Hemma hos nummer ett

Anders Borg står med ett glas äppeljuice i handen i en samlingslokal på Mälardalens högskola i Eskilstuna. Runt honom ringlar en kö av människor som vill diskutera politik eller bara växla ett par ord med Sveriges finansminister. Han har just hållit en föreläsning på temadagen Mod, Människor, Marknad. Han har talat om feminism, eller som han kallar det: arbetsfeminism. Om fler kvinnor skulle gå upp till heltid skulle BNP öka med upp till 15 procent, eller 500 miljarder kronor, var budskapet.

Flera åhörare säger till Affärsvärlden att de hade väntat sig att han skulle tala om “tråkig ekonomisk politik”. I stället blev de glatt överraskade. Föredraget handlade om jordnära frågor. Som varför småflickor köper rosa prinsessaker medan småpojkar väljer bilar. Och att det går snabbare att lämna barn på dagis när dagiset ligger vid arbetsplatsen.

Så trevligt! Kul! O, så intressant! Borg pratar med var och en av dem som tålmodigt väntat på sin tur. En kvinna överlämnar en bok om integration som hon själv har skrivit. Kan han för resten ta ett ex till och ge till integrationsministern Nyamko Sabuni? Javisst, han har inget emot att agera bokbud. Han sitter ju ändå bredvid henne på regeringssammanträdet, som han säger.

Någon timme senare kör Affärsvärldens reporter och fotograf på ringlande småvägar några mil söder om Eskilstuna, i trakterna av Katrineholm. På en liten höjd, omgivet av skog och åkrar, ligger familjen Borgs timmerhus, byggt på 1860-talet som arbetarbostad åt bruket i närheten. Anders Borg tar emot på gårdsplanen, i sällskap med sin hund, Frodo, och sin pressekreterare Markus Sjökvist. I hallen ser det ut som hos vilken trebarnsfamilj som helst. En barnteckning på väggen visar alla som bor här. Mängder av skor i olika storlekar står uppradade. Barnen springer omkring och äter bullar, hunden tigger. Anders Borg frågar tre gånger om vi vill ha kaffe och försöker tillsammans med pressekreteraren administrera en direktsänd intervju som TV4 vill göra, med anledning av att årets Nobelpristagare i ekonomisk vetenskap snart ska tillkännages.

– Det här blir ju väldigt kaotiskt. Det var ingen optimal grej att plocka in TV4-intervjun mitt i intervjun (med Affärsvärlden), säger Anders Borg och beslutar sig för att vi ändå ska inleda vår intervju, med teven på i bakgrunden så att han kan se vem som vinner Nobelpriset.

Snart visar det sig att den idén inte håller. Det är för dålig mottagning på teven i köket. Anders Borg går in i arbetsrummet och tar över datorn från en av döttrarna. På teven hörs han säga att “nej, jag kan inte säga att vi använder just de här tre forskarnas (Leonid Hurwicz, Eric Maskin och Roger Meyerson) teoribildning i någon daglig bemärkelse.” Sedan kommer han tillbaka och dottern blir glad över att få spela Pettson-och-Findus-spelet igen. Intervjun kan börja.

Affärsvärlden gör varje år en rankning av Sveriges främsta makthavare under 40 år. Du har vunnit!
– Tack så mycket!

Så hur ser du på din makt?
– Jag får ofta den frågan, hur är det att ha så mycket makt? Det är klart att jag som finansminister har väldigt stor makt i meningen möjlighet att påverka viktiga beslut. Min känsla är att man har ett oerhört stort ansvar. Det är inte så att man går runt och känner sig, åh gud, nu skall jag fatta beslut om ditt och datt. Det känns ju mycket mer som om man jagas av svåra frågeställningar som man måste hantera. Och så försöker man hantera dem så gott det går. Makt är väl känslan av att man kan bestämma, ja, ungefär som när man väljer kläder eller vad man nu gör. Då har man makt. Det här är ju mycket, mycket mera ansvar. Jag har ju ett mycket stort inflytande. Men det man själv upplever är inte makt. Det är ansvar.

