Så portades Christer Gardell från Volvos styrelse

Hösten 2006 höll Curt Källströmer på att tappa greppet om Volvos valberedning, där han var ordförande. Den intet ont anande 65-åringen hade kastats rakt in i ett av de största bråken i svensk börshistoria.

Curt Källströmer representerade Handelsbanksfären – Sveriges näst mäktigaste maktgruppering efter familjen Wallenberg. Sfären är uppbygd kring Handelsbanken och investmentbolaget Industrivärden och har makten över bolag som Volvo, SCA, Skanska, Sandvik, SSAB och – ihop med Wallenbergs – Ericsson.

2006 hade Curt Källströmer blivit en av nyckelspelarna i sfären. Han hade visserligen tidigare suttit i valberedningen för stora bolag som Industrivärden, Ericsson, SCA och Sandvik, men han hade egentligen aldrig varit någon tungviktare.

Curt Källströmer var chef för ordförandekansliet på Handelsbanken. När förre ordföranden Arne Mårtensson skulle segla jorden runt fick Curt Källströmer ta det stora klivet och ersätta Arne Mårtensson som styrelseledamot i Skanska och Holmen samt avancera från vice ordförande till ordförande i Handelbanksfärens tre centrala ägarstiftelser.

Med sin nya, tyngre, profil blev han också ordförande i Volvos valberedning i juni 2006. Den bestod då dessutom av Volvos styrelseordförande Finn Johnsson, SEB Fonders ägarrepresentant Björn Lind, Andra AP-fondens vd Eva Halvarsson och Renaults finansdirektör Thierry Moulonguet. Renault hade blivit huvudägare i fordonsjätten med drygt 20 procent då Volvo köpte fransmännens lastbilsdivision år 2000.

Att Curt Källströmer tog över som ordförande i valberedningen blev inte allmänt känt förrän onsdagen den 6 september. Samma dag som Christer Gardells och Lars Förbergs fond Cevian flaggade upp för 5 procent av rösterna i Volvo tillsammans med den brittiska fonden Parvus Asset Management. Totalt var posten då värd 3,4 miljarder kronor.

I medierna krävde Christer Gardell en styrelseplats. Dessutom ville han att Volvo skulle dela ut sin stora kassa och öka belåningen. Flera svenska institutionella ägare hade åkt till Volvos huvudkontor i Torslanda utanför Göteborg våren 2006 och krävt samma sak. Analytiker talade om en möjlig utdelning på 50 miljarder kronor.

Samtidigt fanns starka krafter, med Handelsbanksfären i spetsen, som ville behålla pengarna i bolaget. Och kanske framför allt – hålla Christer Gardell och Cevian borta från styrelsen.

Sfären och dess allierade skulle till slut lyckas hålla Christer Gardell utanför styrelserummet genom ett sällan skådat maktspel där valberedningen blev ett rundningsmärke och ersattes med en uppsjö hemliga möten mellan ägare, med osäkra eller grumliga mandat.

Curt Källströmer kunde inte göra något åt institutionernas intrigerande. Han hade bara varit ordförande i en valberedning förut, Industrivärdens.

– Att valberedningen skulle vara ett rundningsmärke är helt fel och får stå för den som påstått det. Beträffande min egen insats i valberedningen har jag fått mycket positiv respons såväl från ägarledamöter som från styrelsens ordförande, säger Curt Källströmer i efterhand till Affärsvärlden.

I normala fall kan en valberedning i början av sitt arbete ha något enstaka möte med de stora institutionella ägarna för att lyssna på vad de har att säga. Men sedan jobbar valberedningen självständigt, ibland med någon rekryteringsfirma, i Volvos fall Egon Zehnder. Det som hände i Volvo var inte bara exceptionellt utan beskrivs av flera utomstående som Affärsvärlden har talat med som ett lågvattenmärke.

– Hur Volvos valberedning sköttes är det ingen som är stolt över, säger en högt placerad person i den svenska institutionella ägarvärlden.

När Volvo i dag, onsdag, håller stämma i Göteborg är en av punkterna att föreslå en ny valberedning – utan Curt Källströmer. Han har fått nog.

Men innan valberedningscirkusen satte i gång agerade Volvos styrelse.

***

mötet på herrgården

Torsdagen den 7 september 2006, dagen efter att Christer Gardell hade flaggat upp, möttes lastbilstillverkarens styrelse på bolagets eget gods Rossared i Halland.

