Krönika Sociala medier
Enlund: Är sociala medier verkligen sociala – eller skapar de fantasifoster?
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag först försökte rigga fällor för jultomten, men särskilt till åldern kommen var jag nog inte. Tanken var god: jag skulle vakna av smällande knallsnören när tomten – vars faktiska tomtighet skulle motbevisas – försökte smyga in för att placera en present i julsockan.
Jag vet inte riktigt heller vilka julklappar Elon Musk gav till sina barn i julas, eller vilka fällor som han planerar för sina antagonister. Men en sak vet jag, och det är att jag – nu mer av en tomte än förut – varje år önskar mig att fler börjar intressera sig för mediatopologi. Det vill säga det mediala landskapet och dess förändringar. Samt vilka konsekvenser dessa kan tänkas få för samhället i stort på grund av decentralisering, incitamentsstrukturer, eller formen på åsiktskorridoren.
I ljuset av Elon Musks maktövertagande av Twitter vill jag därför passa på och försöka kasta ytterligare ljus på dessa frågor.
EN ANNAN LEDANDE FRÅGA
Först måste vi dock gå tillbaka lite i tiden, till Fredrik Reinfeldts tidigare presschef Roberta Alenius. Hon sade 2015 att Twitter utan tvekan är den kanal som förändrat villkoren för politiken mest, och detta för att journalister, politiker och tyckarna där spelar en väldigt stor roll för hur nyheter ”kommer ut”.
Hon beskriver en partiledardebatt där hennes team tyckte att ”det här går bra. Fredrik Reinfeldt är duktig”.
Hon fortsatte: ”samtidigt kunde vi följa på Twitter hur våra politiska motståndare, främst Socialdemokrater, twittrade att Fredrik Reinfeldt var aggressiv och att han var trött. Det var dom mest återkommande orden. (…) Så kommer en journalist kommer fram, direkt efter debatten när man tar media och ställde frågan ’du uppfattades som väldigt aggressiv och arg, vad beror det på?’ (…) Dagen efter på löpsedlarna: statsministern aggressiv och arg.”
Till nästa partiledardebatt hade Robertas gäng lärt sig en läxa: nu mobiliserades deras egna aktivister på Twitter för att beskriva Reinfeldt ”som pigg och på” istället. Enligt Alenius ställde samma journalist efter debatten en likadant ledande fråga, men nu med orden direkt hämtade från MUF istället för SSU!
NÅGOT NYTT OCH PÅ RIKTIGT
Inför det amerikanska presidentvalet 2016, där den brandgule Mussolini till slut skulle vinna, noterade jag ett annat men liknande mönster. Den penningstinna Clintonkampanjen verkar då ha gjort sitt yttersta för att associera Trump med mörker (”dark”), och verkar utifrån löpsedlarna ha lyckats väl med detta. Den mindre välfinansierade Trumpkampanjen försökte på sin sida associera Clinton med bristande uthållighet.
Inget av detta är förstås nytt under solen. Politiker, PR-personer och IR-chefer har alltid tillhört övertygelseindustrin, vilket redan de gamla grekerna visste. (De som vill läsa moderna böcker på ämnet kan med fördel läsa Robert Cialdini. Han arbetade bakom kulisserna i Clintonkampanjen.)
Det som dock är nytt är sociala medier och de alltför ofta automatiserade uttryck som där har möjliggjorts på grund av låga försvarsmurar. Dessutom har sociala medier möjliggjort att dessa nutidens ibland – eller ofta? – fiktiva skribenter direkt eller indirekt kan nå ut till miljarder människor snarare än hundratal eller tusental. Detta är något nytt, på riktigt.
TWITTER – NÅGOT ANNAT ÄN ETT FÖRETAG?
I ljuset av ovanstående har jag därför sedan flera år tillbaka kommit att betrakta Twitter mer som ett verktyg, ungefär som Alenius beskrev, men där bottar, censurorgan eller algoritmer används snarare än ungdomsförbundare. Kanske är Twitter rentav inte att betrakta som ett riktigt företag – ett sånt där som fokuserar på att tjäna pengar – utan något annat.
Det jag just skrev kanske låter som en vild konspirationsteori, och det skulle många ha hävdat för ett par månader sedan. Men bara för att något ännu inte har bevisats betyder det faktiskt inte att utsagan nödvändigtvis är falsk.
Visselblåsare har tidigare varnat för bolagets katastrofala IT-säkerhet, att det varit infiltrerat av utländska agenter, med mera. Och, nu, efter den senaste tidens TwitterFiles, där välkända journalister givits tillgång till interna dokument, vet vi också att Twitter:
- i hemlighet förhindrat konton från att ”trenda” genom hemlig svartlistning
- lystrade till både Bidenkampanjen, Vita Huset, FBI, med mera under 2020
- stängde av Trump under 2021 trots att avstängningen bröt mot bolagets egna regler.
Ännu en konspirationsteori har nu transmogrifierats till fakta.
ONDSKEFULLA KLIMATFÖRNEKARE?
Om vi nu utgår från att Alenius har rätt i att Twitterflödet kan användas för att påverka journalister och därigenom den generella mediabilden följer slutsatsen att mediabilden av olika frågor har manipulerats. Gissningsvis för det ”allmännas bästa”, åtminstone om man frågar de ansvariga…
The Guardian rapporterade nyligen att ordet klimatbluff plötsligt föreslogs före ordet klimatnöd när användare sökte på klimat i Twitters sökruta. Klimatforskaren Hayhoe rapporterade att hon erfor betydligt lägre aktivitet än förut. Det här låter förstås allvarligt – och kanske är Twitters nya ledarskap ondskefulla ”klimatförnekare”.
Frågan jag vill ställa är dock hur vi kan veta om klimatforskarnas nya upplevelse är på riktigt. Kanske var det deras tidigare upplevelse av Twitter som var ett algoritmiskt skapat fantasifoster snarare än deras nya tillvaro?
Kanske har rentav vissa frågor som ”trendat” i sociala medier de senaste åren helt enkelt inte varit viktiga på riktigt. Det kanske bara har sett så ut. Tack vare bottar, censurorgan eller algoritmer. Konkurrenten Facebook undersökte faktiskt om man kunde göra användare olyckliga för tio år sedan. Det kunde man.
UT I PULKABACKEN MED ER
Så, i väntan på att er Biff Wellington blir klar, kan ni fråga er om de där sociala medierna egentligen är så sociala, samt fundera på vilka trender som är genuina eller påhittade. Om inte vi som samhälle skulle må bättre, kunna ha mer fruktbara diskussioner med varandra, om fler insåg att upplevelserna på dagens sociala medier inte är upplevelser på riktigt.
Och om vi inte istället för att sitta och läsa krönikor, borde krama ett barnbarn, ringa en faster eller, än bättre, kasta oss ut i pulkabacken. På riktigt.
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