Är det inte skönt då, att ha medarbetare som skall underlätta för dig? Som ser till att göra livet lätt så att du kan koncentrera dig på de stora frågorna.
– Jo, jag lever ju i en oerhört privilegierad värld i så måtto att jag dels har arbetsuppgifter som är väldigt lätt att känna sig motiverad för, dels att finansdepartementet kanske är en av Sveriges mest professionella organisationer. Ställer jag frågor till min organisation så får jag väldigt kvalificerade svar snabbt. Det här är ett spännande och intressant jobb. Men det är mer ansvarsfullt än kul.

Känner du dig pressad av ansvarskänslan?
– Det är ju uppenbart. Eftersom jag bor i Stockholm i veckorna och har familjen här. Då är det, tycker jag, en rätt stor uppoffring och en belastning för vår familj att jag är så frånvarande. Det är klart att jag tycker det.

Hur får du ihop allting?
– Svaret på den frågan är att i det här jobbet får man inte ihop det. Det är ju inte möjligt att förena med någon normal livssituation. Om man i livet har sitt yrke, sin familj, sig själv och sina vänner är det klart att i mitt liv får man flytta bort allting, trycka undan allt som inte är direkt jobb och familj. Det är enda sättet att klara av en sådan här situation. Jag är inte alls lika närvarande med mina barn nu som innan jag blev finansminister. Då brukade jag alltid lämna på dagis och det har jag ju ingen möjlighet att göra nu. Bara det faktum att jag är i Stockholm gör att jag är frånvarande.

Hur länge orkar du med det?
– Det är väl likadant som med människor som har ledande position inom näringslivet. Man får ha den här typen av uppdrag under ett antal år. Jag ser det som en värnpliktstjänstgöring och när den är färdig får jag återgå till ett mer normalt liv.

I tid. Vad ser du framför dig?
– Jag tror inte man skall sätta några tidsperspektiv på det .

Vad kan du tänkas göra efter ditt jobb som finansminister?
– Jag längtar tillbaka till ett mer utpräglat ekonomarbete. Jag trivdes väldigt bra på den finansiella marknaden.

I förmiddags, på din föreläsning, pratade du om hjälp i hemmet som en väg till jämställdhet. Köper du själv hushållsnära tjänster?
– Vi har hjälp med städning var fjortonde dag.

Inte någon barnvakt?
– Nej. Nu har vi flyttat hit och det gör att vi har rätt nära till mina föräldrar och till min hustrus föräldrar. Nu hjälper mormor och morfar och farmor och farfar till.

Har du någon 40-årskris?
– Det är nog svårt att själv uttala sig om man har en 40-årskris eller inte. Den handlar väl om att man försöker värdera sitt liv, vad man åstadkommit och vart man är på väg. Jag tycker jag har åstadkommit en del och vet vart jag är på väg. Det som jag funderar mer över är hur man skall få ihop de ansvarsfulla uppgifter jag har med ett väl fungerande familjeliv. Det är mycket mer sådana saker som jag funderar på än vad jag skall göra om tio år.

Det blir ju rätt speciellt för dig eftersom du försöker verka politiskt för frågor som du lever mitt uppe i själv.
– Mina politiska lösningar är nog bättre för Sverige än för mig själv. Jag har ingen anledning att tycka att det är speciellt synd om mig. Det är många byggnadsarbetare som jobbar på annan ort. I det normala livet tror jag att man kan få ihop ett väldigt aktivt yrkesliv med ett bra familjeliv, med hjälp av en bättre fungerande servicemarknad, mer av hushållsnära tjänster med mera. Det tror jag. Det tror jag kommer att fungera i framtiden. Fast det går inte att ersätta att jag bor i Stockholm med en hushållsnära tjänst. Jag vill inte tänka att jag skall kunna ersätta mig själv med någon som kommer hit och läser sagor. Det vill jag göra själv.

Tillbaka till de stora frågorna. Är det näringslivet eller politiken som har störst betydelse för hur det går för Sverige? – Det är ju så här, om jag gör mitt jobb, så spelar det mest roll vad de gör i näringslivet. Om jag inte gör mitt jobb, så spelar det mest roll vad jag gör. Det är ju så det funkar. Blir det stora underskott eller hög inflation, bytesbalansunderskott, då dominerar det ekonomiska utvecklingen.

