Miljön förlorar sin glans

Miljöfrågan är inte särskilt het. De hetsiga debatterna är borta, liksom de politiska utspelen. Det har funnits ett visst samband mellan miljöintresse och konjunkturläge. Intresset brukar öka i en högkonjunktur och minska när lågkonjunkturen sätter in.

Nu är det högkonjunktur. Miljön står ändå inte särskilt högt upp på dagordningen.

Det finns flera förklaringar. För det första kan det vara en felsyn, eftersom miljöarbetet blivit en vardagssyssla som inte ägnas så stor uppmärksamhet. För det andra har miljön fått maka på sig för att snarlika frågor ska få plats, främst etiska. För det tredje har larmrapporter, som brukar vara drivbränsle i debatten, svårare att slå igenom eftersom allmänheten lärt sig att värdera dem bättre och blivit mer skeptisk. För det fjärde kan politiskt betingade symbolhandlingar ha bidragit till att minska miljöintresset.

Det har nog aldrig satsats så mycket på miljöanpassade åtgärder i samhället som nu, inte bara i Sverige. En växande skara företag har infört miljöledningssystem och fått dem certifierade enligt den internationella standard som numera finns (ISO 14001). Det innebär att det finns systematik i miljöarbetet och en förpliktelse att göra ständiga förbättringar. Sker inte det mister företagen sina certifikat, vilket kan innebära dåligt rykte på marknaden och förlorade kunder.

Tecken tyder dock på att företagen inte lägger samma vikt vid miljöfrågan som tidigare. En medlemsenkät, gjort av föreningen Näringslivets miljöchefer, visar att de verk- ställande direktörernas intresse för miljön har minskat. Det är åtminstone så miljöcheferna uppfattar det. 1997 sade 75 procent av miljöcheferna att de kände starkt stöd från VD, 1998 var siffran 68 procent och i fjol 49 procent. Främst tycks det vara i företag med miljöledningssystem som miljöcheferna upplever att stödet har gått ned. En tolkning kan vara att miljöchefernas roll har försvagats när miljön övergått från ett prioriterat skede till att bli en vardagsfråga som inte kräver samma uppmärksamhet från VD. Risken är förstås att miljöarbetet inte utvecklas utan stannar upp.

Miljön har kommit in i en mognadsfas. På 1960-talet, när miljön för första gången på allvar blev en politisk fråga, var det larmrapporter som drev på och fick politiker att införa skärpta miljölagar. Senare började konsumenterna agera och styra om sina inköp mot mer miljöriktiga produkter.

Nu har miljön fått konkurrens av näraliggande frågor, främst de etisk/sociala.

Social standard

Ett företag som vill uppträda korrekt i samhället ska inte bara ha koll på sin miljöpåverkan. Flera företag, särskilt om de är globalt verksamma, har exempelvis fått sin verksamhet i fattigare länder ifrågasatt och anklagats för utnyttja barnarbetare. Det är ett tecken i tiden att man numera kan certifiera mot en ny social standard (SA 8000), som visar att företaget följer gällande internationella konventioner och inte använder sig av inhumana arbetsförhållanden.

Etikfrågorna börjar allmänt sett bli heta igen. De har fått näring av tveksamma insideraffärer som dykt upp på aktiemarknaden i haussens spår och av CDU-skandalen i Tyskland. På 1970- och 80-talen hade etikfrågorna också högkonjunktur som följd av Watergateskandalen och en rad mutaffärer; Lockheed i USA och Bofors i Sverige för att bara ta två exempel.

Mycket av miljöarbetet under senare år har styrts av begreppet »hållbar utveckling«, som lanserades av Brundtlandkommissionen 1987. Hållbar utveckling handlar inte bara om ekologisk hållbarhet utan också om förbättringar av människors livskvalitet. Därför är det minst lika viktigt med de ekonomiska och sociala aspekterna.

Det märks i företagens sätt att kommunicera med sin omgivning. Historiskt har den finansiellt inriktade årsredovisningen varit det traditionella redskapet att visa tillståndet i företaget. Intressent har främst varit aktieägarna. På 1990-talet kom miljöredovisningar, som vände sig till fler intressenter. Nu har det börjat komma sociala redovisningar, som vidgar kretsen ytterligare. Ett exempel är den som gjordes i fjol av Novo Nordisk, Danmarks största läkemedelsföretag och världsledande på industrienzymer. Det danska företaget har länge tillhört de bästa i världen på att göra miljöredovisningar och blivit belönad flera år i rad.

Allt för alla

Nästa steg kan bli att göra »hållbarhetsredovisningar« där allt samlas på ett ställe: ekonomi, miljö, sociala/etiska aspekter. Och målgruppen skulle bli alla som är intressenter i ett företag: ägare, anställda, kunder, leverantörer, kommuner, stat etc. Men dit är det en lång väg (se särskild artikel).

Att miljön håller på att tappa en del av sin tidigare centrala ställning kan också bero på att det blir allt svårare att skrämma upp allmänheten med olika miljöhot som sedan driver politikerna att vidta restriktioner eller konsumenterna att ändra sina köpbeteenden. Larmrapporterna har varit många genom åren och får inte längre samma genomslag. I dag utsätts domedagsprofeterna för hårdare kritisk granskning är tidigare. De har i flera fall också haft fel och gjort grovt överdrivna förutsägelser vilket minskat trovärdigheten. Genomgående har de underskattat den tekniska utvecklingen, ofta på grund av en teknikfientlig inställning.

Rachel Carson skrev den berömda boken Tyst vår (1962), som anses utgöra startpunkten för den första miljövågen. Hon var djupt skeptisk till industrin och trodde att tekniken skulle förgöra mänskligheten inom en tjugoårsperiod. Cancersjukdomarna skulle breda ut sig som en farsot på grund av alla miljögifter. Så blev det ju inte alls. Mer än hälften av alla cancersjukdomar kan idag botas genom medicinska framsteg. Huvudskälet till förtida dödsfall i cancer är rökning, alkohol och osunda kostvanor, inte miljögifter. Våra levnadsvanor är alltså det största hotet.

Symbolhandlingar avslöjas

Att lösa miljöproblem handlar ofta om att göra rätt avvägningar. En insats på ett område kan få negativa effekter på ett annat. Det gäller att prioritera så att största möjliga miljövinst nås till lägsta möjliga kostnad. En uppoffring måste vägas mot nyttan. Symbolhandlingar avslöjar sig förr eller senare. Här finns flera exempel som sannolikt bidragit till att misskreditera miljöarbetet i Sverige.

Stängs fungerande kärnkraftverk samtidigt som kraften ersätts med import av miljöskadlig och dyr kolkraft har miljön försämrats och ekonomin försvagats. Höjs bensinpriset kraftigt, som led i en skattepolitik att minska utsläppen av växthusgaser, försvårar det särskilt för människor i glesbygd. Flera undersökningar har visat att privatbilism i glesbygd redan är kraftigt övertaxerad, även om de negativa miljöeffekterna av bilkörningen vägs in.

Upptäcker hushållen att hemmet börjar likna en lumpsamlarbod och att återvinningsstationen vid närbutiken ser ut som en allmän soptipp växer tvivlet på att det lönar sig att källsortera. Ett par studier har nyligen visat att återvinningspolitiken medför betydande uppoffringar för medborgarna och att kostnaderna inte står i någon rimlig proportion till miljönyttan.