Red valör: Kontrarevolutionen

Cigarröken ligger som ett dovgrått täcke över golvets granitplattor. Cognacens mättade doft stiger med temperaturen mot det välvda takets tegelsten, ty mötets många herrar och enstaka damer börjar komma i stämning efter en middag som visserligen inte var gratis, men inte heller betald ur egen ficka.

– Bröder och systrar!

Mötets ordförande, den avmagrade skogsdirektören, har rest sig upp, pillar tankfullt på glasögonbågarna och tittar en sista gång i sitt manus innan han åter höjer blicken.

– Vår första aktion var, vill jag mena, en stor framgång för sammanslutningen.

Spridda “hear, hear!” ekar i källarvalven. Ordföranden fortsätter, leende som om han nyss tillkännagivit en genomförd höjning av wellpappspriset med 150 procent:

– Vi är inte framme vid vårt slutmål än, men jag vill bestämt påstå att vi redan kommit längre än planerat.

Bravo-rop och förnöjt klirrande med cognacskuporna från de övriga.

– Vilka har den egentliga erfarenheten? Vilka har byggt upp det näringsliv som de yngre nu dominerar? Vilka har i sitt anletes svett gjort alla upptänkliga misstag med börskommunikation och investerarrelationer för att ungtupparna ska kunna surfa in på marknaden som på nymajonnäserade räkmackor?

– Vi! ropar församlingen. Ärrade järnnävar dånar mot den massiva bordsskivan, upphetsat mötesbrosk får de patinerade läderfåtöljerna att rista.

Ordföranden ser sig omkring. Hedersordföranden till höger om honom nickar gillande. Den yngre kollegan på sfärens byggbolag mumlar uppskattande med sin amerikanske tolk. Fastighetsdirektörer, stålbolagsexcellenser, bankirer, kullagerrullare och andra ler så soligt som bara en församling ur den gamla ekonomin kan le när den känner att den håller på att återta initivativet.

– Vi vet att den nya ekonomins företrädare är skakade. Enligt våra kontakter i Pressbyrån, har försäljningen av Jolt Cola – alla IT-knuttars favoritdryck – gått rakt igenom taket under helgen. Det tyder på nervositet. Och visst har de skäl att vara rädda. Eller hur?

– Javisst! svarar församlingen som en man. (Det är ofta så den agerar, red. anm.). Den gamle skogsdirektören ser sig omkring i lokalen med en glöd i blicken som få sett sedan Palmes dagar.

– Vad är din dynamiska hemsidekonstruktionsrörelse värd om ingen litar på nätet? Vad är din ii-bissniss värd, om ingen kan ta sig fram till den? Vad är din portal värd, när den blott sitter på en potemkinkuliss?

– Platt intet! vrålar massan.

– Vi bakom initiativet “Reclaim the market” har studerat ungdomens taktik, vi har tagit den till oss och förfinat den – som alltid i krig med hjälp av överlöpare från fiendelägret. Selektiv anarki ska även fortsättningsvis vara vår melodi. Den unge student som hjälpte oss att konstruera förra veckans virus har fått bra betalt för sin goda insats för Saken. Och vi är inte färdiga än! Innan första halvåret är över ska vi ha skapat ett kaos i den digitala infrastrukturen som kommer en kombination av HIV-epidemien i Afrika och söndagstrafiken från Värmdö att likna en tisdagsmorgon på Systembolaget i Jönköping. Börsens aktörer kommer att kasta sig över våra aktier. Vad är väl Framfabs Brikks mot riktiga tegelstenar?

Han stegrar rösten.

– Vad vill vi?

– Ta tillbaka marknaden! svarar församlingen i ett tonläge som annars mest hörs i bulldogskennlar strax före matning.

– Hur ska det ske?

– Basindustrins återupprättelse!

Stämningen är nu så förtätad att man inte skulle rå på den ens med tunnelborrningsutrustning från Atlas Copco.

– Utmärkt! Vi kör på som tidigare. Ligg lågt om journalister och analytiker frågar er något om den “nya ekonomin”. Ingenting annat än business to business-satsningar. När den riktiga virussatsningen blir verklighet, den som inte bara raderar några bildfiler, kommer ingen att misstänka att det var vi som ordnade allting.