Euron ingen självklarhet

I fredags skrev Affärsvärlden om att Moderaterna öppnar för euron, en artikel som gav upphov till en läsardebatt. Det visar att opinionsvågorna från folkomröstningen 2003 inte har lagt sig.

Signaturen Gunnar skrev: “Vi skulle haft euro från första början. Det är vansinne att stå utanför”. Aleta menade istället att “modellen är att skapa ett ‘problem’, och sedan erbjuda lösningen på det problemet. När man vill få sin vilja igenom utan att det märks, vilket i detta fall är att tvinga in oss i Euron”.

Signaturerna “Tysk” och “Ekon Dr” tog upp några intressanta aspekter och frågor med euron. Vad har hänt med stabilitetspakten och vad tycker exempelvis Tyskland, Irland, Spanien och Italien om euron idag?

Den svenska EMU-utredningen rekommenderade 1996 att Sverige borde vänta med ett medlemskap men inför folkomröstningen 2003 var en klar majoritet av utredarna positiva till en anslutning med Lars Calmfors i spetsen. Den enda som fortfarande var emot var Nils Gottfries professor i makroekonomi vid Uppsala Universitet.

Han ansåg att de praktiska fördelarna med att införa euron som valuta i Sverige inte vägde upp de negativa konsekvenserna ett sådant byte skulle föra med sig. Att binda sig till gemensam valuta och växelkurs är riskabelt vid eventuella störningar, menade han.

Undertecknad har haft Nils Gottfries som lärare i makroekonomi och har fått höra honom argumentera för sin ståndpunkt genom att belysa läget i Irland och i Tyskland. En liknande analys presenterade han i en artikel i Ekonomisk Debatt (nr 4/2003).

Då ECB:s ränta bygger på ett genomsnitt av ländernas ekonomiska förhållanden kan politiken vara mindre bra för enstaka länder, menar Gottfries. Tyskland befann sig länge i ett tillstånd med låg tillväxt och låg inflation och Irland visade länge upp en kraftig tillväxt men en inflation på 4-5 procent.

Tyskland hade egentligen behövt en mer expansiv penningpolitik än vad som fördes medan Irland hade behövt högre räntor. “Irland behöver en räntesänkning lika mycket som ett hål i skallen”, sade den irländska centralbankens chefekonom vid inträdet i EMU i slutet av 1990-talet.

Då undertecknad befinner sig i Irland för tillfället, och ser förödelsen som de låga räntorna skapat, är det inte underligt om man tar sig funderare på om det är enbart positivt att vara med i EMU. Överallt syns “to let”- och “for sale”-skyltar. Skattebasen har kollapsat till följd av att fastighetsmarknaden har dött. Fastighetsinvesteringarna svarade för en fjärdedel av landets bruttonationalinkomst under 2007 och bygg- och fastighetssektorn stod för närmare 20 procent av skatteintäkterna.

Många ekonomer, däribland Nils Gottfries, varnade redan tidigt för att Irland kommer att gå in i väggen vilket de nu alltså gjort. Landets budgetunderskott uppgår till mer än 10 procent av BNP, trots att stabilitetspakten kräver att statens finanser inte får visa underskott på mer än 3 procent (vidare får inte de offentliga skulderna överstiga 60 procent av landets bruttonationalprodukt) med mera.

Bestämmelserna är dock inte stenhårda, vid en långvarig och djup konjunkturnedgång är det accepterat att underskottet ska kunna bli större än 3 procent, men landet måste då utarbeta en plan för att komma till rätta med problemen.

Regeln har varit att böter ska utdömas för de länder som under tre år i följd har underskott som överstiger tre procent. Detta då underskott i praktiken är ett sätt att låta övriga euro-länder betala genom att underminera valutans värde för hela unionen.

Men stabilitetspakten har i praktiken underminerats sedan Tyskland och Frankrike redan 2004 bröt mot treprocentsregeln för tredje året i rad och därefter drev igenom en förändring som innebar ytterligare möjligheter att bryta mot bestämmelserna utan att få böter. Frågan är om det ens går att få böter (i alla fall verkar det inte vara fallet för Tyskland och Frankrike).

Vad som har setts är i alla fall att statsobligationer varierar i pris beroende på land. För närvarande måste Grekland betala cirka 5,8 procent i ränta, Irland dryga 5,5 procent och Italien ytterligare något lägre ränta medan Tyskland enbart behöver betala 3,3 procent. Default-risken bedöms alltså vara mycket högre för vissa länder i euro-zonen trots att betalningarna sker i samma valuta.

Moderaterna, som alltid varit positiva till euron, öppnar nu dörren på glänt för en omprövning av folkomröstningen 2003. Detta kan dock ifrågasättas då euron brottas med en rad problem för närvarande. Det ekonomiska läget i flera medlemsländer är allvarligt, och som vi kan konstatera så bryr sig inte heller medlemmarna nämnvärt om att hålla sig inom ramarna för stabilitetspakten.

Vidare försvinner möjligheten till att bedriva en inhemsk penningpolitik utefter Sveriges förutsättningar. Riksbanken skulle förlora den största delen av makten de har i dag till ECB. Och istället för att “brottas” med en “undervärderad” valuta som gynnar exportföretag samt missgynnar import och importföretag hade vi i dagsläget fått brottas med en väldigt stark valuta, vilket inte heller hade varit någon höjdare.

Om man ska tro bettingsajten “Intrade”, vars odds brukar vara en bra indikator på vad som verkligen kommer ske (för ingen satsar sina pengar hur som helst) är det 24 procents chans att något land meddelar att de planerar att lämna euron senast den 31 december 2010.

Frågan är varför Sverige då samtidigt ska ansluta till en monetär union med alla dessa problem? Den grundliga analys av de ekonomiska och politiska effekterna av att Sverige står utanför euro-samarbetet, som Moderaterna vill se, kan lika gärna leda till att fler ekonomer och expert kommer att ansluta sig till Nils Gottfries EMU-kritiska skara.