Problemet Persson

Det aktiva socialdemokratiska partifolket ställer sig allt oftare frågan: Varför lyfter vi inte? Varför har vi inte en enda gång haft opinionssiffror över 1998 års katastrofala valresultat när ekonomin går så bra?

Det finns många svar, men inom partiet tror allt fler att partiledaren själv är en del av problemet. De flesta socialdemokrater anser att det är normalt att deras parti har minst 40 procent av väljarna. Frustrationen är därför stor över de låga siffror som opinionsinstituten visar, kring 32-33 procent. Det aktiva partifolket är i det längsta lojalt med sina ledare. Men nu kan många inte dölja sin kritik mot Göran Persson, som de menar uppträder för självsäkert och visar för lite ödmjukhet.

Hård mot folk

Det sprids också i allt vidare kretsar inom partiet hur Göran Persson är hård mot sitt eget folk och sätter sig på dem. Alla som blivit ordförande kan visserligen väntas vara dominanta, men Göran Persson uppges vara så dominant att han inte ger utrymme för någon annan. Därför är han omstridd och kritiserad också i de egna leden.

Många är rädda och vill inte bli “avhyvlade” av honom inför kamraterna, även om det senare kan komma en ursäkt. I vissa fall har det gått så långt att han upplevs som elak. På många håll tycker man att han måste ändra sig och bli mera varsam med människor och respektera deras synpunkter.

Göran Persson tycks inte bara “klappa till” personer som kan kallas svagare utan även framträdande socialdemokrater kan “råka illa ut”. Hans maktstil gör att han inte alls är lika populär bland det aktiva partifolket som Ingvar Carlsson och Olof Palme.

Perssons översittarattityd kan vara en förklaring till det bristande engagemang som partiarbetarna känner inför partiarbetet.

Gillar att överraska

Göran Persson tycker om att överraska sin omgivning. Han vill inte göra precis det som förväntas av honom; inte lägga fram just det förslaget som alla tror ska komma, inte utnämna just den personen som alla väntar ska bli utnämnd.

Ett exempel var beskedet i Financial Times att socialdemokraterna skulle säga ja till EMU. Löftet om maxtaxan i barnomsorgen i valrörelsen 1998 ännu ett. Uttalandet om fastighetsskatten som snabbt korrigerades ett tredje.

För en tid sedan var han också beredd att stödja sin finansminister som ville ha en snabb sänkning av öl- och vinskatten. Men riksdagsgruppen, som inte hade informerats, satte sig emot förslaget. Det visar hans svaga ställning. En partiordförande med mera väljarstöd bakom sig hade nog fått igenom sitt förslag i en sådan situation.

Allmän skepsis

Få tror att socialdemokratins svaga opinionssiffror enbart beror på Göran Persson. Nästan alla politiska partier har problem. I det svenska samhället finns en allmän skepsis mot politik. Men eftersom socialdemokraterna har politiken som verktyg för att förändra samhället, drabbas detta parti mer än andra. Under senare tid har också ett antal affärer uppdagats där inte minst socialdemokratiska politiker skott sig på folkets bekostnad.

I valet 1998 blev socialdemokraterna för första gången beroende av två andra partier. Därmed har regeringen Persson hamnat i en svår och ovan parlamentarisk situation. Partiet måste göra upp med vänsterpartiet och miljöpartiet för att få igenom budgeten i riksdagen och samtidigt föra en politik som lockar tillbaka väljare, som gått till vänsterpartiet.

Lyckades inte förklara

Den viktigaste förklaringen till socialdemokraternas svårigheter är nog ändå nedskärningspolitiken under 1995-1998. Den har lett till att många av de egna väljarna inte längre litar på “sitt” parti. Frågan är hur länge misstroendet sitter i. Med nya pengar till kommuner och landsting, med höjda bidrag av olika slag hoppas regeringen att återfå förtroendet. Men ingen vet om eller när det kommer att lyckas. Det aktiva partifolket tycker att det redan borde ha skett.

Många klagar över ökande klyftor och den stress som det nya samhället medför. Arbetstakten är uppdriven, den ökande konkurrensen pressar arbetskraften. Sjukskrivningarna ökar, många känner sig slitna.

Går mot mitten

Inom socialdemokratin har det skett en ideologisk förskjutning mot mitten. Traditionellt har politik utformats i nära samverkan med fackföreningsrörelsen och målen har varit full sysselsättning, god arbetsmiljö, trygga arbetsrättsregler, mm.

Nu är kampen mot inflation och för ekonomisk balans viktigare. Och det är likadant i andra socialdemokratiska partier i andra länder.

Författare Olle Svenning skriver i sin bok “Vänstern i Europa”, att “vänsterpartierna mer reservationslöst än någonsin i historien har accepterat marknadsekonomin och det privata ägandet”. Svenning fortsätter: “Dagens regeringschefer Schröder, Blair, Persson arbetar inte mot det rådande ekonomiska systemet. Det vill i olika stor utsträckning modifiera det, humanisera dess verkningar”.

I valrörelsen 1998 ville socialdemokraterna slå hårt mot moderaterna för att framstå som vänster. “Men vi hade ingen höger att slå mot, och då blev vi själva höger”, som en partistrateg uttryckte saken. Bland strategerna hoppas man nu mycket på att moderaterna kommer att vara kraftfullare under Bo Lundgren. För dem är ett skäl till dagens låga opinionssiffror att den borgerliga oppositionen knappast märks.

Man kanske också kan påstå att när partierna närmar sig mitten, blir det trångt och svårt för väljarna att skilja partierna från varandra.

