Saltomortaler i det svarta

Bo Lundgren var ny moderat skatteminister och arg när jag mötte honom i riksdagskorridoren. Han hade just försökt hitta vit städhjälp till bostaden i Stockholm. Igen. Utan framgång. Och inte hade det varit lätt i Kristianstad heller.

De etablerade städfirmorna var inte intresserade av några få timmar varannan vecka. De enskilda städare han talat med ville ha svart betalning: någon hade förtidspension och ville inte se den totala arbetsoförmågan ifrågasatt av ett för myndigheterna synligt jobb, en annan var folkpensionär som inte ville få bostadstillägget krympt, en tredje hade inte arbetstillstånd i Sverige. Och så vidare.

Just det dilemmat är inte aktuellt för den rättrådige. Sedan flera år finns det företag som erbjuder legal hemstädning och numera får den private köparen skattereduktion för hälften av kostnaden. Balter och polacker är EU-medborgare med arbetsrätt.

På andra områden är det är svårt att vara den gode kunden. Mats Sjöstrand, generaldirektör för Skatteverket, har ringt runt för att hitta någon som kan asfaltera hans garageuppfart. Alla vägrade vitt. Lösningen på beläggningsproblemet blev grus, som Mats Sjöstrand lade ut själv.

Att en tjänst inte finns att tillgå vitt är förstås inte den vanliga förklaringen till svartjobb. Den är simpel snikenhet hos två parter med samma intresse – mer pengar i den egna fickan. Socialdemokratiska politiker och ledarskribenter går nu till storms mot de moderater och folkpartister som bekänt skattefria tjänsteköp: “Man har skött sig själv och skrattande roffat åt sig genom ideologiska enmansprotester när man tagit lag och rätt i egna händer”, skriver Peter Akinder, tidigare talskrivare åt Göran Persson, i Östran.

Och vad har svartsnickaren och lönnstäderskan gjort, gråtit hela vägen till banken? Det säger vänsterns debattörer inget om. Den säljande partens fiffel intresserar dem inte.

Skattefusk – av svartköpare och säljare – urholkar välfärdsstaten. Men det finns. Ingen är tvungen att jobba olagligt för att överleva (utom illegala invandrare, men de är olagliga i sig själva). Vi har a-kassa och socialbidrag. Ändå jobbas det på skattefritt, främst av yngre män som Skatteverket klassificerar som “facklärda arbetare”. För två år sedan sade 13 procent av de vuxna att de arbetat svart under året.

Merparten av fuskjobbet görs inte åt privatpersoner, den marknaden omsätter 10 av 115 oskattade miljarder. Men låt oss stanna vid den lilla delen, där den typiske köparen tjänar mer än Medelsvensson, enligt Skatteverkets undersökningar.

Vad göra för att stoppa skatteflykten? Till att börja med sluta kalla allt för svartjobb. När lagen om kontrolluppgift infördes 1953 var gränsbeloppet 100 kronor och det räckte till ett antal barnpassningar eller kappvändningar och utläggningar. Om det indexerats hade det varit 3 000 kronor i dag. Därmed hade en och annan borgerlig statssekreterare sluppit göra avbön. Med en högre gräns torde fler lämna kontrolluppgifter och en och annan ersättningsfuskare uppdagas, åtminstone innan alla börjat tala klarspråk om vitt och svart.

I många privata fall handlar tjänsteköp om större summor. Det gjorde det för de fyra kvinnor i den socialdemokratiska partistyrelsen som erkänt att de haft svarta dagmammor för länge sedan, bland andra Mona Sahlin och Marita Ulvskog. Den politiska lösningen på det mycket utbredda fusket bland yrkesarbetande föräldrar blev kraftigt utbyggd och subventionerad offentlig barnomsorg.

Man kan säga att den borgerliga motsvarigheten är den skattereduktion för hushållstjänster som infördes 1 juli. Två utredare på Skatteverket föreslog i vintras att också byggtjänster ska rymmas under reduktionstaket på 50 000 kronor.

Det är ett rimligt förslag. Men det kommer inte att utrota fusket. Vill städaren ha pengar rätt ner i fickan finns det alltid kunder som hellre betalar 100 kronor i timmen svart än de 184 det kostar, netto, att anlita Hemfrid tre timmar varannan vecka.

Vägrar anläggarna att jobba vitt så gör de, de är så pass få att de kan hålla i gång en asfaltskartell. Då blir det grus för politiker, skattmasar och lämpligen även journalister.

Varje gemen man kommer inte att nöja sig med grus i det läget, även om man vill gå den smala vägen ska den jävlar vara asfalterad. Och så gör man orätt för sig, för en gångs skull.

En gång är inte ingen gång, men om den tidigare svarta städaren samtidigt blivit vit så är det åtminstone inte en vana.

MALIN SIWE
malin.siwe@affarsvarlden.se