Red valör: Herrelösa företag

Bristen på duktiga ledare är ett problem för såväl gammal som ny ekonomi. De företag som kommer på lösningen blir vinnare i framtiden.

Den nya ekonomin har åstadkommit ett antal spektakulära floppar på sistone. Samtidigt börjar även de traditionella företagen att få problem. På något sätt verkar det som om de saknar kontroll över rörelsen. Valör har identifierat problemet. Det handlar om ledarbrist.

Oavsett om du är företagsledare eller investerare kan du tjäna pengar på att läsa den här krönikan. Ty de bolag som först löser problemet är just de som du vill leda eller äga. De kommer nämligen att bli framtidens vinnare.

Förr i tiden, när Signaturen just hade tagit examen, kronan stod högt och det Valörska hårfästet lågt, var “chef” det finaste man kunde bli. Begrepp som “specialist” och “kreatör” var inte ens uppfunna.

Nu har pendeln svängt åt andra hållet. Begreppet livskvalitet har blivit synonymt med “icke-chefsjobb” och de chefer som finns försöker desperat att komma ifrån sitt ansvar genom att inrätta självstyrande grupper eller “teamstrukturer” som det heter på nysvenska.

Det har gått fort på slutet. För mindre än tio år sedan klagades det ymnigt i managementspalterna på att det var omöjligt att göra specialistkarriär för den som var duktig i sin yrkesutövning, men olämplig som ledare. Sedan pyramiderna revs och Berlinmuren föll är det emellertid hart när omöjligt att hitta ledare för chefsjobben. Varför blev det så här?

Näringslivet förändras. På femtio- och sextiotalen, ja rentav en bit in på sjuttiotalet, var stora delar av ekonomin fortfarande produktionsorienterad. Informationstekniken hade inte kommit lika långt som i dag, så det behövdes fler chefsnivåer för att hålla koll på företagen. Nu har de chefsnivåer som egentligen var en del av informationssystemet rationaliserats bort. Dessutom har servicesektorns betydelse vuxit. Stora delar av nationens samlade förädlingsvärde har flyttats från produktion till relation. Det försvårar chefsrekryteringen.

För det första ställs det högre krav på ledarskapet i tjänsteföretag. Att leda kreativa, sociala människor är svårt, helt enkelt. För det andra är alternativet till att vara ledare, nämligen tjänsteproduktionsspecialist, väsentligt mer tilltalande än alternativen till chefskarriären var för trettio, fyrtio år sedan. Vem vill sitta och traggla med budgetar om alternativet är, till exempel, ytterligare fördjupning i “heta” programmeringsspråk? För det tredje är det inte alls säkert att chefens belöning blir så mycket större än den underställdes, eftersom det ofta är längre ned i hierarkin som den värdefulla kundrelationen är etablerad. Det är kanske särskilt tydligt i finansbranschen, där en vanlig “menig” analytiker kan tjäna lika mycket som firmans verkställande direktör, om han eller hon har rätt förbindelser med de lönsamma kunderna.

Fenomenet med den försvunne ledaren låter sig alltså förklaras. Är det då något problem?

Ja, ett jätteproblem. För det första har vi börjat se tydliga tecken på att dagens viktigaste produktionsresurser körs för hårt. Att en kreativ medarbetare “bränner ut” sig kan ses som en parallell till att en illa underhållen maskin skär ihop. För det andra: Hur går det med tillväxten? Den nya ekonomin bygger ju – för den som missat alla väckelsemöten – på att bolagen ska vara små i dag, men världsledande, med miljardomsättningar, tiotusentals anställda och hundratals miljoner i vinst i morgon.

Att leda ett snilleföretag med tio anställda, eller ett femtiotal konsulter, låter sig väl göras. Men hur går det i nästa fas när bolaget ska växa ur start-up-kostymen?

Rätt gissat, då upptäcker vi att försörjningen av ledare har sinat. Alla är upptagna av att göra någonting roligare, att stimulera sina egon. Och finns det någon som vill ta chefsjobbet, är det sannolikt inte den som är bäst lämpad. Snarare är risken att det blir tvärtom, att den sämsta specialisten försöker sig på uppgiften.

Först var ledaren. Sedan kom halvledaren. Nu är det lilla fåtalet kvarvarande ledare virtuella. Vad kommer härnäst? Valör ska med spänning följa utvecklingen.