Otakt med LO

Ett viktigt skäl till det låga valresultatet var säkert att det socialdemokratiska partiet och LO inte var överens. Även tidigare partiledare har haft konflikter med LO, men ingen har kallat LO för särintresse som Göran Persson gjorde 1994. Under nedskärningarna blev konflikten med LO allt större. I valrörelsen mobiliserade inte LO sitt folk på sedvanligt sätt och ännu i dag är kontakterna mellan parti och LO oklara. Det råder inte öppen strid, men många inom LO-leden är kritiska till regeringens politik. I Temos mätning av partiledarnas popularitet kom både Gudrun Schyman och Alf Svensson före Göran Persson när LO-medlemmar angav vem de hade stort eller mycket stort förtroende för. LO är också mycket försvagat jämfört med förr. LO:s inflytande över regeringen är mindre än tidigare. Organisationen varken leds eller agerar med samma självförtroende som förr. LO sluter inte längre centrala löneavtal. Flera andra organisationer och konstellationer gör anspråk på att synas och höras. De privata arbetsgivarna har framgångsrikt försvagat LO.

Sammanfattningsvis kan man säga att LO är starkt nog för att förhindra en del politiska förslag, men alltför svagt för att få gehör för eventuellt gemensamma förslag. Men hur det än är med LO:s svaghet är det inom LO:s fackförbund de flesta av de budbärare finns som ska se till att socialdemokraterna vinner valen. Därför är det livsviktigt för det socialdemokratiska partiet att ha bra kontakter med LO-folket. I dag är de kontakterna dåliga, vilket bidrar till att många fackföreningsmedlemmar sympatiserar med vänsterpartiet och Gudrun Schyman.

Vänstern går åt höger

Medan socialdemokraterna gått mot mitten har vänsterpartiet följt dem högerut. Uppgörelsen om vårbudgeten mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet hade varit omöjlig för några år sedan, då vänsterpartiet stod kvar vid många av sina gamla radikala ståndpunkter.

I dag uttalar sig Gudrun Schyman på ett sätt som känns igen av socialdemokrater på vänsterkanten. Hon kritiserar samhället och vill förbättra för de svaga. Arbetstiden måste förkortas, arbetslösheten minska. Hon påpekar hela tiden att vänsterpartiet vill göra mer för folket än regeringen. Dessutom förefaller hon ärlig och mänsklig när hon öppet berättar om sina alkoholproblem.

Därför är det inte förvånande att hon lyckats locka över en stor grupp från socialdemokraterna. Vänsterpartiet har också lyckats påverka regeringens politik samtidigt som det uppfattats som ett oppositionsparti.

Vänsterpartiet har legitimerats av socialdemokraterna genom regeringssamarbetet. Det enda socialdemokraterna och Göran Persson kan glädja sig åt är vänsterpartiets nyligen avslutade kongress. Gudrun Schyman ville få undan de kommunistiska spökena. Men det blev tvärt om; det samlade intrycket av kongressen är att det finns gott om kommunister i vänsterpartiet. Göran Persson kunde inte ha fått bättre hjälp att få tillbaka sin vänsterflygel. När han som statsman ena dagen klappas om av Bill Clinton och nästa träffar huvudaktörerna i krisen i Mellanöstern kan han känna sig ganska nöjd: Det är skillnad på Sveriges statsminister och Gudrun Schyman, som inte får igenom sin politik i sitt eget parti. Men frågan är om alla de kvinnor i den offentliga sektorn som trott på Schyman faller för statsmannen Persson.

Vart går Persson?

Vilken kurs kan då socialdemokratin väntas välja i detta kritiska läge? Bäst brukar det gå för socialdemokraterna när de lyckats väga samman tillväxt med rättvisa. När de gift ihop produktionens krav med människornas önskningar. Det är sannolikt en sådan politik som planeras inför partikongressen nästa höst och valet 2002.

Några hoppas förstås på att Gudrun Schyman ska avgå; det skulle lösa problemen. Men svårigheterna sitter förstås djupare än så. De handlar om politiken.

30-procentsparti

Inom partiet finns en minoritet som tycker att det finns fördelar med att vara ett 30-procentsparti. Då ökar nämligen kombinationsmöjligheterna. En socialdemokratisk regering med omkring 30 procent av väljarna bakom sig skulle kanske ha större garantier för att ständigt sitta kvar vid regeringsmakten genom att samarbeta både till höger och vänster.

Ett helt nytt politiskt landskap öppnar sig jämfört med en situation med två stora block, där tar vinnaren allt.

Någon form av radikalisering är ändå en sannolik utveckling. Till exempel förslag som ska minska de ekonomiska klyftorna – gärna i en rad små steg. En mera ödmjuk partiledare skulle också kunna vara ett sätt att öka chanserna inför nästa val. Åtminstone skulle flera av hans aktiva medlemmar engagera sig betydligt mera i sitt parti om han redan nu kunde vara lite mindre maktfullkomlig. Men alla vet hur svårt det är att ändra på sin personlighet. Göran Persson omger sig inte heller med någon person som står honom så nära att det går att prata om sådana saker.

Därför är det en svår process som Göran Persson står inför. Nästa vår kommer all hans tid att gå åt till det svenska ordförandeskapet i EU. Det lär inte förbättra hans image hos partifolket även om han blir allt mer statsmannalik. Strax därefter följer partikongressen som hålls i Västerås. Skulle opinionssiffrorna vara lika låga då som idag, närmar sig paniken inom socialdemokratin.