Ordförande Finn Johnsson hälsade de andra välkomna till säteriet från 1351. Mötet hölls dock i de betydligt nyare konferenslokalerna, som utgjorde ena flygeln.

Finn Johnsson är en av få svenska vd:ar som platsat för toppjobb utomlands, nämligen som vd för brittiska bryggerijätten United Distillers. Han sägs vara stenhård, extremt påläst och jobba hela tiden. 60-åringen sitter även i styrelsen för Industrivärden och sfärens byggbolag Skanska. Dessutom har han varit ordförande för Handelsbankens västra region.

– Jag ser mig som oberoende. Det är det som är det roliga med journalister, att ni alltid klumpar ihop en. Det är typiskt Sverige, säger Finn Johnsson nu i efterhand till Affärsvärlden.

Den som verkligen representerade sfären i Volvos styrelse var Tom Hedelius, Industrivärdens ordförande och en av dem som byggt upp sfären. Många såg även Per-Olof Eriksson som en av sfärens män eftersom han varit vd för sfärkontrollerade Sandvik och suttit i Handelsbankens styrelse.

Finn Johnsson, Tom Hedelius och Per-Olof Eriksson var inte särskilt glada den här dagen. Det många hade befarat hade visat sig vara sant dagen innan – Christer Gardell var inne i Volvo och han krävde en styrelseplats.

Enligt Affärsvärldens källor såg trion Christer Gardell som en man som läckte till hedgefonder, medier och investmentbanker och som dessutom ställde till oreda i styrelser. Var det någon de inte ville ha in så var det honom.

Per-Olof Eriksson hade dock inget emot att se Christer Gardell få fart på Volvoaktien.

Per-Olof Eriksson satt i en något obekväm sits eftersom han även var styrelseledamot i Öresund, Sven Hagströmers och Mats Qvibergs investmentbolag som gav Christer Gardells intåg i Volvo omedelbart stöd. Öresund ägde dock endast runt 1 procent i Volvo.

Dessutom kände Per-Olof Eriksson Christer Gardell väl. P-O, som han kallas, hade suttit i investmentbolaget Custos styrelse när Christer Gardell blivit vd. Och både Eriksson och Gardell hade suttit i byggjätten Skanskas styrelse 1998 då det blivit ett storbråk i medierna mellan å ena sidan Custoslägret, med Sven Hagströmer, Mats Qviberg och Christer Gardell i spetsen, och å andra sidan ordförande Melker Schörling.

Även Finn Johnsson hade suttit i samma styrelse som Christer Gardell, i Perstorp 1997-2000.

Dessutom hade Christer Gardell bråkat med Handelsbanksfären i SCA:s styrelse i slutet av 1990-talet, då Gardell på Custos mandat ville stycka skogskoncernen.

På det rosa Volvogodset med vita pelare fanns alltså en trio mer eller mindre sfärtrogna svenskar som hade svårt för Christer Gardell.

Vilka striden stod emellan var uppenbart redan då. I den ena ringhörnan stod den då 45-årige ständigt solbrände och vältränade Christer Gardell med sina goda kontakter bland hedgefonder i London och på den amerikanska västkusten. I den andra ringhörnan stod den då 66-årige Tom Hedelius, Handelsbanksfärens grand old man, med sin blå, närmast kisande, blick och sina silvriga tinningar.

De fyra utlänningarna var betydligt mindre oroade över Gardells intåg. Från Renault kom Louis Schweitzer, ordförande för det franska företaget, och Philippe Klein, som satt i ledningsgruppen.

Amerikanerna Ying Yeh, som skulle bidra med sina kunskaper om Kina, och Peter Bijur, som hade erfarenhet av alternativ energi, var liksom Philippe Klein nya i styrelsen.

Mötet på Volvos eget gods var planerat sedan länge och hade inget med Christer Gardells intåg att göra, men det skulle ändå bli avgörande.

Vid mötet klubbade nämligen Finn Johnsson bolagets nya finansiella mål, vilket var ett resultat av en längre beredning. De gamla målen, som var satta 1995 i ett helt annat ränteläge, slopades. Volvo skulle inte längre ha 40 procents soliditet och en viss avkastning på eget kapital, i stället skulle bolaget kunna ha en större nettoskuld.

