Red valör: Den enes död, den andres bröd

Två herrar sitter på ett soligt trottoarcafé med varsin Financial Times. Högst upp på det uppslag som de bägge brett leende studerar står nyheten om konkursen för Boo.com.

– Vad var det jag sa?

– Och omvänt: Vad var det jag sa?

– Vi sa det nog bägge två: Det där kan aldrig fungera.

– Man såg ju tidigt att det inte skulle hålla. Kunde bara inte fungera. Personligen har jag aldrig trott på den där nya ekonomin över huvud taget. I alla fall inte vad Boo.com anbelangar. Maken till fräckhet!

– Absolut. Att tro att det gick att göra någonting nytt och bli rik på det. The nerve, som britten säger.

– Sedan måste man väl också säga att det var rätt åt dem, inte sant?

– Självfallet. Som man bäddar får man ligga. Det lär ha varit en väldigt, väldigt dålig kostnadskontroll i det där så kallade bolaget, sägs det mig.

– Hörde du också att de har förbrukat 70 miljoner kronor på 3D-fotografering av sportmode, vars enda säkra egenskap är att det garanterat blir omodernt på uppskattningsvis fyra månader?

– Om! Dessutom har jag hört att bolagets direktörslöner har legat mycket högt. Om det är någonting jag inte tolererar så är det höga direktörslöner.

– Hear, hear. Visserligen är det även motbjudande att folk kan bli rika på eget företagande, men frågan är om inte rikedom från företagande för andras räkning skapar än värre kväljningar.

– Du menar alltså att du kan överleva att Jonas Birgersson tjänat sex gånger så mycket papperspengar som Lars-Eric Peterson på en tredjedel av tiden?

– Du tappar tråden. Har du hört att Boo.com spenderade ett hundratal miljoner bara på luxuösa hotellvistelser?

– Enligt mina småfåglar i viken lär bara geléhallonen till chefsjuristen ha kostat närmare halvmiljonen.

– Jag hörde att hårgelén till dem som programmerade själva sajten gick på närmare tio gånger det beloppet.

– Dessutom lär en äldre kvinna i nord-östra Kina ha fått en rundlig ersättning för att man fick använda hennes namn, Miss Boo, i marknadsföringen. Kanske fick hon även del av geléhallonen. Och hårpomadan.

– Hårgelén, broder. Hårgelén.

– Icke förty, vad tror du att man gör med bolaget härnäst?

– Det har glunkats från konkursförvaltarhåll att ett stort svenskt handelsföretag kommer att ta över.

– Vilket?

– Låt mig säga så här: Det har produkter som lämpar sig för distribution över nätet minst lika bra som Boos egna. Det är väl känt i Sverige, men har marknadsandelar redan i dag som gör inhemsk expansion mer kostsam än smakfull. Branschen är splittrad ute i Europa, vilket gör att bolaget trots sin absoluta litenhet ändock är stort i sin bransch, och därför kan nå rejäla skalfördelar i sin inköpsrörelse. Varorna är trendkänsliga och försäljningen säsongs-varierar starkt, både när det gäller produktmix och volymer. Men bolaget har visat sig kunna hantera allt det där på ett berömvärt sätt. Kort sagt: att köpa en internationell handelssajt och byta produktprofil vore det bästa ett sådant här företag kan ta sig för.

– Talar du om Hennes & Mauritz?

– Icke

– Lindex?

– Än mindre.

– Äh, ut med språket!

– Vi diskuterar förstås Systemet. Apoteket Röda Näsan. Även känt som Boo-laget.