Från tragedi till komedi

Den 25 ­januari 2015 hade vänsterradikala Syriza vunnit parlamentsvalet i Grekland, och Yanis Varoufakis hade ­utsetts till finansminister. Hans viktigaste uppgift var att omförhandla det ­drakoniska sparpaket som EU-gruppen infört som villkor när Grekland för andra gången fick nya nödlån för att rulla sin utlandsskuld. Åtstramningarna i den grekiska ekonomin hade lett till att BNP rasat med 28 procent på tre år, medan arbetslösheten ­stigit till 27 procent och ungdomsarbetslösheten till 65 procent. Pensionerna hade sänkts med 40 procent och det grekiska folket led under den svångremspolitik som dikterats av den så kallade Trojkan.

Under flera år hade teknokrater från EU-kommissionen, Europeiska centralbanken ECB, och internationella valutafonden IMF anlänt till Atens flygplats, för att under ­poliseskort transporteras i svarta Mercedesbilar till de olika ministerierna där de förhörde valda ministrar och dikterade den politik som skulle föras.

Yanis Varoufakis var som finansminister själv fråntagen beslutanderätten över centrala avdelningar på sitt departement. Skatter, banker, statens egendom och finansdepartementets statistikavdelning lydde inte längre under honom, utan under Trojkan.

Ett ”fascinerande exempel på neokolonialt styre i modern tid”, skriver Yanis Varoufakis i sin mycket avslöjande bok Adults in the Room om sitt halvår mitt i den europeiska maktapparaten.

Sedan en tid har den Internationella ­valutafonden, IMF, bytt inställning och ­representanter för organisationen hörs allt oftare tala om att Grekland ­behöver skuldnedskrivning. I förra veckan klargjorde IMF:s tales­person Gerry Rice att han ville gå grekerna till ­mötes så att landet får en chans att återhämta sig.

En omvandling av lånen till obegränsad ­eller i vart fall mycket lång återbetalningstid var något Yanis Varoufakis försökte få ­gehör för i Eurogruppen våren 2015.

När det ­begav sig var Trojkan inte nådig. Och även om IMF är mer positivt inställd nu krävs att man får med sig sina partners i Trojkan på upplägget.

Det är ingen enkel uppgift. Framför allt Tysklands förra regering har vägrat. Greklands tidigare finansminister Wolfgang Schäuble har många gånger repeterat att det vore mot EU:s regler.

Grekland hade liksom många andra länder levt på stor fot fram till finanskrisen 2008. Tillväxten upprätthölls med en allt högre skuldsättning, men när krisen kom upphörde utlåningen tvärt. Grekland riskerade 2010 att få ställa in betalningarna.

Franska och tyska banker hade lånat ut alldeles för mycket pengar till länder som Italien, Irland, Portugal, Spanien och Grekland, 40 gånger sitt eget kapital. Om Grekland ställde in betalningarna riskerade franska banker som Société Générale, BNP Parisbas och tyska som Deutsche Bank och Finanzbank att komma på obestånd. Vilket skulle kräva räddningsoperationer från tyska och franska staten. För Angela Merkel som pekat finger åt de anglosaxiska bankernas utsvävningar och i ett tal i Stuttgart föreslagit att USA:s bankmän skulle konsultera en hemmafru från Sydtyskland för att lära sig sparsamhet, var det naturligtvis en besk medicin att erkänna att de egna bankerna varit minst lika slösaktiga.

Yanis Varoufakis skriver i sin bok att det för EU:s del var bättre att göra en charad. Grekland fick ett nytt häftigt lån på 110 miljarder euro, det största lånet i historien. Detta lån användes sedan för att lösa ut de tyska och franska bankerna, som på bara några år minskade den grekiska utlåningen i sina portföljer till i det närmaste noll. Men i stället för att berätta om operationen som gick ut på att rädda sina egna banker, skriver Varoufakis, beskrev de europeiska ledarna aktionen som en räddningsoperation för de slösaktiga och lata grekerna.

