Konjunktur: Välsmorda priser

Trots den allt starkare konjunkturen i både Sverige och omvärlden håller sig inflationen fortfarande på mycket låga nivåer. I alla fall om man bortser från oljepriserna. Det inhemska inflationstrycket i Sverige verkar till och med ha fallit under det senaste året.

Inflationen (enligt det mått som riksbanken nu säger sig styra efter, där man har räknat bort effekterna av räntekostnader för egna hem och av ändrade skatter och subventioner) har visserligen stigit från drygt en procent för ett år sedan till 1,7 procent i februari i år.

Men om man också räknar bort priserna på i huvudsak importerade varor (och därmed de direkta effekterna av det stigande råoljepriset) så har inflationstrycket till och med fallit. För ett år sedan låg prisökningarna enligt detta mått på drygt två procent och nu ligger det till och med under en procent.

Stabilt utan olja

Inflationen i EMU-länderna och USA följer samma mönster. Exklusive energipriser har både den amerikanska och den europeiska inflationen legat oerhört stabilt mellan en och tre procent under de senaste åren.

Men på längre sikt finns det förstås risk att inflationen tar fart.

Både Sverige och EMU-länderna befinner sig fortfarande i den behagliga fas av konjunkturen när det finns lediga resurser. Då brukar tillväxten kunna vara ganska hög utan att inflationen tar fart. Det är lätt att förväxla en sådan period med att en mer långsiktig förändring äntligen har gjort att ekonomin kan växa snabbare utan att inflationen tar fart.

När den tyska ekonomin äntligen tog fart i slutet av 1980-talet växte den med närmare fyra procent under 1988 och 1989. Återföreningen fick tillväxten att accelerera ytterligare till närmare sex procent under 1990 och fem procent 1991. Till en början såg det oerhört bra ut och inflationen höll sig under tre procent ända fram till i mitten av 1991.

Många var länge mycket optimistiska och inte alls säkra på att Tyskland var på väg in i överhettning. Men när inflationen till slut tog fart steg den till nästan fem procent. Penningpolitiken fick stramas åt kraftigt och den verkliga baksmällan kom 1993 när BNP föll med över en procent.

Nu hoppas Sverige och andra länder att de är på väg in i en utveckling liknande den i USA. USA har ju fortfarande efter den längsta uppgången under efterkrigstiden mycket låg inflation. I förra veckan rapporterades att den amerikanska inflationen exklusive energipriser låg kvar på två procent även i februari.

Men tyvärr är det långt ifrån säkert att vi är på väg in i en liknande utveckling. I USA tycks ju produktivitetstillväxten ha växlat in på en högre bana under 1990-talet. Den svenska produktiviteten har ökat något snabbare än under 1980-talet – men under förra året ökade den exempelvis bara med drygt en procent.

Dessutom ligger ju den totala arbetslösheten fortfarande på ungefär åtta procent, dubbelt så högt som i USA. Och eftersom lönebildningen inte alls är lika decentraliserad som den amerikanska dröjer det ända till avtalsrörelsen 2001 innan vi får veta om lönebildningen klarar även en rejäl högkonjunktur. Riksbanken lär alltså få fortsätta att famla i mörkret ett tag till. Förhoppningsvis går det bättre än de senaste åren, när inflationen ständigt har överskattats.