Alice Teodorescu: När tröttnar skötsamma på att den kriminella minoriteten går före?

Ponera att det på akuten kommer in en skadad äldre kvinna som överfallits i sitt hem av ett ungdomsgäng. Hon är i chock, har allvarliga stickskador och flera frakturer, men hennes tillstånd bedöms ej som livshotande. Samtidigt anländer en skottskadad, ung gängkriminell med livshotande skador efter en blodig uppgörelse. Också hans ”fiende”, även han med livshotande skador, kommer in kort därefter. Vem ska få vård först?

SamhällsdebattKrönika

Alice Teodorescu: Rimligt att svenska hushåll är frustrerade – men det finns hopp

Inom vården tvingas personalen ständigt att välja och därmed rangordna mellan patienter och behandlingar. Den värdegrund som prioriteringarna ska baseras på innehåller tre principer som beslutats av riksdagen. I praktiken innebär principerna – om människovärde, behov och solidaritet, samt kostnadseffektivitet – att ju allvarligare sjukdomstillstånd, och ju effektivare behandling, desto högre rangordning.

I debatten om det eskalerande gängvåldet, som av en polis beskrivs i SvD som ”den värsta situationen sedan terrordådet” och av en annan ”som att Stockholm är under attack”, kretsar mycket kring våldets konsekvenser för individens trygghet och frihet, för samhället och för staten.

Kriminaliteten tvingar fram omprioriteringar

Men en dimension som det hittills inte talats nämnvärt om handlar om de prioriteringar, och kostnader, som också andra delar av samhällsapparaten tvingas till i den grova kriminalitetens spår. Det handlar om andra kategorier av brott som läggs på hög, om patienter som i det tentativa exemplet ovan som prioriteras ned, om sjukvårdspersonal som utsätts för trakasserier av patienterna och deras anhöriga, om småföretagare som hotas och som tvingas lägga stora pengar på olika säkerhetssystem.

SamhällsdebattKrönika

Alice Teodorescu: Hade passiviteten varit densamma om det skjutits på Östermalm?

Redan år 2017 kunde man i Vårdfokus läsa om den enorma påfrestning som vård av skottskadade utgör. Sjuksköterskan Marie Jensen, som började jobba år 1999 på akutmottagningen i Malmö, skildrade den stora uppståndelsen som förr uppstod när mottagningen någon gång ibland fick in en knivskadad person. Men det var då, på 90-talet.

I sin roll som säkerhetshandläggare genomförde Jensen år 2017 en rad intervjuer med vårdpersonal och förvånades över de skottskadades anhöriga: ”De ställer ibland helt orimliga krav på personalen. Det är omedelbar behovstillfredsställelse som gäller, vilket kan leda till ganska dramatiska situationer. Om någon har avlidit av sina skador kan de anhöriga påstå att det är personalen som har dödat patienten. Många är utåtagerande i sin sorg. De kan bete sig rätt så skrämmande, kasta saker omkring sig, slänga sig på golvet eller till och med ge sig på personalen.

IntegrationKrönika

Alice Teodorescu: Det krävs potent politik som gör upp med skuggsamhället

Personalen hotas ofta av såväl den skottskadade som dess anhöriga, kompisar eller fiender. Ibland hotas personalen till livet, får hot om att bli skadade eller våldtagna. Det uttalas sublima hot som att man vet var personalen bor eller att man frågar hur barnen mår. Det händer även att anhöriga tar med sig kniv och andra vapen in till patienten. Det är mycket tjafs om besökstiderna och ibland klär de ut sig till byggjobbare för att lättare komma in på avdelningen.”

Kostnader i mångmiljonklassen

Bara vården av skottskadade kostar mångmiljonbelopp varje år. Samtidigt visar en ny rapport från Ivo, som granskat 27 akutsjukhus över hela landet, att det råder vårdplatsbrist på samtliga sjukhus, vilket leder till återkommande patientskador.

I rapporten framkommer hur patienter utrustas med grytlock och bjällror för att påkalla personalens uppmärksamhet, att läkemedel inte ges ut alls eller inte i tid, hur ”patienter vårdas under lång tid i korridorer eller på andra integritetskränkande och olämpliga ställen, utan att få tillräckligt med mat, vatten eller ens hjälp att gå på toaletten”. Men också att hälften av sjukhusen uppger att man tvingas skicka hem patienter från akutmottagningen varje vecka, trots att de behövt läggas in för vård.

Ska den som blivit skjuten, men som kanske sköt först, lämnas att dö? Ska han få skylla sig själv? Nej, principen om vård efter behov ska ha företräde. Men det vore inte orimligt, som Moderaterna i Region Stockholm föreslår, att de gängkriminella ska kunna krävas på skadestånd för det gängrelaterade våldet. I en intervju konstaterar oppositionsrådet Irene Svenonius (M) att: ”Skattebetalarnas pengar ska gå till att ge vård åt hederliga människor och inte till att betala för skottskador som gängmedlemmarna åsamkar varandra”.

Sänk ålder för när man blir straffmyndig

Det är ett förslag som vilar på en klok tanke men som kan bli svårt att genomföra i praktiken, inte minst eftersom gränsdragningsproblem kan uppstå i en miljö där vem som är ”offer” och ”förövare” kan skifta från dag till dag, men också för att uppklarningsnivån fortsatt är så låg. Men likväl visar förslaget att politiken börjar närma sig ett tillstånd där intressekonflikter och behovet av prioriteringar i ett läge med begränsade resurser erkänns och adresseras.

IntegrationKrönika

Alice Teodorescu: Det krävs potent politik som gör upp med skuggsamhället

Magdalena Andersson (S) talade som statsminister om behovet av att vända på alla stenar för att komma åt kriminaliteten. Några stenar värda att vända på vore sänkt straffmyndighetsålder så att det inte ”lönar sig” att använda barn och unga som kurier, rejält mycket längre straff, möjlighet att utvisa hela familjen samt att dra in familjens eventuella bidrag samt visitationszoner.

Ett moraliskt dilemma

Att alla människor är lika mycket värda och ska få vård efter behov uppfattas sannolikt av de flesta som rimligt och föga kontroversiellt. Men det går inte att blunda för att det finns en intressekonflikt här, ett moraliskt dilemma, mellan olika principer. En dilemma som också fångar det faktum att den eskalerande våldsspiralen, mer än något annat göder misstänksamhet, främlingsfientlighet och polarisering mellan människor, inte minst då den grova brottsligheten numera också innehåller en etnisk dimension.

Därtill riskerar kriminaliteten att i snabb takt urholka den solidariska tanken som ligger till grund för det svenska välfärdskontraktet, som i sin tur vilar på att alla bidrar efter förmåga och tar ut efter behov. Frågan är hur stor den skötsamma majoritetens betalningsvilja till det gemensamma kommer att vara framgent, när dess behov ständigt nedprioriteras till förmån för en kriminell, resursslukande och systemhotande minoritet?

Alice Teodorescu Måwe, borgerlig skribent och opinionsbildare.