Styrelsens beslut var i linje med institutionernas och Christer Gardells krav. Institutionerna blev nöjda vilket blev en första inbrytning i Gardells anfallslinje.

***

Grupp 7 samlas

Strax efter att Christer Gardell flaggade upp i Volvo kallade Fjärde AP-fondens vd Thomas Halvorsen i hemlighet Grupp 7 till ett möte hos fonden på Sveavägen nära Hötorget i Stockholm.

Grupp 7, eller Volvos vänner som gruppen också kallas, bestod av Robur, AMF Pension, SEB Fonder, Andra AP-fonden, Fjärde AP-fonden, Alecta och Skandia Liv.

Som nytillträdd vd på Fjärde AP-fonden fick Thomas Halvorsen 1993 ta itu med den planerade fusionen mellan Volvo, både personbilar och lastvagnar, och Renault. Han var då med och bildade Volvos vänner när sammanslagningen med fransmännen gick i stöpet. Ända sedan 1993 har Thomas Halvorsens åsikt vägt tungt – framför allt i Volvo.

Den hemlighetsfulla Grupp 7 brukar mötas någon gång om året, vanligen strax före jul inför stämman senare på våren. Men nu fick Gardells aktieköp Thomas Halvorsen att agera. Medan vissa människor tar det mesta med ro, är Thomas Halvorsen tvärtom en människa som ser vittgående följder av minsta förändring. Nu var han allvarligt oroad.

Och strax åkte den gröna hissen upp till fondens kontor på sjunde våningen med AMF Pensions vd Christer Elmehagen, AMF Pensions kapitalförvaltningschef Sarah McPhee, Roburs ägaransvariga Marianne Nilsson, Alectas vd Tomas Nicolin och Skandia Livs ägaransvariga Caroline af Ugglas samt förstås institutionsduon från Volvos valberedning, Björn Lind och Eva Halvarsson. Grupp 7 var samlad.

Thomas Halvorsen argumenterade vid mötet mot Christer Gardells ambitioner. Han var orolig för att Cevians plan var att stycka Volvo och argumenterade för att Christer Gardell inte var långsiktig, trots Gardells bedyranden om motsatsen. I Skandia hade Gardell också sagt att han var långsiktig, men sålt sedan Old Mutual lagt ett bud på bolaget.

Andra institutionsrepresentanter, bland dem Björn Lind, kunde tänka sig att stödja Christer Gardell.

Medlemmarna i Grupp 7 var djupt oense. Inga beslut fattades och deltagarna troppade ut förbi Peter Linde-statyn av flickan med en fjäril på handen i fastighetens entré.

Det här var det första av Grupp 7:s möten hösten 2006. Men det skulle följas av många flera, allt för att få gruppen enig.

– Det var många möten. Jag har tappat räkningen, säger en person med god inblick i processen.

Det hela gick till så att Björn Lind och Eva Halvarsson från Volvos valberedning kallade samman ett möte – ofta på Thomas Halvorsens kontor – när de behövde stämma av diskussioner som valberedningen haft. Behovet av parallella diskussionsforum blev skriande den 7 november. Då lyckades Cevian och Parvus tvinga sig in i valberedningen, efter stort motstånd från Volvos ordförande Finn Johnsson, genom att lägga ihop sina aktier i ett bolag, Violet Partners.

När Cevians Lars Förberg tog plats i valberedningen blev Eva Halvarsson petad från sin ordinarie plats, men eftersom institutionerna har ovanligt stort ägande i Volvo, runt en fjärdedel, blev hon adjungerad till valberedningen.

I stället för att agera som en enhet, vilket en valberedning normalt gör, blev det splittring. Lars Förberg, Curt Källströmer och Thierry Moulonguet fick, trots sina platser i valberedningen, inte vara med på Grupp 7:s möten. Inte Finn Johnsson heller, men han hölls åtminstone bättre informerad än de andra, enligt en av Affärsvärldens källor.

– Jag har inga kommentarer, säger Finn Johnsson.

Curt Källströmer tycker inte att Grupp 7:s möten var konstiga.

– Jag kan inte styra vem folk träffar, det är helt upp till var och en. Jag vet inte exakt vilka möten som varit. Jag ser det inte som att någon gått bakom ryggen på mig. Om ägare sinsemellan vill träffas är det helt legalt. Det är inget konstigt alls tycker jag, säger han nu i efterhand.

