Så jobbar riskkapitalisterna

Nyckeln har varit att få alla i företaget att jobba i samma riktning. Det uppköpta företagets ledning arbetar hårdare och mer målinriktat i riskkapitalisternas ledband, inte minst därför att den tilldelas en rejäl pott med aktier i bolaget.

En andra anledning till den goda avkastningen i riskkapitalistens hägn är att bolaget, som tidigare vanligtvis har ägts av ett storbolag, får större frihet till expansion. Det behöver inte anpassas, eller ta hänsyn till andra delar i en större industrikoncern.

Ett tredje skäl till de goda resultaten är att riskkapitalbolagen tar en högre finansiell risk än jämförbara börsbolag. Riskkapitalbolagen använder mer lånat kapital, vilket gör att hävstången i vinster – och för den delen i förluster – ökar.

När arbetet med att öka lönsamheten är avklarat, vilket ofta görs med en tidshorisont på fem år, återstår att avyttra företaget.

Två alternativ

Då finns två alternativ till hands. Antingen börsnoteras bolaget eller säljs vidare till en industriell köpare. I Europa säljs en allt större andel av bolag till industriella köpare. Det är billigare att sälja bolaget till en köpare än att sälja via börsen. Det är också så att hela företaget kan säljas. Om bolaget börsnoteras, krävs i allmänhet att den förre ägaren kvarstår med en mindre ägarandel.

USA ligger flera år före Europa. På andra sidan Atlanten fick riskkapitalbolagen sitt genombrott redan under 1970-talet. Trenden i USA är nu att fonderna blir allt mer specialiserade och allt större. Detta lär ske även i Europa.

Större affärer kräver mer kapital. Det har hittills inte varit några problem, eftersom det finns gott om riskvilligt kapital i bankernas och försäkringsbolagens livportföljer och pensionsfonder. Däremot kan man från placerarhåll höra små grymtningar över riskkapitalisternas höga avgifter. Traditionellt har det handlat om en årlig avgift på 2 procent på överenskommet investeringskapital, alltså även sådant kapital som ännu inte har använts. Därutöver har det varit praxis med en uppdelning av vinsten, där investerarna har tagit 80 procent och 20 procent har gått till riskkapitalbolaget.

Det ansågs rimligt att betala 2 procent när fondkapitalet uppgick till en miljard kronor. Det gav en årlig avgift på 20 miljoner. Men när fonderna tar in 15-20 miljarder kronor anses de årliga avgifterna på 300-400 miljoner kronor som väl häftiga. För ett par tre år sedan fanns också en press nedåt på förvaltningsavgiften, som sjönk med 0,25-0,5 procent. Men nu tycks förvaltningsavgiften återigen vara på väg upp, i takt med att det riskvilliga kapitalet har ökat. Det är återigen riskkapitalisternas marknad.

Priset inte det viktigaste

Nu anses dock inte avgifterna vara avgörande för om en investerare ska delta i en nystartad fond eller ej. I den här branschen är folk vana vid att betala. Riskkapitalisternas verksamhet är också mycket kostsam; stora pengar läggs ner på att låta konsulter från McKinsey, Bain och Boston Consulting Group göra industrianalyser och andra utredningar. Förvaltningskostnader på 1,5 eller 2 procent är dessutom lite pengar när de ställs mot en avkastning på 60-110 procent om året.

De viktigaste skälet att delta i en fond är förtroendet. Investerare betalar hellre mycket pengar till en känd pålitlig riskkapitalist än lite pengar till en okänd. Detta har säkert gynnat Industrikapital, EQT och Nordic Capital, som genom att vara svenskar har haft enklare att dra in kapital från inhemska investerare.

Den andra sidan av riskkapitalisternas lyckade placeringar är en kritik mot de tidigare ägarna, som inte nådde samma goda resultat. Man kan också dra slutsatsen att riskkapitalisterna visar vad som krävs för att göra företag framgångsrika: att alla delaktiga ska ha möjlighet att tjäna pengar.

Tyvärr har inte småspararna haft någon möjlighet att vara med i guldracet. Men kanske är de på väg att släppas in? SEB säger att man funderar på att ge sina kunder möjligheten.

Ut i ljuset

Blir det verklighet, tar riskkapitalisterna ytterligare ett steg ut i offentligheten. Redan nu syns de alltmer i tidningsspalter och intervjuer. Den ökade medieexponeringen kan också bero på att de har blivit rumsrena och därmed villigare att berätta vad de sysslar med. De är inte längre de hemliga städbolag, som Affärsvärlden en gång kallade dem.

Wall Street Journal håller på att starta en speciell sektion i tidningen om riskkapital. Allt talar för att en ännu större del av investeringarna i näringslivet kommer att ske via riskkapitalbolag framöver – även om de inte skulle nå samma avkastning som under 90-talet.