Konjunktur: Hotet från inflationen

Förra veckans rysare, de amerikanska konsumentpriserna, blev visserligen en glad överraskning. Den amerikanska inflationen blev ännu en gång lägre än väntat: priserna steg bara med 0,2 procent i december och med 2,7 i årstakt. Den underliggande inflationen blev ännu lägre, bara 1,9 procent under förra året, och det var den lägsta nivån på 35 år! Den amerikanska centralbankschefen Alan Greenspans tal innehöll inte heller något nytt som skrämde upp marknaderna. Därför tror de flesta nu att den amerikanska styrräntan bara höjs med 0,25 procentenheter vid nästa så kallade policymöte den 1-2 februari.

Det innebär dock inte att man kan känna sig helt lugn för den amerikanska inflationen. I samma veva presenterades till exempel en rapport om ökande svårigheter att hitta arbetskraft. Och det är ju inte förvånande med tanke på att arbetslösheten ligger extremt lågt, 4,1 procent, samtidigt som tillväxten är fortsatt stark.

Trots att de långa räntorna redan har stigit med två procentenheter under det senaste året visar den privata konsumtionen, som motsvarar två tredjedelar av BNP, inga tecken på att mattas. Detaljhandeln ökade ännu mer än väntat i december och hushållen verkar ha blivit ännu mer optimistiska om framtiden i januari.

Att börsen steg till en ny rekordnivå i fredags spädde ytterligare på oron för överhettning. Stigande börskurser är ju en viktig drivkraft bakom den starka ökningen av den privata konsumtionen.

Till råga på allt har oljepriserna stigit ytterligare från en redan hög nivå. Orsaken är att OPEC ser ut att förlänga det avtal om produktionsbegränsningar som går ut i mars.

Stigande oljepriser är också det främsta skälet till att inflationen i EMU-länderna har börjat dra sig uppåt.

I förra veckan meddelades att de franska konsumentpriserna steg med nästan en halv procent i december, vilket var dubbelt så mycket som väntat. Även de tyska producentpriserna steg kraftigt i december, med nästan en procent, och det var den största uppgången på två och ett halvt år. Det betyder att inflationen i EMU-länderna som helhet också kommer att fortsätta att dra sig uppåt.

För ett år sedan bottnade EMU-ländernas inflation strax under en procent. Enligt den senaste statistiken hade konsumentpriserna i november förra året ökat med 1,6 procent sedan november 1998. Det betyder att inflationen ligger ganska nära den övre gräns på två procent som är ECB:s tolkning av målet om prisstabilitet. Samtidigt har penningmängden fortsatt att öka med över sex procent, betydligt snabbare än målet på 4,5 procent.

Det tyska metallfackets krav på 5,5 procents löneökningar var ett annat förebud om högre inflation. Inte för att någon tror att de får vad de begär, men risken att löneökningarna blir väl höga har ändå ökat.

Den svaga euron har också bidragit till att höja inflationen i EMU-länderna. Visserligen talar det mesta för att euron borde stärkas, men hittills har dessa prognoser inte alls infriats. Under de senaste dagarna har euron tvärtom försvagats. I måndags eftermiddag kostade en euro återigen mindre än 1,01 dollar.

Det finns alltså en hel del orosmoln. Men det kan också hända att de senaste inflationssignalerna har skapat en överdriven rädsla för inflation. Det betyder i så fall att det finns goda chanser till fallande långa räntor senare i år.

De internationella investmentbankerna HSBC, Salomon Smith Barney och Goldman Sachs har alla under den senaste månaden framfört att ECB inte har någon större anledning att oroa sig. Inflationen kommer visserligen att fortsätta stiga och kanske till och med passerar två procent i januari eller februari. Men eftersom stigande oljepriser, försvagningen av euron och stigande matpriser knappast är varaktiga fenomen så har inflationen förmodligen snart nått en tillfällig topp. Enligt HSBC räcker det med att anta att oljepriserna och euron stabiliseras på dagens nivåer för att inflationen ska falla under resten av året.

Och om man tittar på den underliggande inflationen ser bilden fortfarande ganska ljus ut. Löneökningarna är låga. I förra veckan rapporterades att arbetskraftskostnaderna inom EMU steg med drygt två procent under tredje kvartalet. Tillsammans med en viss ökning av produktiviteten innebär det att enhetsarbetskostnaderna bör öka mycket måttligt. Ännu så länge kan man alltså inte se något ökande inflationstryck från lönerna.

Avregleringar och privatiseringar drog under förra året ner prisökningarna på tjänster och den processen bedöms fortsätta i år också.

Att penningmängden, M3, har ökat snabbare än ECB:s mål är enligt Goldman Sachs inte heller mycket att oroa sig för. Ökningen beror till stor del på utvecklingen i Tyskland, men inte på att den tyska ekonomin är så stark, utan snarare på att tyskarna har ökat sina placeringar i mer likvida tillgångar.

Sammantaget innebär detta att till exempel Goldman Sachs bedömer ett inflationen i EMU-länderna når en topp på närmare två procent i februari i år, för att sedan falla tillbaka till strax över en procent i slutet av året.

Men eftersom ECB är försiktiga och inte vill ta några risker väntas de ändå höja räntan så småningom. Kanske i början av mars, när statistiken för januari och februari har publicerats. Då kommer räntehöjningen att framstå som väl motiverad.

Sedan, när inflationstalen har toppat och centralbankerna i både USA och EMU-länderna har höjt sina styrräntor, kan det vara upplagt för en nedgång i de långa räntorna.