Världsekonomins raggarbrudar

Europa tycks ha accepterat tanken på att aldrig bli riktigt lika häftigt som USA. När Alan Greenspan talar om en chans att växa med 3,5 procent om året nöjer sig den försiktige Duisenberg med futtiga 2. När den amerikanska produktiviteten tar fart lunkar den europeiska efter i maklig takt. I jämförelse med USA tycks Europas utveckling alltid lite måttligare, träigare och tristare.

Inte konstigt då att produktivitetslyft och förbättrade långsiktiga tillväxtförutsättningar à la USA uteblir. I stället får Europa en ny ekonomi i form av hushåll och företag som är väl medvetna om hur beroende de är av USA. Det är inte med sådana medel man tar över förarsätet i världsekonomin.

Bakslag

För aldrig tidigare har väl den västeuropeiska ekonomin så snabbt och så kraftigt reagerat på en amerikansk konjunkturnedgång. Ett betydande bakslag för de eurofiler som för bara ett drygt år sedan såg framför sig ett nytt, ekonomiskt motståndskraftigt Europa. Dessutom skulle ju den gemensamma valutan stärkas när omvärlden såg ett i sanning integrerat Europa.

När år 2001 inleddes var förhoppningarna höga på att Europa äntligen skulle visa sig lika dynamiskt som sin granne på andra sidan Atlanten. Skattesänkningar, pensionsreformer och, förvisso små men ändock, reformer på arbetsmarknadsområdet skulle säkerställa den framtida ekonomiska tillväxten.

Lägg därtill överskott i utrikeshandeln, statsfinanser i hyfsad ordning och ett högt privat sparande. I det ljuset är det kanske inte så förvånande att en del faktiskt trodde att Europa skulle kunna ta över som motor för den globala tillväxten.

Men icke. Det gick faktiskt åt pipan rätt snabbt. Faktum är att det främst var inhemska faktorer som bidrog till tvärstoppet och till att Västeuropa för närvarande befinner sig i ett närmast recessionsliknande tillstånd.

Redan när de första signalerna kom om en amerikansk nedgång började europeiska företag att dra öronen åt sig gällande nyinvesteringar – trots fortsatt stigande export i kölvattnet på den allt svagare euron. Exempelvis steg den tyska exporten med dryga 5 procent under 2001. Men numera tycks företagen andäktigt vänta på en ny amerikansk efterfrågeboom innan de återigen törs satsa offensivt.

Märkliga hushåll

Att företagen drar öronen åt sig när amerikansk ekonomi sviktar är i högsta grad förståeligt. Däremot är tolkningen av hushållens beteende långt ifrån lika självklar. För trots sjunkande arbetslöshet och skattesänkningar så växer den privata konsumtionen numera måttligt. Föreningssparbankens chefekonom Hubert Fromlet har också funderat kring detta utan att egentligen komma fram till ett svar. Möjligen kan svaret finnas i den fortsatt höga arbetslösheten, och i den kontinentaleuropeiska traditionen att i orostider spara i stället för att låna till de stora inköpen.

Men det är trots allt lite paradoxalt att amerikansk arbetslöshetsutveckling numera verkar ha större betydelse för europeisk konsumtion än den inhemska arbetslösheten, som ännu inte stigit speciellt mycket.

Slutsatsen blir att den som söker efter tecken på en konjunkturvändning bör vända blickarna mot väster. För som Hubert Fromlet säger:

– Om USA ska vänta på en europeisk uppgång så lär de få vänta ett bra tag. Europa har kanske fått en större motståndskraft mot djupa nedgångar, men tyvärr sitter bromsklossarna kvar sen när det är dags att lyfta. Det finns helt enkelt en stor brist på dynamik i västeuropeisk ekonomi. Dels på grund av bristande förmåga att genomföra mer genomgripande reformer, dels på grund av en trög centralbank.

