Fort utför, snabbare upp?

Dysterheten har tagit ett stadigt grepp om ekonomin under det senaste året. Den finansiella berusningen som kreditexpansionen skapade gav en bakfylla i form av en lågkonjunktur av mer cyklisk karaktär. De fulla konsekvenserna är ännu okända och det finns goda skäl att vara orolig inför framtiden. Men frågan är om inte de gamla cykliska konjunkturerna har gjort sitt och om inte både den finansiella krisen och lågkonjunkturen får ett snabbare förlopp den här gången.

På 1970-talet pratade man om femårscykler. Då hade Sovjetunionen haft sina femårsplaner sedan 1930-talet. För svenskt vidkommande vill jag minnas att man sade att “det tar ett år för konjunkturen i USA att komma hit” – hög som låg. Men ingen har tid med cykler längre! Världen går för fort.

Det beror främst på förbättrad kommunikation. Det tog 15 år för Digerdöden att nå Europa från Kina på 1300-talet. I vår tid tar fågelinfluensan nattflyget från Hongkong till Europa. Men ännu viktigare: för tio år sedan fick de flesta fortfarande nyheterna via morgontidningen eller tv:s kvällsnyheter. I dag finns informationen i realtid till mobilen och ingen orkar längre räkna antalet tv-kanaler.

Blanda en cocktail av å ena sidan omedelbar information som når alla samtidigt och å andra sidan tusentals hedgefonder och hundratals riskkapitalbolag med tillgång till i det närmaste obegränsat med kapital på lånemarknaden, så är det bäddat för stora och snabba svängningar. När flera vågor förstärker eller överlappar varandra pratar man om interferens. Subprimebluffen, minskad efterfrågan från Kina efter ansiktslyftningen inför OS, kollaps på tillgångsvärden – finansiella såväl som råvaror och fastigheter – plus en del annat elände har skapat ett tillstånd som väl skulle kunna kallas för “ond finansiell interferens”.

Under hösten har trycket av negativa nyheter varit så stort att det påminner om Lars Ekborgs klassiska sketch “Nyheter” där han som nyhetsankare helt enkelt rapporterar om “Elände. Elände. Elände. Och nu mer elände.” Alla får som sagt eländet levererat till sig – samtidigt, snabbt och i stora mängder. Och hur påverkar det konsumenter och inköpschefer? Just psykologin är en extremt viktig komponent för in- och utträdet i/ur en lågkonjunktur, kanske den viktigaste.

Men tänk om just hastigheten och nåbarheten gör att den mängd elände som det för 30 år sedan tog fem år att ta sig igenom (lågkonjunkturen), och på 1990-talet tog tre till fyra år, i dag bara har ett eller två år på sig. Varsel och nedläggningar annonseras nu vid första tecken på fallande försäljning. Det leder i sin tur till tvärstopp i orderingången i hela näringslivet. Men samtidigt, innan varslen har hunnit verkställas, svarar regeringar och centralbanker med en bombmatta av åtgärder vars like och samordning vi heller aldrig har skådat. Snabbheten i alla förlopp gör kanske att vi först kanar utför mycket fortare, men att vi också är på väg upp igen innan vi riktigt förstår det. Jag tror att det är så.

Vad är värst av fem års ständiga örfilar av mormor eller en rejäl dagsedel av Mike Tyson? Jag vet inte, men valet är knappast vårt. Det blir Tyson. Och snytingen har redan levererats. I alla fall i den finansiella sektorn. Där ligger det värsta bakom oss.

Stefan Ingves och Bo Lundgren redde ut bankkrisen i början på 1990-talet. Det skall vi vara glada för i dag. Lämpligare chefer för Riksbanken och Riksgälden är svårt att tänka sig. Någonstans. Och med relativt goda statsfinanser som möjliggör en expansiv finanspolitik och en svagare krona som på sikt gynnar exportindustrin så borde resten av den svenska ekonomin komma snabbare ur svackan den här gången än många andra länder.

Det skall fan vara konjunktur i dag.

Fotnot: Olof Manner är chef för Öhman Fixed Income. Han medverkar från och med nu med krönikor i Affärsvärlden var fjärde vecka.