Frispråkighet är friskt

När makthavare inte törs berätta om missförhållanden eller tala om känsliga ämnen kommer problem att lämnas olösta. Samhället skulle vinna på att fler vågade öppnade munnen.

Vad fan får jag för pengarna”, undrade Leif Östling inför tv-kameror 2017 – och blev ganska raskt utputtad som ordförande från Svenskt Näringsliv. Så får man tydligen inte säga. Fy fy.

Det är synd. Fler borde ha modet att säga obekväma saker och även drista åsikter som inte är politiskt korrekta. Risken med att hålla tyst om problem är ju att de inte blir lösta, och då inte sällan växer sig större.

Nyligen undrade Johan Eklund, professor i nationalekonomi och vd i Entreprenörskapsforum, varför så få svenska ekonomer engagerar sig i samhällsdebatten. Han menade att många ”har blivit rädda för att uttala sig offentligt, många gånger av en oro att bli stigmatiserade, bli partipolitiskt associerade eller beskyllda för att vara ovetenskapliga” (Ekonomisk Debatt 3/2020).

Som exempel tog han att nationalekonomen Tino Sanandaji blev hårt åtgången med ”direkt otillbörliga angrepp; svepande men ogrundade anklagelser om ovetenskaplighet” när hans bok Massutmaningen publicerades 2017. Detta hade Eklund hört många forskare nämna som ett avskräckande exempel.

I synnerhet menade Eklund att de mer akademiskt aktiva ekonomerna var tysta, då det, i den världen, inte premierades att bredda sig. Men, tyckte han, ”om forskning och analyser som sker inom akademin ska resultera i ny kunskap och kunskapsuppbyggnad torde det även vara av värde att främja förmågan att se en helhet”.

Det är lätt att förstå att en del backar, för svenskt debattklimat är på vissa håll kargt. Numera är det ju tydligen helt okej att i sociala mediers kommentarsfält gorma ”sossekossa”, ”patrask” eller ”hora” till den som inte håller med en själv, och detta är naturligtvis väldigt långt från det korrekt akademiska språkbruket. Dock behövs de seriösa rösterna just därför.

Om de balanserade, pålästa sitter på sitt högskolehörn och samtalar högtravande med varandra, eller håller på kunskap av rädsla för att prata om den i ett bredare sammanhang, kommer viktig forskning aldrig till nytta. I värsta fall kommer samhällsdebatten då, i brist på grund, fyllas av myter och fake news.

Rädslan för att tala öppet tycks tyvärr även finnas i kommunerna. Enligt en undersökning från Örebro universitet bland 1 500 kommunala chefer på olika nivåer svarade mindre än 1 procent att de skulle visselblåsa, det vill säga anonymt tipsa media om ett missförhållande.

Det kan naturligtvis vara så att en chef inte i första hand kontaktar lokaltidningen om hen upptäcker att något inte går rätt till, utan i stället försöker lösa saken internt, men man kan också misstänka att det i den låga siffran ligger en oro för att tala, kanske av rädsla för att förlora jobbet.

Sverige är dessvärre en smula ängsligt. 2013 myntade forskaren Henrik Ekengren Oscarsson begreppet ”åsiktskorridoren”. Han menade att ”det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är”.

Detta gällde inte minst migrationsdebatten, där alltför många undvek att prata om konsekvenserna av att ta emot många av rädsla för att bli kallade rasister. I dag ser vi effekterna av den tystade debatten i form av låg självförsörjningsgrad hos utrikes födda, krisande kommunala budgetar och destruktivt utanförskap.

Att hålla klaffen må vara en smart strategi för en individ, men en korkad sådan för samhället. Genom att hålla tyst kan fler komma att drabbas.

Jag kan inte låta bli att tänka på Matilda Gustavssons Klubben, som beskriver historien kring Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien. I åratal pågick sexuella trakasserier utan att någon vågade larma. Kvinnorna hade dröjt länge, ofta på grund av rädsla för att deras karriärer skulle drabbas. Kulturvärlden var liten och de som fick makthavare i sfären emot sig skulle få svårt att få jobb.

Vid ett möte i Svenska Akademien, där en efter en avslöjade saker om Arnault, försökte ledamöterna reda ut varför de aldrig förut talat med varandra om sina erfarenheter. ”Förklaringarna handlar om en rädsla för konflikter och dålig stämning, som blir särskilt stor i en grupp som måste umgås livet ut.” Men åren gick, och under tiden fortsatte kvinnor att utsättas och anklagelserna om våldtäkt ökade.

Fegisar som är rädda om sitt eget skinn lämnar landet hudlöst.

 

Av: Carolin Dahlman

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här