Skall politiker ha mer eller mindre makt över näringslivet?
– Det är säkert både och med det. Generellt vill jag ju minska det offentliga inflytandet. Jag tror det är bättre med lägre skatter och mindre offentliga utgifter och mindre regleringar. Det finns säkert områden där man behöver skärpa upp, just nu tittar vi till exempel på regleringarna inom EU för transparens vid den här typen av finansiell oro som vi nu har.

Du pratade om arbetsfeminism nyss. Ser man på vår maktlista är det väldigt få unga kvinnor som har makt i näringslivet.
– Jo, men det är väl så att säga en bra beskrivning av hur det svenska samhället är uppbyggt. Det spelar inte så stor roll om man tittar på professorer eller företagsledare eller andra personer i maktposition.

Vad beror det på?
– Jag tycker att det är väldigt tydligt. Det är kombinationen av de normer som gör att kvinnor får större ansvar för barnen under de första åren, vi har en väldigt lång föräldraförsäkring som i huvudsak tas ut av kvinnor. Det i sin tur skapar den här arbetsfördelningen, förstärker den arbetsfördelning man har i hemmen. Då blir det ju så att kvinnor inte får samma chans att göra karriär. Kvinnor väljer bort eller blir bortvalda från den typen av nyckelpositioner som gör att man blir vd eller liknande.

Du säger att du vill motverka könsmaktordningen. Vad kan du göra för att vi ska få fler kvinnor på vår maktlista?
– Jag tror generellt att åtgärder som gör att det lönar sig att arbeta bidrar på längre sikt. Sedan måste man också våga prata om normer och jobba med dem.

Hur ser det ut bland dina egna närmaste medarbetare. Är de män eller kvinnor?
– Den ena av mina pressekreterare är kvinna, Anna Johansson. Alla mina tre statssekreterare är män.

Är det ett problem?
– Ja, absolut. Jag hade gärna sett att vi hade haft en annan könsfördelning. Jag ägnade rätt stor energi åt att hitta personer som skulle fungera. Det gick att hitta kvinnor som hade varit möjliga, men två av dem tackade nej.

Du pratar om att det är väldigt viktigt att få kvinnor att jobba mer. Men socialdemokraterna säger att din politik leder till att kvinnor får betydligt mindre skattesänkningar än män. Vad är din kommentar?
– Sänker man skatten, som vi har gjort, så är det klart att det blir lite större skattesänkningar för dem som betalar väldigt mycket i skatt. Tittar vi på incitamenten för att arbeta så är effekterna betydligt större för kvinnor än för män. Det sammanhänger med att vi förändrar tröskeleffekten för att gå in på arbetsmarknaden eller för att gå upp från halvtid till längre deltid, från längre deltid till heltid. Jag är övertygad om att det här kommer att påverka människors beteende och hur mycket de jobbar och att det kommer att minska inkomstskillnaderna.

Du har sagt att du ska halvera statsskulden. Vore det inte bättre att använda pengarna för att rusta för den globala konkurrensen och kommande lågkonjunktur?
– Det är precis det vi gör. För när vi amorterar på skulden då skapar vi ett utrymme för att klara en kommande lågkonjunktur utan att behöva strama åt. Det som har hänt i världsekonomin belyser ju hur utsatta vi är för internationell oro. Ju mer offentlig skuldsättning vi har, desto mer beroende är hushållens ekonomi av ränteläget och den internationella turbulensen. Vill vi rusta för en osäker värld, då skall vi ha en trygg politik och en trygg politik är att minska sin skuldsättning.