Andra som Affärsvärlden talat med menar att det hela var exceptionellt.

Medan Grupp 7 hade ett flertal möten åkte Curt Källströmer runt och pratade med de stora institutionerna, både dem inom Grupp 7 och andra ägare som inte var med, som AFA Försäkring.

Dessutom ledde han valberedningens möten, en valberedning som träffades hela tolv gånger, vilket är ovanligt, men säger en hel del om hur svårt den hade att enas.

– Våra möten syftar till att lägga fram förslag till en ny styrelse med stöd av en majoritet på stämman. Om olika ägare har olika åsikter så att det krävs längre diskussioner innan man är överens så är det inte konstigt med många möten, säger Curt Källströmer till Affärsvärlden nu i efterhand.

Valberedningsarbetet sköttes alltså på tre fronter, inom Grupp 7 vid Hötorget, genom Curt Källströmers egen sonderingsturné och via valberedningens möten på Volvos kontor i Kungsträdgården. Alla inblandade lade ner oerhört mycket tid på detta maktspel.

***

Brevet till fransmännen

Strax före jul öppnade Christer Gardell den blåkantade dörren till Volvo Personvagnars “showroom” i Kungsträdgården där de senaste bilmodellerna stod uppradade. På sjätte våningen, där Volvo lastvagnar hyrde ett kontor, blev han intervjuad av Thierry Moulonguet om vad han ville med Volvo.

Christer Gardell pratade bland annat om utskiftning av kapital till ägarna och högre marginaler. Han ville utöka styrelsen med en person, sig själv. Därmed behövde ingen petas. Med sina 5 procent och Renaults 20 procent skulle han ha en stor chans. Dessutom köpte han kontinuerligt på sig fler aktier.

Christer Gardell kände nu att han fick stöd av fransmannen. Idén med Cevian är att arbeta aktivt i bolag genom en styrelseplats, det är så Christer Gardell och Lars Förberg har sålt in fonden hos sina investerare. Om de misslyckades med att komma in i Volvos styrelse skulle de ha en hel del att förklara.

Renaults finansdirektör hade endast suttit i Volvos valberedning sedan 2005, men han förstod troligen att han hade ett utmärkt förhandlingsläge gentemot de svenska institutionerna om han hotade med att stödja Gardell.

Men Thomas Halvorsen, som via Grupp 7 hade full insyn i vad som pågick, tänkte inte stillatigande se på hur Christer Gardell lyckades manövrera in sig hos nationalklenoden. Han skickade, enligt en av Affärsvärldens källor, ett brev till Renaults ordförande Louis Schweitzer i Frankrike och förklarade att det inte vore lämpligt att ta in Christer Gardell.

Thomas Halvorsen stod alltså på Handelsbanksfärens sida i kampen mot Christer Gardell. Det blev sportdykaren Halvorsen mot tennisspelaren Gardell.

Samtidigt som Thomas Halvorsen ställde sig på barrikaderna minskade hans Fjärde AP-fond sitt innehav i Volvo i januari och februari 2007 från 1,3 procent av kapitalet till 1,0 procent. Eftersom kursen hade stigit rekordnivåer, till stor del tack vare Christer Gardells inhopp, gjorde fonden en fin vinst på försäljningen.

***

Leif rycker in

Volvos vd Leif Johansson agerade också. Strax efter jul bjöd han in till ett informationsmöte med institutionerna på Volvos Stockholmskontor, frukost eller lunch, bara att välja.

Medan de tre Volvoflaggorna med vit text på blå botten vajade utanför samlade sig institutionsgänget till frukost eller lunch. Björn Lind, Eva Halvarsson, Marianne Nilsson, Christer Elmehagen, Sarah MchPhee, Caroline af Ugglas, Tomas Nicolin och Thomas Halvorsen var förstås där. Dessutom kom representanter för ett antal mindre institutionella ägare i Volvo, bland annat från Nordea. Curt Källströmer och Lars Förberg var också med.

Samtidigt fortsatte Leif Johansson sitt långsiktiga jobb med att använda Volvos kassa till uppköp. I september 2006 hade han köpt in sig i japanska Nissan Diesel och i februari 2007 lade han ett bud värt 7,5 miljarder kronor på hela bolaget. Strax därpå köpte han Ingersoll Rands division för väganläggningsmaskiner för drygt 9 miljarder kronor.

