenska, men den starka tillväxten sedan dess har mer än uppvägt detta. Enligt OECD:s beräkningar av så kallad köpkraftskorrigerad BNP per capita gick Finland om Sverige i välstånd 1998. 1997 låg vi på exakt samma nivå och 1998 låg Finland ett par procent över Sverige. Och Finland lär fortsätta att distansera sig från Sverige under de närmaste åren.

Den finska inflationen är visserligen lite högre än den svenska, enligt den senaste statistiken hade priserna i december stigit med 2,0 procent under det senaste året. Men det är ändå en acceptabel nivå. I Sverige hade priserna stigit med 1,2 procent under motsvarande period.

De finska löneökningarna håller sig också inom ramarna. Nyligen slöt flera förbund avtal på tre procent och även om det blir en viss löneglidning innebär det att löneökningarna håller sig inom ramarna. Det finns åtminstone ännu så länge ingen anledning att tro på en annalkande kostnadskris. Exempelvis Merita-Nordbanken spår i sin nya prognos att löneökningarna i Sverige och Finland blir nästan exakt lika stora, ungefär fyra procent både i år och nästa år.

Den finska inflationen spås bli knappt en halv procentenhet högre än den svenska i år, men nästa år väntas både den svenska och den finska inflationen hamna strax över två procent.

Betydligt snabbare

När det gäller tillväxten är det dock stor skillnad på prognoserna, Finland väntas få en tillväxt på 5,1 procent i år och på 4,1 procent nästa år. Mot den bakgrunden ter sig Sveriges tillväxt, som spås bli 3,6 procent i år och 3,2 procent nästa år, inte alls lika lysande.

Det tråkiga är att med riksbankens strategi får vi aldrig veta om den svenska ekonomin skulle klara av en högre tillväxt utan att inflationen tar fart.

Det låter förstås också rimligt när riksbanken säger att det är viktigt att vara ute i god tid. Eftersom riksbanken uppskattar att det tar ett till två år för penningpolitiken att få effekt måste man börja höja räntan nu om den ska kunna bromsa eventuella inflationstendenser i år och nästa år.

Hittills under 1990-talet ser riksbanken dock ut att ständigt ha legat ett steg efter inflationen. Både toppar och bottnar i inflationen har legat litet före toppen och botten för reporäntan. Även om riksbanken säger att reporäntan anpassas efter utsikterna under de närmaste ett till två åren så ser det i efterhand ut som om man är mycket styrd av den aktuella inflationen. Ett tag efter att inflationen har vänt uppåt har riksbanken börjat höja och ett tag efter att den har börjat falla har man börjat sänka.