Kommentar: Morgan Stanleys svenska floppar

Samme Morgan Stanley var även ansvarig för försäljningsjippot bakom en av 1990-talets sämsta börsnoteringar – Investors stora utförsäljning av Scania 1996.

Idén att vända sig till Morgan Stanley för att få ut ett bra pris genom att sälja aktier brett till en internationell kundkrets har i samtliga fyra fall kommit på skam. Det är lätt att förstå varför svenska staten, Investor, Telia och Bredbandsbolaget låtit sig lockas av Morgan Stanleys corporate financeavdelning. I samtliga fall rör det sig om mycket stora utförsäljningar. Morgan Stanley tillhör en av de fyra största mäklarhusen i världen med tillgång till en världsomspännande försäljningsorganisation. Därmed har firman alla möjligheter att vaska fram de investerare som kan tänka sig att betala mest för att delta i en nyemission.

Till det kommer att Morgan Stanleys aktieanalytiker tar fram fina analyser som ska sälja bolaget. Försäljningsprocessen kan liknas vid en teaterföreställning där investmentbanken Morgan Stanley agerar regisör med kontroll över bolaget, kunderna och analyserna.

Problemet infaller om börsklimatet inte är det bästa. Internationella placerare som köper svenska aktier på marginalen är mer kortsiktiga i sin placeringshorisont än svenska institutioner. Stiger inte aktien direkt vid noteringstillfället så är de snabba att kliva av. Köparna återfinns då bland de svenska institutioner som visserligen har längre placeringshorisont men helst köper till en lägre aktiekurs.

Tisdagens misslyckade utförsäljning av Eniro visar tydligt vad det handlar om. Utförsäljnigspriset sattes till 84 kronor, vilket var det lägsta i intervallet 84 till 110 kronor. Nästan bara utländska institutioner tecknade sig i emissionen. Under förmiddagen hölls kursen uppe kring 84 kronor genom massiva stödköp från Morgan Stanley självt. Efter lunch slutade dock investmentbanken att köpa och aktien sjönk till som lägst 79 kronor. Vid 15.00 hade Eniro-aktien sjunkit till 82 kronor. Totalt omsattes 20 miljoner aktier, närmare 25 procent av den utelöpande aktiestocken. Aktiemäklare beskriver aktiviteten som i det närmaste panikartad.

Utförsäljningen i Telia uppvisade samma mönster. Priset sattes av de utländska placerarna samtidigt som det var Morgan Stanley som styrde det analysmaterial som de assisterande investmentbankerna presenterade för sina kunder. Efter börsnoteringen i mitten av juni lyckades Morgan Stanley hålla aktiekursen ovanför utförsäljningspriset 85 kronor under hela första månaden efter utförsäljningen. Under tisdagen handlades Telia-aktien till 58 kronor, 40 procent under introduktionspriset

I Bredbandsbolaget var intresset så lågt att Morgan Stanley valde att dra tillbaka nyemissionen helt och hållet. Två misslyckade börsnoteringar på samma dag hade nog varit lite för mycket för den amerikanska investmentbanken. Trots att Bredbandsbolaget skyller på fallande aktiekurser på Nasdaq är det ett orostecken att Morgan Stanley missbedömt marknadens intresse för emissionen. Det hör till ovanligheten att emissioner dras tillbaka. Spannet i utförsäljningspriset av Bredbandsbolaget hade dessutom satts ovanligt brett redan från början, mellan 115 kronor och 165 kronor motsvarande ett värde på hela bolaget på mellan 13 miljarder kronor och 19 miljarder kronor. Redan från början stod det dessutom klart att intresset från den svenska marknaden var i stort sett obefintligt.

Att nyemissioner misslyckas är i sig inget nytt. Faktum är att Morgan Stanleys utförsäljning av Scania 1996 följde exakt samma mönster som Telia och Eniro. Morgan Stanley styrde de analyser som presenterades kring Scania inför utförsäljningen, satte priset högt – 180 kronor vilket var fem kronor under de högsta utförsäljnigspriset i spannet 155- 185 kronor. Sedan fick Morgan Stanley tillsammans med Enskilda agera stödköpare av aktien på börsen.

Lärdomen från ovanstående är att det som investerare nog är klokt att hålla sig borta från just stora börsintroduktioner som är beroende av den svenska aktiemarknaden när börsklimatet är osäkert och en stor internationell investmentbank är involverad. Och svenska staten borde förstås antingen byta rådgivare eller låta de svenska investmentbankerna få en mer framskjuten roll när försäljningsprocessen drar igång. Det är de svenska investmentbankerna som har kontakter med svenska och nordiska institutioner. En sådan utveckling skulle dessutom kunna ha det goda med sig att kostnaden för att göra emissioner och börsnoteringar skulle kunna sjunka. Internationella aktörer som Morgan Stanley har nämligen visat sig vara mycket bra på att ta betalt för sina tjänster.