EU är på väg att såga av grenen som framtidens klimatpolitik sitter på 

Vad är svenskare än de djupa och vida skogarna – eller tilltron till individens frihet under ansvar? I generationer har den svenska skogen brukats utifrån förvaltarskapsprincipen och därmed utifrån övertygelsen om att människan har ett ansvar att förvalta ändliga resurser och naturvärden. Det samtidigt som det åligger oss som lever nu att säkerställa att jorden som vi överlämnar till nästa generation inte bara är beboelig, utan också en ännu bättre plats än när vi ärvde den. 

Det är utifrån dessa insikter som svenska skogsägare kunnat förena ett långsiktigt hållbart skogsbruk med ekonomisk lönsamhet. I sitt dagliga värv har de påvisat att det inte finns någon automatisk konflikt mellan natur och människa; tvärt om är människan en del av naturen och på intet vis separerad ifrån den. 

Principerna som väglett svenska skogsägare i generationer håller nu på att omkullkastas av ett EU, som inte förmår hantera att de skogliga förutsättningarna skiljer sig mycket åt mellan olika medlemsländer. Istället för att skapa förutsättningar och incitament för dem som de facto ska bidra till en stor del av den gröna omställningen, är unionen i full färd med att såga av grenen som framtidens klimatpolitik sitter på. 

För varje träd som avverkas planteras nya

Några nyckelfakta: I Sverige ägs nästan hälften av den produktiva skogsmarken, som uppgår till drygt 23 miljoner (deklarerade) hektar, av enskilda skogsägare. Omkring 30% ägs av privata bolag och övriga privata ägare (såsom Svenska kyrkan), medan staten och övriga allmänna ägare (såsom kommuner och stiftelser) äger resterande delar. 

75% av den svenska skogen, som täcker 70% av Sveriges yta, brukas, och varje år avverkas en procent av det totala beståndet. För varje fullvuxet träd som avverkas planteras minst två nya. Detta förhållande är avgörande för ett hållbart skogsbruk där ambitionen är att kommande generationer ska kunna ha, och använda, minst lika mycket skog som vi.

År 1999 ägde omkring 354 000 fysiska personer skogsmark i Sverige. I fjol hade antalet minskat till cirka 310 000 personer. Skogsnäringen sysselsätter totalt 120 000 personer runt om i Sverige, vilket motsvarar drygt två procent av det totala antalet sysselsatta i den svenska ekonomin. Skogsindustrin svarar för 9-12% av svensk industris totala sysselsättning, export, omsättning och förädlingsvärde. Över tid kan man skönja en ökad sysselsättning inom skogsbruket och en minskning inom skogsindustrin. Den största nedgången återfinns i tillverkning av papper där antalet sysselsatta nästan halverats på 20 år. 

Hög kostnad – låg klimatvinst

Av en nyligen presenterad analys av Danske Bank framgår att de avverkningsbegränsningar som EU beslutat om riskerar att få omfattande samhällsekonomiska konsekvenser – samtidigt som klimatvinsten blir högst kortvarig. Enligt rapporten skulle vart fjärde svenskt sågverk, och hela 10% av massa-/pappersindustrin, tvingas lägga ned verksamheten vid en avverkningsminskning på 20%.

Det innebär att uppemot 10 000 arbetstillfällen, främst i glesbygd, skulle försvinna med långtgående konsekvenser för såväl dem som skulle kastas ut i arbetslöshet som för den svenska tillväxten totalt. 

Det är med andra ord uppenbart att många av de klimatlagar, inte minst LULUCF och EU:s Skogsstrategi, som tagits fram på senare år, resulterar i svagare ägande- och bestämmanderätt, hårdare övervakning och ökad administration och byråkrati. Det drabbar de små skogsägarna hårdast. Men inte bara – den globala efterfrågan på träbaserade produkter och material är på uppgång.

Att vi i Sverige avverkar mindre betyder inte att det på totalen avverkas mindre. Snarare innebär det att det kommer att ske en ökning någon annanstans i världen, sannolikt i länder med långt mindre ambitiös miljöhänsyn. Det innebär, paradoxalt nog kan tyckas, att färre svenska industrier leder till ökade – inte minskade – globala utsläpp. 

På vilket sätt är denna utveckling gynnsam för klimatarbetet? På vilket sätt gynnas utveckling och innovation av fler och alltmer snåriga regler? Hur påverkas vårt välstånd som utgör garanten för vår säkerhet, välfärd och vårt oberoende gentemot stater som Ryssland och Kina? Hur gynnas EU:s konkurrenskraft och vår långsiktiga beredskap av åtgärder som inte tar hänsyn till landsbygdens förutsättningar och behov? Hur tillämpas den grundläggande subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå, när beslut kring markanvändningen flyttas från markägarnas köksbord till EU-byråkraternas skrivbord? 

Skattemedel växer inte på träd

Det tål att upprepas att vi lever i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det är nu viktigare än på mycket länge att vi värnar den svenska basindustrin och det som utgör den nationella stommen i ekonomin. Sverige är världens fjärde största exportör sammantaget av massa, papper och sågade trävaror. Omkring 80% av skogsnäringens produkter går på export, vilket år 2022 motsvarade 186 miljarder kronor. Skattemedel växer inte på träd, däremot råder det ingen tvekan om att svensk välfärd är beroende av hur skogen brukas och förvaltas. 

Vi som värnar EU-samarbetet behöver vara pådrivande i diskussionen om vad EU ska vara – och inte vara. Vi behöver markera hårt när EU överträder våra gränser och alltid värna principen om frihet under ansvar. Skogsfrågan är intressant, både i sak och ur ett principiellt perspektiv. Detta då den väl fångar problemen med detaljreglering och försöken att utöka EU:s lagstiftande kompetens till områden som egentligen hör hemma i de nationella församlingarna. EU behöver därför, för att inte mista sin legitimitet, göra om och göra rätt i skogsfrågan: Sverige kan och ska inte vara hela Europas nationalpark. 

Alice Teodorescu Måwe, förstanamn på KD:s EU-vallista och opinionsbildare