Välfärdens förlorare

En statlig kommitté med uppgift att utreda “människors välfärd” under 1990-talet har lämnat en första rapport, som den kallar bokslut. Den innehåller huvudsakligen en beskrivning av effekterna av de offentliga besparingarna under krisen.

Inte oväntat konstateras att personaltätheten har minskat i skola, barnomsorg och vård. Lärarantalet i skolan har till exempel minskat från en per elva elever till en per tretton.

I daghemmen har barnantalet ökat med 30 procent medan kostnaderna förblivit oförändrade.

Dyrare medicin

Samtidigt har hushållens avgifter ökat. Föräldrarna fick till exempel 1998 stå för 17 procent av barnomsorgens kostnader, mot 10 procent 1990. Likaså har avgifterna för sjukvård stigit. Särskilt medicinen har blivit dyrare, både för staten och enskilda, vilket delvis dock är en följd av att nya effektivare (men dyrare) preparat har lanserats.

Vissa grupper har drabbats hårdare än andra. Det gäller särskilt invandrare, barnfamiljer, särskilt ensamstående mödrar och familjer med många barn, samt ungdomar. De senare har som kollektiv fått starkt minskade inkomster.

Bäst har det gått för äldre sammanboende och allra bäst för pensionärerna, som kollektiv, vilket inte betyder att de enskilda pensionärerna har fått det bättre utan att gamla folkpensionärer har avlidit. De har ersatts av personer med ATP och avtalspension.

Enligt kommittén har den totala välfärden i landet sjunkit sedan 1990. Statsminister Göran Persson har redan tagit rapporten till intäkt för att Sverige behöver göras mer rättvist och jämlikt.

Kanske är det ändå en förhastad slutsats att tro att statens utgifter nu ska ökas inom en mängd områden.

För det första är utredningens resultat delvis redan föråldrade. Det sägs att hushållens inkomster till 1997 hade minskat med 5 procent. Men sedan dess har de ökat med 6 procent, och kommer av allt att döma att fortsätta att öka starkt under några år framöver.

Ökad sysselsättning

För det andra ökar nu statens utgifter för vård-skola-omsorg kraftigt igen vilket betyder att den resursminskning som skett håller på att motverkas.

Dessutom är en hel del av den negativa utvecklingen en följd av den ökade arbetslösheten. Med ökad sysselsättning blir inkomsterna också mer jämnt fördelade.

Det är framför allt de många flyktingar som kom just då de värsta krisåren och Bosnienkriget sammanföll i början av 1990-talet som lider av hög arbetslöshet och ofta lever på socialbidrag. Det kan vara ett hoppfult tecken att de tidigare invandrade (15 år och tidigare) har arbete och behöver socialbidrag i samma omfattning som infödda svenskar.

Fler studerar

Att ungdomarna fick minskade inkomster under 1990-talet beror i viss mån på turordningsreglerna på arbetsmarknaden samt förstås att det var svårt att få ett jobb efter skolan.

Säkert var det ändå en fördel att så många äldre fick behålla sina jobb medan mer flexibla ungdomar lättare skaffar sig en andra chans. Antalet ungdomar i utbildning har samtidigt ökat kraftigt. Detta är på sätt och vis positivt. Frågan är kanske om efterfrågan på utbildning håller i sig när det nu blivit lättare att få arbete, eller om det i framtiden behövs en högre s.k. utbildningspremie, det vill säga bättre lön efter studierna.

Det mest allvarliga problemet kanske är att barnfamiljerna råkade så illa ut under krisen. Detta är säkert en av orsakerna till de nu så låga födelsetalen, som enligt utredningen har ekonomiska skäl. En annan bidragande orsak är säkert arbetslösheten.

Socialpolitikens roll

Välfärd är ju inte alltid detsamma som statlig socialpolitik. Utredningen konstaterar själv att det råder förvirring i debatten, men fastnar ändå för att “de flesta individers välfärd i väsentliga avseenden” beror på socialpolitiken. Men detta är nog en överdrift.

I utredningen sägs det inte rent ut, men andemeningen tycks vara att så gott som all minskning av offentliga utgifter är liktydigt med försämring av välfärden. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Att Schweiz har mindre offentlig sektor än Sverige betyder inte nödvändigtvis att välfärden där är sämre än i Sverige. Emot talar att de schweiziska hushållen har 50 procent högre disponibel inkomst.

Visst är det bra att man försöker utvärdera effekten av socialpolitiken och dess förändringar. Men vid en utvärdering krävs en överblick över helheten, inte bara en reflexmässig bedömning att allt bör återställas till vad det var vid toppen av den överhettade högkonjunkturen 1990.