När Volvo så småningom kallade till bolagsstämma våren 2007 skulle det dessutom finnas ett förslag om högre utdelning till aktieägarna och aktieinlösen.

På så sätt hade Finn Johnsson, genom styrelsens nya finansiella mål, och Leif Johansson, genom affärerna, smulat sönder Christer Gardells argument om en kraftigt förbättrad kapitalstruktur. Visst hade en finanskille som Gardell gärna stramat upp det hela ytterligare, men några 50 miljarder kronor som låg och skvalpade var det inte längre tal om.

Christer Gardell fick nöja sig med att tala om marginalerna.

– Marginalerna är den större grejen, kassan är en mindre sak. Volvo borde kunna öka till 12 procent ebit-marginaler, utom på bussar där vi tror på 10 procent, säger han till Affärsvärlden nu i efterhand.

Medan Volvo hade en rörelsemarginal på 8,9 procent i fjol hade Scania en marginal på 12,4 procent. Sedan juni 2006 har Volvoaktien stigit med 65 procent, från 350 kronor till 580 kronor.

Trots uppgången hävdar Christer Gardell i dag att Volvos aktie handlas med en rabatt på 40 procent.

– Kommer Volvo upp på 12 procents rörelsemarginal dubbleras aktievärdet, säger han till Affärsvärlden.

***

Kompromiss

I januari i år möttes Grupp 7 på Thomas Halvorsens ljusa kontor igen. Medan trafiken mullrade fram nere på Sveavägen enades de sju institutionerna slutligen.

Redan under hösten hade de tagit fram Autolivs vd Lars Westerberg och styrelseproffset Ulla Litzén som kandidater till Volvos styrelse.

Ulla Litzén var en erfaren ledamot och hennes namn hade dessutom kommit upp hos Egon Zehnder, den rekryteringsfirma som valberedningen anlitat.

Lars Westerberg var en av Sveriges mest framgångsrika industriledare som dessutom hade erfarenhet av bilbranschen.

Om de två kom in hade två kunnat plockas bort. Grupp 7 hade tidigare bråkat om tanken att byta ut Tom Hedelius, 67, och Per-Olof Eriksson, 68. Duon hade fått klä skott för att styrelsen inte delat ut mer pengar de senaste åren.

Handelsbanken hade vid flera tillfällen förhandlat om att köpa Renaults aktiepost, vilket Affärsvärlden tidigare skrivit om, och kurshöjande åtgärder var kanske inte sfärens huvudagenda.

Men situationen var mer komplex än så. Enligt en av Affärsvärldens källor hade det snarast varit Renaults representanter, Louis Schweitzer och Philippe Klein, som mest bromsat förändringar. Deras positioner kunde de svenska institutionerna dock inte göra något åt. (Renault vill i dag inte kommentera Affärsvärldens uppgifter.)

Fransmännen visste att de skulle få förmånligare reavinstbeskattning på ett inlösenprogram från och med 2007.

Tom Hedelius och Per-Olof Eriksson hade dessutom suttit längst i styrelsen, 13 år, och började närma sig 70-årsåldern. Ledamöterna i Volvos styrelse, exklusive Volvos vd Leif Johansson, hade en genomsnittlig ålder på 61 år.

Men när några inom Grupp 7 hade ifrågasatt Tom Hedelius och Per-Olof Erikssons styrelseplatser hade de indirekt förklarat krig mot Handelsbanksfären. Sfären skulle inte godvilligt avstå från Tom Hedelius, som i mycket var dess hjärna.

Andra institutioner hade gått emot förslaget och ett schackrande hade vidagit. Några institutioner hade hotat med att stödja Christer Gardells kandidatur om de inte fick byta ut Hedelius och Eriksson. Att hota med Christer Gardell var som att vifta med ett rött skynke. Var det någon som ingen egentligen ville se i styrelsen så var det Gardell.

Nu i januari hade Ulla Litzén tackat nej på grund av sitt styrelseuppdrag i Atlas Copco, enligt två av Affärsvärldens källor. Atlas Copco och Volvo var konkurrenter inom maskintillverkning.

