Saxborn om tiden efter Castellum: ”Jag har ingen bästis i Fastighetsverige”

Du var tidigare VD på fastighetsbolaget Castellum i nästan ett decennium. Numera är du styrelseledamot i en rad bolag men framförallt har du ägnat det här året till att transportera flyktingar från Ukraina till Sverige. Hur presenterar du dig själv?

”Du vet när man går in på Linkedin och ska man skriva vad man är – just nu står det bara en punkt efter mitt namn. Det är ju enklare när man har en tjänst men jag gillar inte det där med epiteter. Skulle jag skriva något annat istället för den där punkten skulle det stå Henrik.”

Bara Henrik, hur känns det?

”Underbart!”

Gör det verkligen det?

”Ja. Jag har varit ifrån VD-skapet i nio månader. Den största gåvan jag fått sedan dess är tid.”

Den 8 april i fjol meddelades att du slutar som VD på Castellum. Du har varit VD i nästan nio år. Dessförinnan var du vice VD och en trogen tjänsteman nästan dubbelt så lång tid. Varför stannade du så länge?

”Jag tyckte det var kul. Jag fick utmaningar och tyckte att det mesta var roligt. Sedan utvecklade vi bolaget så det hände massa saker. Jag tänkte nu kör vi! Först som vice VD under Håkan Hellström och sedan som VD. Att få förtroende av aktieägarna och få med sig kollegorna på nya saker hela tiden, det var jättekul.”

 Det är nu en helt ny ledningsgrupp på Castellum jämfört med när du slutade. 

”Nej, det är inte en helt ny ledningsgrupp. I stort sett är alla de som var regionchefer kvar. De som kör fabriken är samma personer.”

 Men det är ny VD, ny CFO och så vidare.

”Jamen vem som är VD är inte så viktigt.”

Tyckte du det tidigare också?

”Absolut! Det tyckte jag innan också. Ett förvaltningsbolag är som en stor fabrik – det är de som gör vardagsjobbet som gör det absolut viktigaste.”

 Investerar du själv i noterade fastighetsbolag just nu?

”Ja, jag har lite aktier i fastighetsbolag. Men säger inte vilka. Jag tycker det är jättesvårt just nu vad som händer på börsen. Även när jag jobbade på Castellum tyckte jag det var svårt att förstå vad som skulle ske på aktiemarknaden. Den betedde sig inte alltid som man själv trodde att den skulle göra. Nu när jag sitter på bänken och tittar in på olika bolag har jag tid att tänka och analysera. Det tycker jag är jätteroligt men svårbedömt.”

Men vad tittar du efter?

”Det finns en fantastisk flora med fastighetsbolag på börsen i Sverige. Det är en förmån att bo i Sverige ur det perspektivet. Jag tror det finns 140 noterade bolag och det innebär att du kan välja din risk, och om du vill ligga kort eller lång. Sedan får man fundera på hur länge man vill ha aktierna. Sedan kan man fråga sig om man vill ha bolag med bra kassaflöde? Är det någon aktör som varje månad drar in mycket pengar och har en utdelning? Eller vill man vara med på en värderesa så är det mer relevant att titta på bolag som har intressanta projekt. Jag tycker ju spontant att börsen överreagerar på fastighetsbolagen. Svenska fastighetsbolag är väldigt stabila och välskötta. Generaliserar vi tycker jag att man ska kunna känna sig trygg.”

Det har ju varit massa turbulens runt Castellum. Eller vad säger du? Du… biter ihop lite nu.

”Nej, jag bara funderar över vad du tänker på, vilken turbulens du tänker på.” 

Vad jag tänker på är att Castellum och Kungsleden gick ihop, Rutger Arnhult blev jättestor ägare och när han blev styrelseordförande så slutade du. Det var sagt att Biljana Pehrsson som var VD för Kungsleden skulle bli VD för det sammanslagna bolaget men så blev det inte – utan det blev som i många andra fastighetsbolag – att storägaren blev VD. Den turbulensen tänker jag på. Men i samband med att Arnhult blev styrelseordförande så slutade du, varför då? 

