Renässans på gång

Härom veckan avgick Massimo d’Alema som premiärminister efter att ha förlorat en förtroendeomröstning. Efterträdaren heter Giuliano Amato, som därmed blir Italiens tredje regeringschef på lika många år. Nästa parlamentsval verkar också ryc-ka närmare. Oppositionsledaren och TV-mogulen Silvio Berlusconi, vars komplicerade finansiella transaktioner (där det ingår misstankar om skattebrott och mutor) fortfarande är föremål för en juridisk process, kräver att väljarna ska få säga sitt.

Det känns bekant. Det gör också de ruffelfasoner som pågått under vintern i Telecom Italia, där nye chefen Roberto Colaninno planerat att utnyttja kassaflödet från koncernens mobildotter för att lösa lån i sitt eget bolag.

Men det innebär inte att utvecklingen står still i Italien. Colaninno fick ge med sig efter uppror från minoritetsägarna. Den nya tiden märks också i andra avseenden. Som i gatubilden, där ett ihärdigt ringande illustrerar att nationen på bara ett par år har kommit upp i en mobiltelefonpenetration som raskt närmar sig 50 procent.

Den jäktade milanesiska cafékulturen, där man sveper en eller två minikoppar espresso på stående fot och sedan lämnar lokalen, sprider sig över landet. Och hamburgerrestaurangerna – en vulgär företeelse för de landsmän som gillar att sitta vid lunchbordet i två timmar – blir allt fler. McDonald’s har redan 250 restauranger i landet.

Boom och hausse

1990-talet var magert för de flesta italienare. Men nu förbereder sig inhemska och internationella konsumentvaruföretag för den konsumtionsboom som väntar de närmaste åren. Företagen skördar dock redan frukterna av ett mer dynamiskt klimat. Milanobörsen är i sitt livs form. Under 1999 rådde en nästan permanent hausse. Och i år har index klättrat åtta procent, jämfört med plus minus noll för Europaindex.

1999 introducerades 32 företag på börsen jämfört med arton 1998 och elva 1997. I början av 1990-talet motsvarade börsvärdet under 15 procent av BNP – idag är siffran över 60 procent. Så många som 300 bolag undersöker förutsättningarna för en publik notering.

Sakta men säkert håller italienarna på att upptäcka aktien som placeringsform, vilket inte är så konstigt eftersom obligationsräntan har fallit till en fjärdedel av vad den var för fem år sedan.

Även utlänningarna – som tidigare höll sig borta på grund av den livliga insiderhandeln och blygsamma likviditeten – finns numera på plats. Alla de stora internationella mäklarhusen har välbemannade verksamheter i landet. Merrill Lynch har till exempel stor nytta av den rörelse som man köpte från svenska Carnegie härom året.

Vattendelaren

Börsen har mått bra av att det traditionella sättet att göra affärer, i slutna rum, inte längre gäller. Fältet är vidöppet för strukturförändringar. Vattendelaren var elektronikkonglomeratet Olivettis framgångsrika övertagande av Telecom Italia i fjol. Transaktionen var säregen i flera avseenden. För det första var det köpande bolaget bara en sjättedel så stort som det uppköpta; för det andra finansierades förvärvet med det största industriobligationslånet någonsin i Europa, för det tredje arrangerades det hela av två amerikanska banker med liten erfarenhet i Italien (Chase Manhattan och Donaldson, Lufkin & Jenrette).

Rent generellt visade Olivetti-affären att ingenting längre var otänkbart eller opassande i omdaningen av det italienska näringslivet.

Ur en synvinkel var affären förvisso traditionell, eftersom en av Olivettis alliera-de var den mytomspunna mäklarfirman Mediobanca. Men Mediobanca, alltjämt under sin 92-årige hedersordförande Enrico Cuccia, har också gått på flera minor. Landets största finanskoncern Banca Intesa har ryckt till sig kontrollen över Banca Commerciale Italiana, som tidigare utgjort en central del av Mediobancas maktsfär.

Ett annat storföretag, Fiat, hade redan tidigare kapat banden med Mediobanca. Fiats kursändring är för övrigt värt ett särskilt kapitel. I april tog bolaget in General Motors som partner i sin personvagnsrörelse. Den amerikanska koncernen har fått en option på att ta över hela verksamheten. Så

i praktiken släpper ägarfamiljen Agnelli greppet om personbilarna för att, liksom Volvo, koncentrera sig på lastbilar och entreprenadfordon.

Volvos beslut skakade om göteborgarna och den svenska allmänheten, men reaktionerna i Italien var av en annan magnitud. I Italien har en självständig bilindustri varit intimt förknippad med nationens moderna självbild ända sedan hundratusentals små ekipage med motorn där bak började rulla på autostradorna under 1950-talets rekordår. Agnellis är inte den enda ägarfamilj som givit upp. Åtskilliga av de stoltaste namnen i lyxvaruklustret i Norditalien – Gucci, Valentino, Fendi, Sergio Rossi – har sålts ut av grundarfamiljerna. Tre andra – Bulgari, Ittierre och Marzotto – har satts på börsen, även om grundarna fortfarande har makten.

Ökande press

Familjerna säljer ut för att det blir allt svårare att finansiera tillväxten med internt genererade pengar. EMU och globaliseringen innebär ju att branscher som tidigare var relativt skyddade för utländsk konkurrens nu utsätts för hård press. Det ska betonas att den här processen bara har börjat. Enligt det italienska industriförbundet, Confindustria, sysselsätts över två tredjedelar av arbetarna i bolag med färre än 100 anställda, vilket är mer än dubbelt så hög andel som i övriga Europa.

En annan faktor i sammanhanget är att grundarna till många av efterkrigstidens företagskometer nu börjar pensionera sig. Det är inte alltid som deras söner och döttrar vill eller kan ta över bolagen. Det är samma arvsskiftesproblematik – eller, om man så vill, möjlighet – som är aktuell bland de tyska Mittelstandföretagen. Ett nytt Industriitalien är alltså i vardande.

Men förändringskrafterna är stora också i andra delar av samhällslivet. Den traditionella bilden av de livaktiga små- och medelstora företagen som den närande delen av samhället och den offentliga sektorn som den tärande stämmer allt sämre. Inte så att näringslivet är mindre närande. Men den verksamhet som politikerna kontrollerar är inte längre lika tärande.

Ett bevis på det är den fenomenala förbättringen av statsfinanserna under de senaste åren. Italienarna har accepterat försämringar i pensionssystemet och en uppröjning i skattesväsendet. Tidigare fick företagen betala sju olika slags bolagsskatter. Sedan årsskiftet finns bara två skatteslag. Effekten blir både en förenkling och sänkt skattesats (52,7 procent ovanpå lönesumman mot tidigare 58,1 procent). Aparta regler, som att fotbollsspelare har rätt att pensionera sig till goda villkor i femtioårsåldern, har också tagits bort. Och den förr så maffiadominerade byggbranschen håller på att rensas upp. Det innebär att moderniseringen av den eftersatta infrastrukturen kan gå snabbare.

Även det politiska livet fungerar bättre än man kan tro. Visserligen har Italien just genomlevt den 58:e regeringsbildningen efter 1945. Men den ansedde finansministern Giuliano Amato valdes snabbt till ny regeringschef. Och det finns inget tvivel om att fortsatta reformer står på den politiska agendan. I helgen hölls en folkomröstning om övergång till ett valsystem som ska göra det lättare att bilda majoritetsregeringar.