Kashefi: ”Trump, Berlusconi och Ny Demokrati lär oss en enkel läxa”

Vi hör ofta framgångsrika företagsledare hävda att staten borde fungera mer som ett företag. Ibland går de själva vidare till offentlig sektor – och lyckas faktiskt.

Ett välkänt exempel är Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare 2003–2013. Han lämnade rollen som företagsledare för att satsa på politik. Åsikterna om hans politiska arv går isär, men på flera områden valde han ett systematiskt grepp om sociala problem.

Han stängde över 100 underpresterande skolor och införde så kallade charter schools, en form av friskolor. Under Bloombergs styre sjönk dessutom brottsligheten märkbart.

Silvio Berlusconi representerar motsatsen. Hans lämnade rollen som mediemogul för politiken. Som Italiens premiärminister i flera omgångar kom hans tid vid makten att präglas av korruptionsanklagelser och problematiska kopplingar mellan stat och näringsliv. Trots löften om modernisering förblev Italien i botten av Världsbankens företagsklimatindex.

I slutet av hans tredje mandatperiod, 2011, sågs regeringen som dysfunktionell; räntan på tioåriga statsobligationer närmade sig tidvis 7% när marknaden fruktade en skuldfälla.

Svulstig retorik reformerar inte bäst

Här hemma minns vi Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som med Ny Demokrati lovade att banta byråkratin och förändra samhället i grunden.

Reformbehoven var verkliga, men det blev i stället den knastertorre nationalekonomen Assar Lindbeck som, med 113 reformpunkter, förändrade landet i praktiken. Lindbeckkommissionen är fortfarande en av Sveriges mest inflytelserika utredningar; den lade grunden för längre mandatperioder och en i grunden omstöpt budgetprocess.

Av detta lär vi oss att det inte är de näringslivsledare som svänger sig med svulstig retorik som lyckas bäst i att reformera offentlig sektor. Det tycks gå betydligt bättre för ledare med lägre profil och mer ödmjuk framtoning.

Nu ser historien ut att upprepa sig.

Att kalla Donald Trump en “framgångsrik affärsman” är diskutabelt – han lyckades försätta sex kasinon i konkurs – men hans valretorik handlade mycket om att effektivisera det offentliga. “Drain the swamp” – rensa träsket – är ett uttryck som förknippas med Trump, men som i själva verket myntades långt tidigare och användes av Ronald Reagan redan på 1980-talet.

Trumps enkla svar fungerar dåligt

Hittills har den nya administrationen haft blygsam framgång i sitt effektiviseringsarbete. Offentliga utgifter växer i samma takt som tidigare. Värre är att Trumps ad hoc‑politik skapar stor osäkerhet i näringslivet.

Små importberoende företag saknar kapitalbuffertar, och när tullarna höjs drabbas de hårt. Forskningen visar att det framför allt är importföretagen och konsumenterna som bär kostnaden för tullar. Råvarupriser sätts på en världsmarknad – ingen exportör sänker sina priser bara för att USA lägger på tullar – och samma logik gäller de flesta andra varor.

Investerarna flyr dessutom dollarn. I teorin borde högre tullar stärka valutan, men oro för exempelvis centralbankens oberoende har i stället försvagat den amerikanska dollarn kraftigt.

Retoriken om att Trump skulle göra USA ekonomiskt starkt igen står i kontrast till verkligheten. Börserna faller och USA:s handelspartners väljer att vänta ut Trump – väl medvetna om att de införda tullarna skadar USA mer än Kina och EU.

Trumps enkla svar på USA:s utmaningar visade sig – kanske inte helt oväntat – fungera dåligt.

För den som läst nobelpristagaren Daniel Kahnemans bästsäljare Att tänka snabbt – och långsamt kommer Trumps misslyckande inte som någon överraskning. Kahneman pekar på att vi människor kan möta problem på olika sätt.

Vi kan tänka snabbt – använda intuitionen för omedelbara, livsviktiga beslut. Möter man en björn i skogen är det bättre att springa än att analysera. Men vi kan också tänka långsamt: systematiskt dissekera problemet för att hitta hållbara lösningar. Det är att föredra när man har tid och problemet är komplicerat.

Behövs samspel mellan privat och offentligt

När Leif Östling och jag startade Kommissionen för Skattenytta för tre år sedan var ambitionen större än att bara peka finger åt byråkrater. Vi ville använda den samlade kunskapen i offentlig sektor och näringsliv till att förbättra verksamheterna och att lära av varandra.

Den saknade pelaren är samspelet mellan det offentliga och näringslivet.

Offentlig sektor behöver företagens förmåga att mäta, följa upp och våga justera processer; företagen behöver myndigheternas uthållighet, rättssäkerhet och samhällsperspektiv. Det är ingen quick fix, men just därför behöver sektorerna varandra.

Trump, Berlusconi och Ny Demokrati lär oss något enkelt: kaxiga löften ger kortsiktiga rubriker, men räntor, skattebetalare och pensionsfonder låter sig inte imponeras. Stillsamt, tålmodigt arbete med örat mot marken – och respekt för fakta – flyttar både budgetprocesser och berg.

Nästa gång någon ropar “drain the swamp” kan vi lugnt svara: Låt oss först mäta vattendjupet. När det är gjort kan det offentliga och näringslivet dra på sig stövlarna – tillsammans.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även varit chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. Är för närvarande kanslichef på Kommissionen för skattenytta.