Nu var det bråttom. Utan Ulla Litzén fanns bara två namn, Westerberg och Gardell. Thomas Halvorsen vägrade fortfarande att stödja Gardell, men ett beslut måste fattas. Gruppen kompromissade om att bara byta ut en ledamot, Per-Olof Eriksson, mot Lars Westerberg.

***

Grönstedt i clinch

Medan Volvo höll på att göra sig av med en del av kassan gick Lars Förberg ännu en gång på den slitna blekröda mattan som ledde in till Volvo Personvagnars “showroom”.

Han steg in i styrelserummet på sjätte våningen tillsammans med resten av valberedningen. Ännu ett möte och han kom fortfarande ingen vart med sin lansering av Ceviankollegan Christer Gardell.

Björn Lind och Eva Halvarsson förde nu fram Lars Westerberg. Han var en person som inget läger kunde klaga på.

Björn Lind och Eva Halvarsson förde också fram en önskan om att byta ut Per-Olof Eriksson.

Thierry Moulonguet argumenterade för att styrelsen inte behövde förändras alls. Tre av åtta ledamöter var nya – Philippe Klein, Peter Bijur och Ying Yeh – och styrelsen behövde arbetsro nu. Däremot kunde Renault tänka sig att byta ut några ledamöter på stämman 2008. Finn Johnsson konfirmerade att allt fungerade bra som det var.

Lars Förberg förde fram en annan duktig industriledare, Hexagons vd Ola Rollén, som kandidat. Christer Gardell var ändå utmanövrerad.

Med två starka kandidater var både Per-Olof Erikssons och Tom Hedelius platser i Volvos styrelse hotade. Handelsbanksfären vädrade fara, det gällde att bevaka åtminstone Tom Hedelius post.

Samtidigt fick sfären stöd av Thierry Moulonguet som inte ville byta ut vare sig Tom Hedelius eller Per-Olof Eriksson. Curt Källströmer, och därigenom sfären, talade sig varm för Lars Westerberg.

Industrivärdens vd Anders Nyrén kontaktade både Ola Rollén själv och Hexagons styrelseordförande och huvudägare Melker Schörling, för att försöka få Ola Rollén att avstå från sin kandidatur, enligt en av Affärsvärldens källor. Ola Rollén avböjer att kommentera.

Nu gick Christer Gardell och Sven Hagströmer i taket. Christer Gardell hade köpt alla sina aktier i Volvo via Handelsbanken och Öresund använder bland annat Handelsbanken.

Christer Gardell och Sven Hagströmer bad om ett möte med Handelsbankens ordförande Lars O Grönstedt, som har övergripande ägaransvar för banken. Grönstedt begav sig från bankens anrika huvudkontor med utsikt över Slottet till Cevians vita sekelskifteshus nära Stureplan.

Sven Hagströmer känner Lars O Grönstedt ganska väl, men Hagströmer är känd för att inte skräda orden vänner emellan. Nu fick Handelsbankens ordförande svara på varför sfären var emot Christer Gardell. Och varför lade sig Anders Nyrén i Volvos valberedningsarbete?

I teorin var Grönstedt och Hagströmer överens om vilken styrelsekompetens och vilka valberedningsregler som gällde. Men i praktiken vägrade Grönstedt att släppa in Gardell. Ingenting löstes. Det enda som hände var att Hagströmer och Gardell fick markera sitt missnöje.

***

Seger med eftersmak

Under hela processen läckte det till medierna, något som irriterade Finn Johnsson. Nu figurerade namnen på kandidaterna Lars Westerberg, Ulla Litzén och Ola Rollén. Alla uppgifter var dock inte korrekta. Ulla Litzén påstods i Dagens Industri ha avvisats av Handelsbanken, vilket Finn Johnsson gick ut och dementerade.

Curt Källströmer hade de facto endast talar för Lars Westerberg, inte emot Ulla Litzén eller någon annan.

– Det är oerhört underligt att det har läckt i den utsträckning det har gjort. Det har läckt kontinuerligt från hela valberedningsperioden. Det är väldigt anmärkningsvärt, säger Finn Johnsson.

Handelsbanksfären skyller mellan skål och vägg läckorna på Christer Gardell. Men läckor brukar förekomma när en grupp är oense. Och här pågick ett tvåfrontskrig, dels var det Handelsbanksfären mot Christer Gardell, dels vissa institutioner mot sfärens representant i Volvos styrelse.

