Finanspolitisk ragnarök

“The walls are closing in“, hette det varje dag i media för några år sedan när Trump var president. Och trots att väggarna som i komposteringssystemet i filmen Stjärnornas krig ständigt närmade sig den brandgule presidenten blev han märkligt nog aldrig klämd. 

Samma sak gäller än så länge staternas skyhöga skuldbördor, till exempel USA:s. Vägs ände verkar närmare än någonsin, men detsamma kunde sägas även för 15 år sedan. 

Finanspolitisk ragnarök – som uteblev

Ungefär vid den tidpunkten – det vill säga 15 år sedan – roadshowade jag land och rike runt med en makropresentation titulerad “Finanspolitisk ragnarök“. Jag hade då undersökt staters skuldbörda, inte bara officiella siffrorna, utan även implicita skuldbördor från underfinansierade pensionssystem och från eventuella förpliktelser (contingent liabilities). Med det senare åsyftas här statliga kostnader som riskerar att uppstå, till exempel från konsekvenserna av en sprucken bostadsbubbla.

Framtida skuldbördor såg redan då ruskiga ut – speciellt om trenden med fallande räntor sedan 80-talet skulle reverseras. Slutsatsen i min presentation var dock att det var för tidigt att oroa sig. Först skulle både inflationen och räntorna falla mer. 

Men det måste ändå vara som ekonomen Herb Stein sade 1986: “om något inte kan fortsätta för evigt, kommer det att stanna”. Han åsyftade då den amerikanska skuldsättningstrenden. Denna Steins lag myntades dock ungefär samtidigt som räntorna började falla, vilket har varit huvudanledningen till att skuldbördorna har kunnat fortsätta att stiga utan katastrofala följder. 

Den snåriga händelsehorisonten

En alltför hög statsskuld kan dock leda till katastrofala följder. Det går att tänka sig en “händelsehorisont” i bemärkelsen en punkt efter vilken det inte finns någon återvändo. Om statens samlade räntekostnader skulle överstiga skatteintäkterna riskerar statens finanser definitivt att vara bortom räddning – om inte inflationen ska galoppera, vill säga. 

Ekonomerna Sargent och Wallace skrev redan 1981 om att statens finanser kan ställa till med problem. Om det offentligas skuldsättningssituation är tillräckligt betungande och centralbanken inte höjer räntan tappar inflationsmålspolitiken trovärdighet. Men om centralbanken höjer räntorna och det föder tillbaka i högre räntekostnader för staten – se händelsehorisonten ovan – riskerar inflationsmålspolitiken att förlora i trovärdighet då också. Det finns alltså brytpunkter för hur stor skuldsättningen kan bli innan inflationens slussportar riskerar att öppnas på vid gavel. 

Var dessa brytpunkter befinner sig är en snårig fråga. Enligt teorierna handlar det om framtida skatteintäkter, vilket i sin tur handlar om ekonomisk tillväxt, möjligheten att effektivt beskatta ekonomiska transaktioner, men också kapitalkontroller (restriktioner på pengar och kapital), samt huruvida man kan konfiskera tillgångar, med mera. 

Bakom femton dubbla reglar

Det är här det blir lite lustigt – eller kanske olustigt? 

• Det arbetas febrilt i USA med att beskatta effektivare. Varför skulle man annars vilja massanställa tiotusentals skatteindrivare? 
• Kapitalkontroller, om än mjuka, har varit på plats länge. Bland annat genom att tvinga din pension att investeras i lågavkastande ränteinstrument. Krånglet med kontanter och framhetsandet av centralbanksvalutor är andra exempel. Även begränsningar av överföringar till kryptotillgångar kan ses i detta ljus: ECB-chefen Lagarde sade här om året att “om det finns en utväg, kommer den att användas”. 
• Konfiskering av tillgångar i ordets traditionella bemärkelse är inte på plats – åtminstone inte i storskalig mening. I Cypern konfiskerades delar av hushållens besparingar 2013. Längre bak i tiden – år 1933 – förbjöd USA sina invånare att inneha guld. Och att man från Västländernas sida nyligen försökte lägga rabarber på Rysslands valutareserv och Venezuelas guldtackor kan också, om man är djärv, ses i detta ljus. 

Befarar man måhända, “bakom femton dubbla reglar, bakom femton dubbla lås” att vissa länders statsskulder är närmare att passera händelsehorisonten än vad man publikt erkänner? 

Du ska inte längre släpa på Sisyfos sätt

Jag må veta hur man byter styrkulleder på åkgräsklippare, och kanske en del annat, men jag vet inte hur nära händelsehorisonten staterna befinner sig. Om man skulle lyckas skapa tillväxt- och produktivitetsfrämjande åtgärder borde till exempel dessa brytpunkter kunna flyttas upp, och ökad skuldsättning – utan inflation – möjliggöras. 

Politiken inom EU utvecklas dock i motsatt riktning. Här ägnar man sig sedan åratal åt en form av avindustrialiseringspolitik, bland annat genom att försämra energiinfrastrukturen genom nedlagda kärn- och vattenkraftverk. Detta sänker förutsättningarna för god produktivitetstillväxt (vilket annars skulle höjt brytpunkterna). Sprängningarna av Nord Stream 1 och 2 gjorde läget värre. Istället för att stärka EU:s konkurrenskraft gentemot USA och Asien verkar man inställd på att förvandla kontinenten till ett utomhusmuséum – ett slags jätteskansen för kineser.  

Och om byråkraterna förmås att centralisera och reglera AI-teknologi, vilket är i ropet idag, riskeras att brytpunkterna för vilka skuldbördor som stater kan hantera istället att sänkas. Människor av samma skrot och korn som de som skapat webbkake- och GDPR-regler är kanske inte de som är bäst lämpade att ta sig an dessa frågor.  

Ekonomen Paul Krugman, tidigare mottagare av Riksbankens låtsasnobelpris i just ekonomi, sade för ett decennium sedan att han “nästan aldrig gör prognoser på teknologi”. Men med dagens snabba teknologiska utveckling, inte minst med AI, är detta verkligen så klokt? Kanske är denna feghet ett av skälen till att ekonomers självsäkra profetior så ofta spårar ut. 

Det må låta läskigt, men kanske är den rätta vägen framåt att låta tusen Chat-GPT blomma, och detta över hela Europa. Kanske är det rent av som i Kjell Höglund sång: “maskinerna är våra vänner, utan dom inget paradis“? Alternativet, inflation, eller ökad beskattning, konfiskering och kontroll låter inget vidare. 

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.