Dock ska det väl framhållas att det trots allt finns en fördel med den europeiska trögheten: om den ekonomiska uppgången inte blir så spektakulär så lär inte heller fallet bli så stort. Och det är väl det som vi ser ett exempel på i dag med låga, men dock, tillväxttal i flertalet av Västeuropas ekonomier.

Tyvärr så betyder det också att mer dynamiska ekonomier som USA och delar av Asien kommer att ligga före oss i spåret redan nästa år och med tiden dra ifrån riktigt rejält.

Rafflande frisyr

Att det mest spännande i den Europeiska centralbanken (ECB) även under 2001 var centralbankschefen Wim Duisenbergs frisyr säger väl en del om bankens förmåga att agera och attrahera. Många var de analytiker och reportrar som somnade till Wims trista stämma för att drömma om att även ECB skulle dra sitt strå till stacken och sätta fart på den globala tillväxten under 2001. Tyvärr dröjde räntesänkningar ända tills den amerikanska centralbanken (Fed) mer eller mindre krävde att ECB skulle agera.

Att sedan centralbankerna har något skilda målformuleringar skyler inte det faktum att ECB reagerade för sent.

Dessutom är det mot den här bakgrunden inte speciellt svårt att förstå varför euron inte förmått att stärkas på egna meriter. Och om nu någon för tillfället önskar ytterligare förstärkning av eurokursen så krävs väl att amerikansk ekonomi kör ännu mer rejält i diket.

I dagsläget känns det dock som att EMU-länderna kan komma att behöva draghjälp av en svag eurokurs. Och nu när inflationen avtagit markant så finns det utrymme för ECB att sänka räntan ytterligare, något som troligen kommer att ske under de närmaste månaderna.

Går långsamt

Mer allvarligt för de långsiktiga tillväxtförutsättningarna är trots allt EMU-ländernas oförmåga att genomföra genomgripande reformer. De improduktiva livstidsanställningar, som vi gärna beskyller japanska företag för, är exempelvis snarare regel än undantag i tysk och fransk statsförvaltning. Och mer långtgående förändringar av de finansiella systemen, mot anglosaxisk standard, går långsamt och under stor vånda.

Det är väl signifikativt för den långsamma reformprocessen att Hubert Fromlet sätter sitt hopp till att en EU-utvidgning österut ska sätta fart på reformerna. Inte som EU-byråkraterna i Bryssel säkerligen tänker sig – främst i de forna östländerna – utan faktiskt i EU:s gamla kärnländer. Helt plötsligt kan EU få nya, dynamiska medlemmar utan den byråkratiska ryggsäck som i stort sett hela den nuvarande EU-skaran lider av. Förhoppningsvis kan det leda till att reformprocessen inom EU accelererar, men tyvärr finns det redan i dag exempel på motsatsen.

Ledaren för PDS i Tyskland (med rötter i det forna kommunistpartiet SED) Gregor Gysi har till exempel lätt polemiskt ställt frågan om varför det forna Västtyskland inte övertog Östtysklands gamla statstjänstemannaregler, istället för tvärtom. För i öst hade i alla fall inte statstjänstemännen garanterad livstidsanställning.

Ge inte upp

Nu ska dock varken företag eller investerare överge den gamla europeiska damen, för det finns hopp. Inte minst i form av ett antal tillväxtfickor med väl så hög tillväxt som USA. Det är trots allt inte av en händelse som förbundskansler Schröders motkandidat i det tyska valet hämtas från Bayern. Delstatsrepublikens chef, Edmund Stoiber, är trots allt en företrädare för en region där tillväxten var över 4 procent 2000 och där arbetslösheten är närmare hälften av det tyska genomsnittet.

Dessutom börjar signalerna om en europeisk återhämtning att bli allt tydligare, dock först sedan den amerikanska ekonomin också visat tecken på att tillfriskna. För i år finns det till och med visst hopp om att Västeuropa ska lyckas överträffa amerikansk tillväxt. Men redan under 2002 återtar, enligt de flesta ekonomers prognoser, USA tätpositionen bland de industrialiserade länderna.