Till slut nådde valberedningen en kompromiss: Alla skulle få sitta kvar i styrelsen och dessutom skulle den utökas med en person, Lars Westerberg. Förslaget var uppbackat av ägare representerande mer än 50 procent av rösterna. Renault och Handelsbanksfären hade vunnit, Grupp 7 och Gardell förlorat. Valberedningen bestämde ett sista möte till den 22 februari.

Men innan dess beslutade sig Handelsbanksfären för att på stämman byta ut Curt Källströmer mot den rutinerade Carl-Olof By, vice vd i Industrivärden.

Industrivärden flyttade därmed fram sina positioner, och trots att bolaget endast äger 1,3 procent av rösterna i Volvo och att större delen av posten var utlånad till Handelsbanken fram till stämman, just för att säkra Handelsbankens position i valberedningen.

Curt Källströmer säger att han initierade bytet och tonar ned det.

– Carl-Olof By och jag har växlat valberedningar tidigare i Ericsson där både banken och Industrivärden är storägare. Nu i år sitter han i Ericsson. Det är definitivt inget konstigt som jag ser det, säger Curt Källströmer till Affärsvärlden.

Dagen efter valberedningens sista möte skickade Curt Källströmer ut ett pressmeddelande om förslaget till styrelse. Ett förslag som hade läckt och stått att läsa i Dagens Nyheter dagen innan.

Lars Förberg hade avstått från att rösta och inte ens reserverat sig eftersom han insåg att han inte hade en chans att vinna stöd för någon annan kandidat på stämman i alla fall. Han fick dock ha med en motivering i pressmeddelandet:

“… Utöver att stödja nyval av Lars Westerberg har Lars Förberg i valberedningen föreslagit kandidater som enligt honom skulle ge Volvos styrelse en ytterligare föryngring och kompletterande kompetenser…”

I pressmeddelandet begick Curt Källströmer dock ett misstag genom att skriva att Lars Westerberg “kommer att lämna posten som vd för Autoliv i april och är föreslagen som ny ordförande för Autoliv.”

Problemet var nämligen att det börsnoterade bolaget Autoliv inte hade fattat något beslut om detta och fick gå ut med en dementi. Inte förrän en dryg månad senare, 29 mars, var förändringen klar.

Dessutom föreslog valberedningen att den skulle få avgöra vilka fyra ägare som var störst och skulle ingå i valberedningen, inte ordförande Finn Johnsson som i fallet Christer Gardell.

– De gamla aktieägarna ska alltså ta initiativet till att ta in nya aktieägare. Vilka gamla härskare har någonsin befrämjat att nya makthavare kommer in och får tillgång till makten? säger Sven Hagströmer i en kommentar till förslaget.

Christer Gardell – en man som hatar att förlora mer än allt annat – såg alltså ut att var utfryst. Men samma dag som kallelsen till bolagsstämman skickades ut öppnade Thomas Halvorsen, som gick i pension förra veckan, i Dagens Industri för att Christer Gardell kunde komma in i styrelsen nästa år, våren 2008.

Flera personer som Affärsvärlden pratat med hävdar att institutionerna vill att Gardell ska bevisa sin långsiktighet först.

– Många har missuppfattat långsiktighet. De tror att långsiktighet är samma sak som långsamhet, säger Sven Hagströmer till Affärsvärlden.

– Gardell ska tydligen sitta i karens ett år. Om han kan göra något för att få upp Volvos marginaler till Scanias ska han in så fort som möjligt. Han skulle bli en av åtta eller nio i Volvos styrelse, men han är tydligen så farlig att de andra tror att han kan övertala alla andra att arbeta efter hans agenda. Sammanfattningsvis har han behandlats som en kvinna, säger Sven Hagströmer.

När Finn Johnsson och Tom Hedelius stiger in i den enorma Lisebergshallen, med plats för nästan tusen sittande åhörare, klockan 15 i dag, onsdag, är allt klart. Ändå är ingenting klart.

Maktkampen mellan opportunisten Christer Gardell och traditionalisterna i Handelsbanksfären tar inte slut där. Och inte den mellan vissa i Grupp 7 och Handelsbanksfären heller.

FOTNOT: Artikeln är baserad på ett stort antal intervjuer med i princip samtliga inblandade i arbetet med Volvos valberedning 2006-2007.