Fondjättar till attack mot optionsprogram

Optionsprogram, konvertibler, utgivning av aktier – de senaste åren har ”belöningssjukan” spridit sig som en epidemi bland svenska företag. Mer än hälften av börsbolagen har idag ett eller flera incitamentsprogram. Drivkraften bakom utvecklingen flätas ofta ihop med diskussioner runt det den nya ekonomins behov av ”intellektuellt kapital” och företagens allt högre ambitioner att attrahera och behålla personal.

Kritiken från aktieägarhåll har dock inte låtit vänta på sig. Från såväl Aktiespararna, som de tunga institutionerna har programmens berättigande, och den utspädning de innebär för aktieägarna, ifrågasatts starkt. Inte minst under den gånga hösten, då vartenda IT-bolag med självaktning ansåg sig nödgade att inrätta nya optionsprogram eftersom börsraset punkterat de tidigare incitamenten.

IT-bolagen är även ett självklart fokus när några av landets tyngsta institutionella placerare samfällt tar sig ton i frågan inför vårens bolagsstämmor, där ännu flera program ska klubbas igenom. I ett gemensamt dokument utfärdar nu Alecta, AMF Pension, Fjärde AP-fonden, Handelsbanken, Nordea, Robur, SEB Fonder och Skandia riktlinjer för hur företagens incitamentsprogram ska se ut.

Knapphändig information runt alltmer komplicerade program, som dessutom läggs fram med allt för kort varsel – så ser institutionernas grundläggande kritik ut. ”IT-bolagen står i en klass för sig i den här frågan, men de är långtifrån ensamma. Det finns även andra företag som också utfärdat program som varit väldigt otydliga. Vi har tyckt att det har saknats god information i god tid från bolagens sida till oss som ägare. Dessutom har det inte funnits några tydliga riktlinjer från lagstiftande myndighet vilket gjort att vi känt ett behov av att gå ihop ett antal stora aktieägare, och vi hoppas att bolagen lyssnar till oss”, säger Ramsay Brufer, ägaransvarig på Alecta.

Riktlinjerna är dock generellt hållna, med svepande och normativa formuleringar snarare än distinkta uppmaningar. ”Vi har valt att inte gå ut med några direkta rekommendationer. Hade vi gjort det hade det resulterat i att alla program såg likadana ut, och det är inget självändamål. Incitamentsprogrammen måste få vara flexibla och bero på vilken sits de olika bolagen befinner sig i”, säger Ramsay Brufer.

I korthet går riktlinjerna ut på att informationen runt programmen måste förbättras radikalt. Hur de interna beslutsprocesserna har sett ut, vilka som om fattas av programmen, hur tilldelningen sker samt vilken utspädningseffekt och hur de påverkar viktiga nyckeltal är sånt som företagen framöver måste lägga stor kraft på att ta fram.

”En annan viktig poäng är att företagen måste berätta varför de utfärdar dem”, säger Ramsay Brufer.

”Info om motiven bakom programmen är en klar brist hos de flesta bolag. Det har blivit lite av slentrian att alla företag ska ha incitamentsprogram; många företag verkar inte gjort egna reflektioner kring om de behövs eller inte utan bara låtit inrätta dem med automatik.”