Godhetens tyranni

Ökat fokus på identitetspolitik och amerikanska institutioners tillkortakommande som ägare är två exempel på hur amerikanska fenomen påverkar svenska företag. Det kan komma att leda till att färre företag väljer att vara noterade i framtiden.
Foto: Mark Lennihan/TT

Ett kort klargörande: Jag gillar verkligen USA. Men som alla kunnat konstatera de senaste fyra åren, har landet också sina brister.

Och även om presidentskiftet var efterlängtat av många (inte minst utanför USA) innebär inte det att allt kommer att bli bättre. Till exempel lär det nya Demokrat-ledda styret slita fram ytterligare pekpinnar mot företag i både USA och Sverige. De sällar sig därmed till de allt fler som har allt mer som de vill att företagen ska göra.

Stresspolicy

Inte för att det saknas pekpinnar redan: För en tid sedan satt jag på ett styrelsemöte i ett noterat företag där vi hade att ta ställning till den årliga floran av policies, som alla noterade företag har att hantera, i det här fallet inalles 22 stycken: Whistle blowing policy, Stresspolicy, Antikorruptionspolicy, Likabehandlingspolicy, Policy mot kränkande särbehandling, Hållbarhetspolicy med mera med mera. I flera fall sådant som redan regleras i lagstiftning.

Samtidigt ser man ett antal initiativ, inte minst från USA, som ytterligare syftar till att reglera hur företag bedriver sin verksamhet. Det kan till exempel vara hur styrelser bemannas, vilken verksamhet som anses acceptabel att bedriva och framför allt inte acceptabel att bedriva och vilka målsättningar företag ska ha utöver de finansiella.

Alla dessa syften är i sig behjärtansvärda. Vem kan motsätta sig ökad jämlikhet, jämställdhet, hållbarhet, miljövänlighet, antikorruption och visselblåsande? Men vägen till helvetet är kantad av goda föresatser brukar det sägas.

Allt fler debattörer anser att något specifikt av områdena ovan (som debattören inte sällan har sin utkomst av) bör vara det allt överordnade för företagen. Men har man drivit företag vet man att det gäller att hitta balansgång mellan alla sina intressentgrupper på ett sätt som leder till lönsamhet och därmed långsiktig överlevnad. Det gäller också att hitta balansgången mellan vad som regleras av lagstiftning och vad som springer ur en energisk opinionsbildning.

Kombinationen av välvilja inom allt fler områden och varje områdesexperts fasta övertygelse om att man har rätt kan riskera att övergå i en slags godhetens tyranni.

NASDAQs VD Adena Friedman vill att företag noterade på NASDAQ-börser ska tillämpa kvotering i styrelsen för ökad mångfald. Foto: Mary Altaffer/TT

Det här med styrelser

Det är intressant att just styrelsers sammansättning blivit en så prioriterad fråga för många opinionsbildare. En styrelse är ett forum dit man, till skillnad från nästan alla andra typer av befattningar i ett företag, kommer med sina kunskaper för att direkt bidra. Det är inte primärt en plats dit man kommer för att se och lära (mer än det bolagsspecifika).

Således borde just rekryteringsprocessen till en styrelse vara ganska enkel, man ser vilken kompetens någon har och om den matchar vad man söker. Och för bolagets ägare kan det ju inte finnas någon annan agenda än att ha bästa möjliga styrelse på plats oavsett kön, ålder, sexuell läggning eller religiös åskådning. Man ska alltså under inga omständigheter diskrimineras för detta men det utgör i sig inte en för företagen rationell urvalsgrund.

Och vem vill sitta i en styrelse för att man blev inkvoterad? Det vore att nivellera de kvinnor som sitter i styrelser idag. Det är en viktig anledning till att också många kvinnor motsätter sig kvotering.

Satsa istället på att få fler kvinnor som chefer i linjebefattningar och VD-positioner, något jag är övertygad om kommer att växa kraftigt de närmaste åren (det är en naturlig följd av den kvinnliga dominans som beskrevs i skolkrönikan härförleden).