”Nämen jag sade upp mig efter den bolagsstämman och det finns många aspekter på det. Jag ville skriva ett kontrakt med mig själv och säga: Okej, nu kör jag tre år till och då vill jag köra fullt ut. Att vara VD för ett börsnoterat bolag, med mitt sätt att jobba i alla fall, då gör man det väldigt många timmar om året och man funderar hela tiden på det bolaget. Därför ville jag skriva ett kontrakt med mig själv. Och jag valde att sluta eftersom de förutsättningarna inte riktigt fanns där, förutsättningar som jag tyckte var roliga. Jag hade dessutom varit VD i nästan nio år så det var ganska enkelt ur den aspekten. Jag ville se om jag kunde hitta på andra saker.”

CastellumArtikel

Arnhult: Var inte bredd på att Saxborn skulle lämna

Vad var det för förutsättningar?

”Jag delade inte stämmans uppfattning att det var bra med den styrelsesammansättning som blev, och då kände jag att det var dags att lämna.”

Den styrelsesammansättningen som innebar att Rutger Arnhult blev ordförande?

”Nä men det här är inte… bolaget förändrades på ett sådant sätt så jag var tvungen att fundera över om jag kunde göra ett bra jobb och de förutsättningarna fanns inte. Och då valde jag att sluta.”

Vad gjorde du då?

”Min sista arbetsdag hade jag bokat ett flyg till Italien för att besöka min son. Jag hade en liten plan vad jag ville göra – saker jag inte hunnit med. Sedan åkte vi bort ett tag. Jag fick förmånen att resa lite men snart kom ett Ukrainakrig som engagerat mig väldigt mycket.”

Du började med bussar, vad är det du har gjort?

”Jag hjälpte till att ordna transporter från Ukrainsk-polska gränsen till Sverige. Jag kom i kontakt med organisationer som höll på med detta. Jag hade tänkt att jag skulle hjälpa till med att hitta bostäder i Sverige eller hitta kontakter, men jag åkte själv med till gränsen och väl där såg jag för första gången trafficking på riktigt. Och kände: såhär kan det inte vara.”

Vad såg du?

”Vi såg bilar som kom och försökte locka kvinnor att hoppa in i minibussar. Och kvinnor hoppade in och försvann, antingen själva eller med små barn. Den polska polisen gjorde ett jättejobb, men man hade inte hunnit säkra området vilket innebar att man jagade bilar ut ur området – fysiskt. Jag tyckte det var fruktansvärt och kände att det är klart att vi måste ordna säkra transporter för människorna, vart de än vill.”

Men att du hamnade på den bussen från början, hur gick det till?

”Jag ringde en person som höll på att organisera de här bussresorna, de hade varit nere en gång. Jag kom ner krigets andra vecka och det började med att jag ringde och frågade om jag kunde hjälpa till med någonting. De behövde pengar och då hjälpte jag till att fundrejsa fem bussar. Men ett krav jag ställde var att jag skulle åka med. Jag ville se vad detta var med egna ögon. Det jag möttes av var ett kaos. Inga statliga myndigheter fanns på plats över huvud taget, bara volontärer från hela Europa och flyktingläger med kanske 20 000 människor som sov i stora varuhus. Så jag… Jag hade ju aldrig jobbat med sådant här tidigare så det tog mig ganska hårt.”

De som arbetar med människor i nöd – de har ofta tränats på olika sätt, det är långa utbildningar och de har kanske mött en krissituation tidigare. Du var egentligen helt oförberedd?

”Precis. Jag reste med volontärer, i flera fall var de sjukvårdsutbildade eller tolkar och de är ju vana vid katastrofer på helt annat sätt. Vi övriga… man vet inte hur man ska hantera det. Man agerar bara i stunden. När jag kom hem till Sverige igen åkte jag till landet ensam för att ta in det här. Jag satt själv i en stuga och grät en hel helg. Det är tungt men också jätteintressant resa att göra och förhoppningsvis gör man ju lite nytta.”