Problemet med det grekiska var bara att det aldrig skulle kunna återbetalas. Trojkans recept på kraftiga åtstramningar, såväl i den privata som den offentliga sektorn, ledde till kraftigt sjunkande BNP. Samtidigt som räntekostnaderna tog en allt större del av landets inkomster. Yanis Varoufakis beskriver det som att Grekland var satt i gäldstuga, en metod som användes på Charles Dickens tid, men som övergavs redan på 1800-talet av det enkla skälet att metoden inte gav långivarna sina pengar tillbaka.

Under flera månader åkte Yanis Varoufakis runt till makthavare i Europa och USA för att försöka hitta en bättre lösning. För att ge Grekland en chans ville han lätta på ­villkoren. I många privata samtal fick han stöd. IMF-chefen Christine Lagarde som han träffade i en korridor utanför Euro­gruppens konferensrum höll med om att ­låneavskrivning och skattesänkningar var ett måste för att en grekisk återhämtning skulle lyckas. ”Du har självfallet rätt, ­Yanis, de mål som de satt upp och insisterar på kommer inte att fungera. Men du måste förstå att vi har bundit oss så hårt till detta program att vi inte kan backa tillbaka”, fick han veta innan han gick in på sitt första ­eurogruppmöte.

Yanis Varoufakis beskriver i sin bok den instängda atmosfären i dessa EU-byggnader med sina fönsterlösa rum och oändliga korridorer. Eurogruppen är en märklig konstruktion, konstaterar han. Gruppen är informell och har ingen legal grund i EU:s traktat men är ändå den institution som fattar Europas viktigaste beslut. Någon större kunskap om hur det fungerar finns inte heller, vare sig hos allmänheten eller hos politiker. Finansministrarna från de 19 euroländerna sitter runt ett rektangulärt bord. På varje kortsida sitter de verkliga makthavarna; på ena sidan Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem med sin bisittare. Där sitter också Christine Lagarde från IMF och hennes bisittare. Och på andra kortändan finns ECB-chefen Mario Draghi med bisittare samt EU-kommissionens finanskommissionär. Det är först sedan dessa icke-valda teknokrater yttrat sig och satt tonen för en debatt som ordet ges till de parlamentariska ministrarna, ”och vad mera är, inför så gott som alla möten där jag närvarade fick ministrarna inget skriftligt underlag för de ämnen som skulle tas upp”. När Varoufakis själv försökte komma med ett skriftligt förslag fick han veta att några papper inte fick delas ut, eftersom dessa då måste redovisas i ländernas parlament, vilket skulle und­vikas. ”En sansad och neutral betraktare hade lätt dragit slutsatsen att syftet med Eurogruppen är att ministrarna ska samtycka och legitimera beslut som redan fattats av de tre institutionerna”, skriver Varoufakis.

Å andra sidan kunde Varoufakis konstatera att ECB-chefen Mario Draghi aldrig gjorde något som inte först var godkänt av ­Wolfgang Shäuble, Tysklands finans­minister. Många av Europas toppolitiker var ­positiva till Varoufakis förslag under enskilda samtal, men på mötena fick han ­aldrig stöd. De finska, slovakiska, österrikiska, portugisiska, slovenska, estniska och maltesiska finansministrarna utgjorde Shäubles alltid lika pålitliga hejarklack. Och trots att ECB ska vara en opolitisk centralbank, deltog Mario Draghi i den politiska utpressningen mot Grekland, av Varoufakis kallad ”fiscal waterboarding”. Grekland fick bara likvida medel för att nätt och jämnt hålla sig över vattenytan, så att risken för en ­stängning av Greklands banker var ett ständigt hot.

Teknokraterna i Trojkan intrigerade också i Varoufakis eget departement så att ­viktiga tjänstemän hade sin lojalitet med Bryssel snarare än med sin minister, skriver han i sin bok. Den enighet som Syriza-regeringen ursprungligen haft att tvinga fram en omförhandling av lånevillkoren hade eroderat. Trots att folkomröstningen i juni 2015 förkastat Trojkans lånevillkor, valde Alexis Tsipras att falla till föga för Bryssels villkor. Yanis Varoufakis fick avgå. Ett tredje låne­paket på 86 miljarder euro och med ytterligare åtstramningar och sänkta pensioner infördes. I augusti löper lånet ut.