Du och regeringen pratar mycket om att erbjuda vägar tillbaka till arbete. Det låter ju bra, men om man tittar på vilka det är som är långtidssjukskrivna så ser man till exempel att det är dubbelt så vanligt bland kommunalarbetare. Men det är väl inte där de som efterfrågas av it-branschen eller byggbolagen finns? Finns det en övertro på att man ska kunna matcha arbetskraftsbristen med dem som i dag står utanför arbetsmarknaden?
– Om man tittar var vi har stor potential av arbetskraft så finns det en stor grupp. Unga människor kan definitivt komma in på arbetsmarknaden tidigare än de gör i dag. I dag är etableringsåldern 29 år. För tio år sedan låg den på strax under 25. Vi har också en kraftig minskning av antalet människor som är på arbetsmarknaden efter 55 års ålder. Vi kan definitivt få folk att stanna kvar. Kvinnor skulle kunna jobba väsentligt mer, även om man bortser från de allra tidigaste småbarnsåren.

– Vi har också en bristande integration bland invandrare som vi definitivt skulle behöva göra något åt. Där har vi en jättestor arbetskraftspotential. Sedan är det naturligtvis så att det inte är alldeles lätt att de som i dag är förtidspensionerade och långtidsjukskrivna skall komma tillbaka. Det skall vi göra mycket för, men det är inte där den stora potentialen ligger. Det är de andra grupperna som är de stora. Det är klart att där finns det goda förutsättningar att hitta människor både för it och andra branscher. Dessutom är det är ju stora delar inom ekonomin som har brist på arbetskraft. Det är nästan hela tjänstesektorn.

Du vill att folk skall jobba mer och att det skall bli mer lönsamt att jobba. Varför vill du då behålla värnskatten?
– Jag vill avskaffa värnskatten. Däremot har jag sagt att förmodligen är det inte möjligt att göra det de närmaste åren. De som betalar värnskatt, det är två procent av dem som arbetar, de jobbar redan så mycket som de kan. Jag tror att tjänar man så mycket som man gör om man betalar värnskatt, då har man en sådan ansvarsfull befattning och då är det inte pengar som gör att man jobbar. Värnskatten skall avskaffas för att det skall löna sig att utbilda sig, ta på sig ansvarsfulla befattningar och göra karriär och för att det skall vara möjligt att bli rik på att arbeta. Det har inte med arbetslinjen att göra.

Tror du att det kommer att bli större lönespridning i Sverige?
– Om vi lyckas med utbildningspolitiken så vi får bättre lärarutbildningar, bättre grundkunskaper vad gäller läsa och skriva, höja kvaliteten på utbildningen för dem som har de lägsta kunskaperna i dag… Då tror jag inte det behöver bli så. Misslyckas vi med utbildningspolitiken då bygger vi upp skillnaderna. Det finns alltid en tendens att bra utbildning betalar sig allt bättre. Då gäller det att vi ser till att de som är sämst utbildade får en chans att komma upp i den utbildningshierarkin. Annars får vi löneskillnader.

Så du tycker inte att det är bra med större lönespridning?
– Inkomstskillnader som beror på att folk inte arbetar, det är jag emot. Inkomstskillnader som beror på diskriminering och könsnormer, det har vi haft länge. Det är också något som jag är emot. Löneskillnad som beror på att vi har olika produktivitet, det är väl väldigt bra.

– Löneskillnader som beror på att människor jobbar i mer eller mindre produktiva sektorer eller har mer eller mindre kunskaper är bra. Jag är för att vi jämnar ut inkomstskillnader som beror på bristande jämställdhet, dålig utbildning eller illa fungerande arbetsmarknad. Jag är för löneskillnader som beror på att vi belönar prestation och produktivitet.

Du röstade för att Sverige skulle gå med i EMU. Nu säger du att du har ändrat åsikt vad gäller betydelsen av att stå utanför.
– Jag hade tyckt det varit bra om Sverige hade gått med. Jag har fått frågor om det har varit kostsamt för Sverige att stå utanför. Då måste jag svara ärligt. Det är klart att vi på ja-sidan överdrev kostnaderna för att stå utanför. De har varit mycket små. Vi har haft högre tillväxt, bättre statsfinanser, lägre räntor, mer investeringar och större bytesbalansöverskott. Då är det svårt att hävda att det varit kostsamt att stå utanför.

Om man ser framåt på Sverige och EMU-frågan?
– Jag tror det är bra för Sverige att gå med. I takt med att merparten av EU-länderna går med blir det alltmer isolerat att stå utanför. De politiska argumenten förstärks med tiden.