Du översköljdes också av öppen cynism där vid gränsen, hur var det?

”Att världen är tuff, det var jag beredd på. Men det är som alltid, det grymma kom inte upp på någon skärm. När man sitter där och reflekterar några dagar senare; att man nyligen satt med en fyraårig pojke som är föräldralös… Alltså har man inte varit med om det tidigare så ska man ju påverkas.” 

Du började med att fixa en buss och du åkte med, hur fortsatte det?

”Vi var tre svenska organisationer som hjälptes åt att ta hand om människor från två stycken flyktingläger vid polsk-ukrainska gränsen som ville till Sverige. I vårt fall tog vi dem till Stockholm. Vi har nu transporterat 700 människor och vi har fått fantastiska bidrag från bolag, privatpersoner och bussbolag som har ställt upp. Ungefär hälften har hamnat inom Migrationsverkets lokaler och hälften i privata hem i Stockholmsregionen. När den strömmen minskade så har jag, sedan i våras, varit volontär för den ukrainska föreningen som heter HUG i Göteborg.

Att flyktingar har hamnat i privata hem har ju diskuterats mycket. Hur resonerar du kring det?

”Det är jätteviktigt med säkerhet. I vårt fall jobbade vi genom olika nätverk, exempelvis en villaförening på Ekerö. Så vi visste att nätverket var säkert och nätverken, i sin tur, försåg oss med bostäder. Just nu pågår en förändring eftersom de flesta har sagt att vi kan ha en familj i ett par månader – så nu söker vi bostäder igen. Och då har jag engagerat mig i att söka bostäder i Göteborg. Nu måste vi söka bostäder som funkar minst ett år eftersom barn inte vill byta skola mitt i terminen. Flyktingdirektivet, som de gäller under, är ett fantastiskt direktiv men man får inga pengar och det gör att man måste ha jobb så nu uppstår en ny risk att människor utnyttjas i Sverige.”

Det har man sett och läst, exempelvis ukrainska kvinnor som hamnat i prostitution här i Sverige.

”Ja, det är fruktansvärt, och det händer också att de jobbar på arbetsplatser som inte är okej. Jag vill verkligen uppmana företagare att hjälpa till att anställa ukrainska kvinnor – det finns en problematik med språkutbildning eftersom engelskan inte är så jättestark men många är högutbildade. Detta är jätteviktigt nu. Generellt handlar det om pengar – att det ska erbjudas riktiga jobb. Just nu är bankerna motsträviga till att man får konton om man kommer från Ukraina. Det är hela tiden mängder av små problem men totalt sett tycker jag att samhället har hjälpt till men det här måste fortsätta – tyvärr har kriget inte tagit slut. De är motvilligt här medan deras män strider eller ännu värre…” 

… inte lever.

”Exakt!”

Kommer du att fortsätta med detta?

”Ja, på något sätt. Det går inte att sluta.”

Man har också läst om folk som tröttnar och trubbas av.

”Jag har full förståelse för att man trubbas av och att det blir vardag att läsa om det där kriget men när man arbetar med det och ser hur folk lider varje dag, men också vilken enorm glädje man kan ge med enkla medel. Sommarläger med barn till exempel. Då går det inte att sluta.”

Jag föreställer mig att du rör dig med andra människor nu mot tidigare när du var VD på Castellum. Har jag fel?

”Det vet jag inte om jag gör. Man är ju mer inlåst på ett kontor som börs-VD och det är klart att det är en annan miljö nu. Och jag försöker att inte vara inlåst på kontor numera. Men sedan tycker jag inte att det är så stor skillnad, det är människor som människor.”