Sammantaget är det rimligt att anse att kvotering, oavsett av vem och varför, till styrelser är fel av åtminstone två skäl. Dels för att det beskär ägarnas rådighet över sin tillgång, dels för att det leder till ett sluttande plan av nya grupper som skall kvoteras in.

Ett talande exempel på detta sluttande plan var när marknadsplatsen NASDAQs VD Adena Friedman meddelade att NASDAQ (som även äger Stockholmsbörsen), vill att företag noterade på deras börser ska kvotera in dels en kvinna i styrelsen, dels en person som antingen är LHBTQ alternativt av annan etnicitet än majoritetens. Gör man inte det blir man generöst nog inte avnoterad, NASDAQ är trots allt ett vinstdrivande företag som tjänar pengar på att bolag är noterade, men man måste ”förklara sig”. En slags tribunal eller public shaming helt enkelt.

Då har man gett sig in på en väg där NASDAQ till slut kan tänkas ha synpunkter på hela styrelsens utformning. Det kan det i sin tur innebära att företag väljer andra marknadsplatser än NASDAQ.

Leaving on a jet plane!

Häromdagen rapporterade Ekot att Sveriges 15 största myndigheter ”sparat” 850 miljoner kronor under 2020 på uteblivna arbetsresor, kurser och konferenser. Anledningen är naturligtvis corona.

Men ingen kan säga att myndighetsverige inte drar sitt strå till rese-, hotell- och restaurangsektorerna. Man räknar med att kunna spara det här utrymmet till nästa år! Snart på en kursgård nära dig….

När fan bli gammal….

Det är klart att det kan framstå som lite överraskande att grundaren av världens största kapitalförvaltare Blackrock, Larry Fink, går ut och dundrar om att de företag Blackrock är ägare i (det vill säga en stor del av alla världens företag) måste ta sitt ansvar för hållbarhet och jämlikhet. Lovvärt men också en aning överraskande att man börjar dundra först 2020. Att den politiskt ambitiöse Fink (som aspirerade att bli Hillary Clinton finansminister 2016) skulle ha underliggande motiv vore mig fjärran att antyda.

Överraskande också för att Blackrock, i likhet med många andra amerikanska institutioner, inte gjort sig kända för att vara några stjärnor på ägarstyrning i Sverige eller Europa.

I USA har säkerligen Blackrock och deras gelikar full koll på hur governance fungerar. Det man inte tagit någon höjd för är att denna skiljer sig avsevärt från den europeiska. Amerikanska institutioners deltagande på svenska bolagsstämmor blir därför, om man uttrycker sig lite generöst, förvirrat och orkeslöst.

På en bolagsstämma i noterat bolag i Sverige sitter vanligtvis någon från ISS. Inte renhållningsföretaget (uppfattar jag) utan ett så kallat proxyröstningsbolag vars affärsidé är att representera utländska ägare på stämmor. De brukar rösta i olika frågor utifrån det regelverk de satt upp, ett regelverk som ofta har liten bäring på den svenska governance-strukturen. Tyvärr kan ISS på sittande stämma aldrig svara på varför de röstar som de gör, exempelvis när man motsätter sig ett förslag på styrelse som alla svenska institutioner röstar för. Det blir lite av en fars faktiskt.

Så när man inte ens kan uppfylla basala krav på transparens eller interaktion i reguljära bolagsstyrningsfrågor känns det ju möjligen ambitiöst gränsande till optimistiskt att amerikanska institutioner tänker sig ställa ytterligare krav på svenska bolag.

Kommer det en utköpsvåg?

Förvånansvärt få företag har egentligen något anledning i klassisk mening av att vara noterade, det vill säga för att man har något kapitalbehov.

I ljuset av den ständigt ökande mängden pålagor är det inte osannolikt att ägare börjar nära tanken att det kommer att vara betydligt mindre arbetsintensivt, renommériskabelt och defokuserande att undvika den noterade miljön genom att köpa ut sina bolag.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.