Krönika: Visst får man floppa i Sverige!

Nyligen arrangerade FinansVision i samarbete med organisationen Svenskt Näringsliv en debattkväll på temat ”Varför får man inte misslyckas i Sverige?”. I panelen satt fallna internethjältar som Jonas Birgersson och Jonas Svensson.

Eftersom jag inte begrep frågeställningen avstod jag. Kollegorna säger att debatten var kul och att 400 personer, mestadels män, kom för att lära sig av de misslyckades erfarenheter.

Får man inte misslyckas i Sverige? Jonas Birgersson drog igång Framfab och Bredbandsbolaget. Jonas Svensson satt i den karusell som hette Spray. De om några bevisar frågans antites, nämligen att misslyckanden ofta premieras i vårt land. Större floppar får man leta efter.

Få människor har på så lösa boliner fått chansen att på bara ett par år slösa bort flera miljarder av andras pengar som just Jonas Birgersson och Jonas Svensson. Nu sitter de kraschade juniorhjältarna och sörjer aktieägarnas spillda mjölk.

Själva har de bara mist den tomteblossliknande prestige de åtnjöt under de sprakande åren kring millennieskiftet. I en annan tid hade deras vårdslöshet kanske slutat i fängelse. Den som lekt bort miljarder utan annat straff än en stund vid skampålen har ingen anledning att beklaga sig.

Jonas Birgersson såg till att bli ekonomiskt oberoende, liksom flertalet trendnissarna som lekte moguler under ”the biggest grabfest ever”. Jonas Svensson var inte lika smart i privata affärer, och jagas av fordringsägare och kronofogdar medan de gamla jobbarkompisarna sippar på drajorna i sina lyxlägenheter och flotta villor.

Men är det synd om Svensson för att han förlorade grannlåten? Icke. Ingen av grabbarna på Spray gjorde sig förtjänta av sina snabba förmögenheter. De bara utnyttjade läget och lät andra stå för kostnaderna.

Jonas Svensson fick i alla fall utlopp för sitt inredningsintresse och kunde likt Johan Staël von Holstein, Ernst Malmsten och Kajsa Leander shoppa loss i Milano utan tanke på priset. Dessa personer, och åtskilliga andra, kommer definitivt att gå till historien om rätten att misslyckas och det med besked.

Andra misslyckanden vi minns är ”riskkapitalister” som gamle SAS-chefen Jan Carlzon (Ledstiernan) liksom Marcus Wallenberg Jr (Investor). De hoppade på internetbubblan för sent och fick se aktieägarnas pengar försvinna i ett svart hål. Ingen kräver dem på något speciellt ansvar.

Även Göran Persson (s) är ett tillåtet misslyckande. Sverige har rasat i välståndsligan. Ändå är förtroende för statsministern större än någonsin. Själv var jag med och startade en internettidning med stora förluster, något som kanske renderar mig en liten fotnot i de misslyckades historia.

Representerar Jonas Birgersson och Jonas Svensson äkta entreprenörskap? Idéer är det många som har. En äkta entreprenör tar stora personliga risker för sina idéers skull och detta var inte typiskt. Innanför IT-bubblan behövde man inte gå på banken och riskera hem och familj för sin övertygelses skull.

Riskkapitalisterna stod med öppna plånböcker och kastade goda pengar efter dåliga. Åtskilliga tog chansen att leva loppan på Stureplan och Norrmalmstorg. Typisk var att någon annan alltid betalade i en uppochnedvänd tid då snabbaste vägen till rikedom var att spekulera, spela och leka ”entreprenör”.

Listan över svenska entreprenörer som lyckats i modern tid är däremot kort. Namn som Erling Persson, Ingvar Kamprad och Bertil Hult i all ära, men var är de som ska hålla den läckande vikingaskutan uppe framöver?

Företagande är slit, risker, byråkrati, lagar, ansvar och ständig myndighetskontroll. Belöningen är osäker. Den krake som lyckas måste räkna med både jantelagen och skattelagen. Ty i landet Lagom är huvudproblemet att människor som blir rika på eget hederligt arbete inte åtnjuter den respekt de förtjänar. Varför lyckas när det lönar sig så bra att misslyckas?

Mats Edman