Du sitter även i styrelserna för Annehems, AMF Fastigheter, AP7 och PSP Swiss property. Det senare påminner lite om AMF Fastigheter men är noterat i Schweiz. På marknaden finns en tro att institutionella investerare kommer köpa ut svenska fastighetsbolag från börsen. Vad säger du om det?

”Det öppnar ju sig möjligheter för aktörer med stark kassa som inte är noterade. Är det rabatt mot fastighetsvärdet och man tror att fastigheterna inte kommer att sjunka lika mycket i verkligen som börsen tror så uppstår det ju en möjlighet. Men att köpa ett börsbolag är en stor process, det är ingenting man gör över en natt. Vi kommer även se att fastighetsbolag går ihop. Att de blir färre.”

 Det har du ju själv sett på nära håll?

”Ja, det har jag sett på nära håll. Jag har också sett hur mycket pengar man kan spara på att göra det.”

 Finns det några strukturaffärer som du tror på vad gäller konsolidering?

”Investerarna – globalt – tycker ofta om när det är rent. Är det kontorsbolag så ska det vara ett kontorsbolag, så den mest sannolika lösningen är att man mergar på det sättet. Men sedan ska man inte underskatta ett geografiskt område. Får man större makt i en stad och kan genomföra stadsbildsförändring så kan man driva extremt stora värden, genom förändrade detaljplaner och så vidare. Det är de två alternativen: få större makt i en stad eller bli större inom den egna sektorn.”

Vad tror du om kontorsfastigheter framöver?

”Man kanske inte behöver lika stor yta för folk ska sitta och jobba men samtidigt behövs mer social yta. Det där att kontor ska minska så mycket framöver det tror jag inte på. Blir det någon korrigering blir det att bästa husen i bra lägen vinner. Det blir viktigare att det ska vara lätt att ta sig dit kollektivt eller med cykel. Det gäller att ha bra hus, bra marknadsförare och förvaltare. Och det blir lite tuffare för de med sämre förutsättningar.”

Jag har hört att du också är rådgivare åt en fastighetsbolags-VD.

”Ja, det håller jag på med också.”

Vem är du rådgivare till?

”Det kommer jag inte avslöja.”

Är det Ola Serneke?

”Haha, nej. Det säger du bara för att han också är göteborgare.”

 Ja. Men han är inte VD längre. 

”Stämmer. Men Ola bidrog faktiskt till att jag hamnade på bussarna till den polsk-ukrainska gränsen. Ola hade bidragit till att bussarna kom igång före mig. Så jag ringde Ola för att kolla vad det var för organisation.”

Aha, okej. Men är du rådgivare åt Erik Selin?

”Nej, haha. Det är inte Erik heller. Nu är det inte så många kvar om du ska röra dig i Göteborg. Jag kommer inte säga vem.”

Vem är din bästis inom fastighetssektorn?

”Jag har ingen bästis där.” 

Umgås du med någon från fastighetsbranschen privat?

”Inte med någon av de andra VD:arna.”

Du har varit så långvarig tjänsteman inom Castellum och du är inte miljardär va?

”Absolut inte!”

Hur mycket pengar har du?

”Jag har vad en vanlig VD har lyckats spara ihop under sin tid på posten.”

 Du har ändå till tillräckligt för att samla ett gäng veteraner och grunda ett eget fastighetsbolag. Är det något du vill göra?

”Jag tror att alla inom den här sektorn har funderat över det. Många har gjort det men jag hamnade aldrig där. Jag jobbade på i Castellum och tyckte det var jätteroligt. Men däremot kan jag tänka mig att investera med någon som redan är igång. Det finns några stycken som har hört av sig och tycker att jag ska göra det.” 

Kommer det att hända?

”Det handlar mer om vad jag vill göra med livet. Jag kommer att vara rädd om min tid. Inte ha för många engagemang samtidigt som jag tycker det är jätteroligt det jag gör just nu. Om någon månad ska plocka vindruvor i Italien, det hade jag inte haft tid med tidigare.”