Muren vittrar

Senare i dag, onsdag, ska den amerikanska kongressens representanthus rösta om ett viktigt frihandelsavtal med Kina. Omröstningen om det så kallade PNTR-avtalet (Permanent Normal Trade Relations Treaty) ser ut att bli mycket jämn. Bill Clinton höll i söndags ett TV-tal till nationen där han manade kongressen att inte försitta möjligheten att inlemma Kina fullt ut i världsekonomin.

Ännu är utgången alltså osäker. Presidentvalskampanjen i Taiwan och det högljudda missnöje som regimen i Peking visat över örikets livaktiga demokrati och fria debatt, har spelat de amerikanska kritikerna till PNTR-avtalet i händerna.

Motståndarna, som representerar ett brett spektrum i representanthuset, anser att ett godkännande inte skulle stärka de oppositionella krafterna i Kina. De pekar också på att den kinesiska ekonomin redan har öppnats mot omvärlden i betydande grad och att det inte behövs fler tillmötesgåenden mot regimen.

Ökad öppenhet

Och visst är Kina ett mycket öppnare samhälle i dag än 1989, då regimen sköt ihjäl hundratals oppositionella på Himmelska Fridens torg. Det råder ingen tvekan om att kommunistregimen godtar att landet är en del av världsekonomin. Modernitet är det dominerande intrycket för den som i dag besöker landets sjudande storstäder och tillväxtregionerna vid kusten.

Förvisso står många av de nybyggda kontorsskraporna utan hyresgäster. Men viktigare är att premiärminister Zhu Rongji, som dirigerar den ekonomiska politiken, har lyckats navigera landet bort från de oroliga ekonomiska farvatten där det tidigare kastats mellan boom och djup lågkonjunktur. Det märks bland annat i att inflationen är obefintlig. De senaste tre åren har Kina faktiskt haft fallande priser, om man nu vågar tro den officiella statistiken.

Men mycket återstår innan Folkrepubliken blir ett masskonsumtionssamhälle. Det finns 1,3 miljarder kineser. Bara 300 miljoner av dem kan dock sägas ha en sådan köpkraft att de är värda att satsa på för västerländska konsumentvaruföretag.

Fortfarande fattigt

Det här beror på två saker. För det första är Kina alltjämt en utfattig nation, där många av invånarna på landsbygden bara nätt och jämnt har mat för dagen. Men det har ändå skett en viss välståndsökning de senaste 15 åren. För det andra är en stor del av samhällsekonomin fortfarande hårt reglerad. Det gäller bankerna, merparten av den tunga industrin, energiförsörjningen, bostadssektorn med mera. Så länge marknadskrafterna är kringsnärjda blir det svårt för tillväxten att skjuta fart.

De kinesiska ledarna inser att de behöver öppna ekonomin ytterligare mot omvärlden. Flera utländska investeringar behövs, och ett medlemskap i världshandelsorganisationen, WTO, skulle vara ett led i detta. Därför har kineserna slutit ett handelsavtal med EU som bland annat innebär att det blir lättare för internationella bolag att expandera via sina dotterbolag i Kina. Lättnader planeras dessutom i branscher som telekom, oljedistribution, med mera.

Välkommet i WTO-klubben

EU-avtalet gör sannolikt att det blir lättare för USA-kongressen att säga ja till PNTR-överenskommelsen, vilket i sin tur lär bana väg för ett kinesiskt WTO-medlemskap fram emot år 2003. Och det är många som vill välkomna Kina i den klubben. Dels gäller det naturligtvis alla internationella storföretag; dels höga ämbetsmän, inte minst i USA. Centralbankschefen Alan Greenspan, som ytterst sällan brukar lägga sig i lagstiftningsarbetet, har manat till ett godkännande av PNTR.

Om Kina blir medlem i WTO och sänker sina handelshinder gentemot omvärlden väntar en rejäl ökning av handelsflöden och investeringar. Investmentbanken Merrill Lynch spår att Kinas import kommer att öka med 120 miljarder dollar de närmaste fem åren medan exporten väntas öka med 100 miljarder. Det blir i så fall från ett anspråkslöst utgångsläge. Kina svarar i dag för cirka tre procent av världshandeln. Det är bara en tre gånger så stor andel som Sveriges.