Jätten Allianz vaknar

Deutsche Bank är ett, minst sagt, välkänt namn i internationella finanskretsar. Det beror dels på koncernens storlek; dels på bankens förvärvsaptit; dels på att Deutsche haft en serie namnkunniga chefer som inte tvekat att uttala sig i allehanda frågor. Kontrastera detta med Allianz, Europas näst största försäkringsbolag med 58 procent av verksamheten utanför Tyskland, som alltid har agerat försiktigt.

Sömnigt

Allianz låga profil är alltså delvis självvald, men den beror också på den sömnighet som hittills har präglat koncernens kapitalförvaltningsrörelse. Storlek och soliditet är de egenskaper som det Münchenbaserade bolaget, som har 111.000 anställda, gärna håller fram. Försiktigheten har resulterat i överkapitalisering – konsolideringskapitalet överstiger 200 miljarder kronor. Informationschefen Emilio Galli-Zugaro brukar skämta om att Allianz egenhändigt skulle kunna sanera statsfinanserna i hans italienska hemland. Men koncernchefen Henning Schulte-Noelle skojar inte när han försöker göra Allianz till ett effektivare och mer alert företag med sikte, så småningom, på en notering på Wall Street. I det arbetet är kapitalförvaltningen en viktig faktor. Allianzaktiens trista utveckling under 1999 beror huvudsakligen på börsens missnöje med den medelmåttiga avkastningen i värdepappersportföljen.

Den portföljen är gigantisk. I september 1999 förvaltade bolaget motsvarande 3.200 miljarder kronor. 80 procent av detta är koncernens egna pengar. Och egentligen är totalsiffran ännu högre. När den stora amerikanska fondgruppen Pimco, som köptes i fjol, konsolideras inom kort uppgår koncernens totala förvaltade kapital till över 5.000 miljarder kronor.

Någon större dynamik har hittills inte kännetecknat förvaltningen. Skattelagarna har också, fram till nu, gjort omstuvningar i portföljen olönsamma. Vissa steg har förvisso tagits. Allianz gick till exempel ned i ägande när två andra bayerska institutioner, Bayerische Vereinsbank och Bayerische Hypobank, gick ihop 1997. Även i BHF-Bank har en aktiepost avyttrats.

Men i allt väsentligt har koncernen fortsatt att vara passiv ägare i en mängd tyska börsbolag. Innehaven är uppdelade på å ena sidan så kallade strategiska poster; å andra sidan industriellt ägande. De strategiska innehaven utgörs av den 25-procentiga posten i återförsäkringsjätten Münchener Rück, som i sin tur äger en stor post i Allianz, och ett nästan lika stort innehav i Dresdner Bank. Ett korsägande finns också med Deutsche Bank. Industrisfären domineras av tioprocentiga andelar i kemikoncernen BASF och i kraftkonglomeratet Veba.

Glädjeskutt

Sedan några månader har dock tempot höjts i kapitalförvaltningen. Schulte-Noelle handplockade i höstas en ny finanschef från investmentbanken Goldman Sachs. Genom rekryteringen av Paul Achleitner, en av firmans mest erfarna corporate finance-specialister, får Allianz egen kompetens inom placeringar och utförsäljningar. Allianzaktien skuttade sex procent när tillsättningen blev känd.

Man ska dock inte vänta sig några snabba förändringar. Det tar tid att vända en koloss som Allianz. Färdriktningen går dock mot ett större inslag av internationella placeringar, vilket lär innebära att bolaget kliver av en del av sina tyska innehav. Ledningen låter förstå att det ska bli en successiv neddragning av de industriella innehaven. En sådan är okontroversiell. Däremot har Allianz inte sagt annat än att man strävar efter att behålla de gamla banden med Dresdner och Münchener Rück.