S avideologisering är högerns största seger

Socialdemokratins enda livsluft är att vara partiet för den undre halvan av befolkningen. Den kopplingen har förlorats.
Centerpartiets Thorbjörn Fälldin efter valsegern 1976. Foto: TT

Egentligen är det märkligt att det inte uppmärksammats mer. Det faktum att det i höst 2020 är exakt 44 år sedan socialdemokratins 44 år långa maktinnehav bröts. Från 1932 till 1976 obruten socialdemokratisk regering. Visserligen ibland i samarbete med bönderna/centern, eller som under kriget med stor koalitionsregering. Men efter 1976 är det som att socialdemokratin aldrig riktigt suttit säkert i sadeln igen.

Fast det är kanske inte så märkligt att det inte talas om detta jubileum. Den svenska politiska familjen är precis som alla familjer beroende av sina livslögner. Socialdemokraterna älskar att leva i tanken att det fortfarande är som innan. Att ingenting har hänt. Att man fortfarande är störst, starkast och landsfamiljärt bygger landet.

De borgerliga å sin sida, gör allt för att hålla liv i myten att ingenting har hänt. Att de är eviga underdogs mot de fruktansvärda ideologiskt sammansvetsade Socialdemokraterna. Borgarna kan genomföra våg efter våg av systemskifte, och utan att blinka säga att alternativet är förödande socialism. Som i alla familjer upprätthålls denna gemensamma livslögn av att den för de inblandade växt in i själen som inte kan flyttas på utan omfattande vårdinsatser.

I min familj berättas fortfarande historien om hur min morfar Malte Eriksson, murare och socialdemokrat lagom till valet 1976 köpt en ny färg-TV. Generöst hade han erbjudit S-föreningen i Västertorp att ha den på sin valvaka. För nu skulle Palme visa de där…

Natten blev inte riktigt vad den lokala S-föreningen planerat. Spriten gick åt snabbare än vickningen och när morfar och mormor som var i 60-årsåldern kom hem så rann som ett kallras över min morfar. Han kastade ut tv-apparaten från balkongen på fjärde våningen. Ingen kom till skada ska sägas. Det blev till och med en notis i lokaltidningen. Fast en färg-TV var inte småpotatis för en arbetare på 70-talet. Så det sved.

Det har egentligen hänt en hel del sedan 1976. Inte bara prisbilden för tv-apparater har förändrats. Den 26-tummare morfar flinkt kastade ut från balkongen på Störtloppsvägen 18 var förmodligen tillverkad i Sverige eller Västtyskland. Idag är det Kina.

1976 kändes det enligt vissa socialdemokrater som ”en statskupp” att det blev en borgerlig majoritet i riksdagen. Idag har socialdemokraterna 28 procent i senaste riksdagsvalet, de två ”socialistiska partierna” har tillsammans bara cirka 35 procent, vilket är nivån Göran Perssons socialdemokrater ensamma hade när man lämnade över makten till Fredrik Reinfeldt 2006. Istället är det kompakt högermajoritet i riksdagen om man räknar ihop de traditionella borgerliga partierna och Sverigedemokraternas röster. Sverigedemokraterna har lyckats med konststycket att ta en rejäl del av arbetarväljarna och därmed förskjuta blockgränsen.

Vad man heller aldrig hör i vårt avlånga land är att de borgerliga erkänner att de faktiskt segrat. Herregud vilken förändring som skett. Vi har gått från att Socialdemokraterna och LO ville socialisera stora delar av näringslivet till att näringslivet vill privatisera välfärdsstaten. Och gör det. Vi har gått från att borgerligheten är utestängd från makt i decennier till att socialdemokratin i realiteten är utestängd från makten. Det faktum att Stefan Löfven är statsminister gör bilden oskarp, men vilka ideologiska reformer som förändrar något på riktigt har kunnat genomföras under denna och förra mandatperioden? Sådant som läsarna av detta magasin är oroliga över. Ingenting.

Det gick så långt att ledande socialdemokratiska statsråd till delar av det svenska näringslivet förklarade att förslaget om vinstförbud aldrig skulle gå igenom 2018. På den sista dagen på mandatperioden skulle propositionen falla förklarade dåvarande näringsminister Mikael Damberg trosvisst. Näringslivet hade intet av att frukta av socialdemokratin. Att dundra mot vinsterna i välfärden var bara valtaktik och ett sätt att hålla vänstersossarna, LO och Vänsterpartiet glada. Man kan säga att steget från Meidnerfonder till Dambergism är längre än ett förstamajfirande i Nordkorea.

Kanske är socialdemokratins avideologisering högerns största seger. I takt med att ledande S-toppar efter avslutad ”lumpen” i politikens grottekvarn tar steget över till näringslivet är klasskampen delvis ett avslutat kapitel. Jag minns min kollega och samtalspartner Bengt Göransson som efter decennier i folkrörelser och politik efter valnederlaget 1991 gick till ABF-huset och frågade om han fick ordna några seminarier på sin fritid. Det blev tusentals möten om politik, litteratur och samhälle. Carl Tham följde efter och gjorde likadant. Idag är det vanligaste karriärsteget att ”gå över” till näringslivet. Listan kan göras vansinnigt lång. Man kan skratta åt det, men i själva verket är det sorgligt. När den tyske SPD-kanslern och socialisten Gerhard Schröder blev direktör i Gazprom skrev en tysk tidning skrev att det skulle vara svårt att tänka sig Willy Brandt som lobbyist för en gasledning. Samma sak kan sägas om Ingvar Carlsson. Trenden med tunga ledande röda politiker som går i näringslivets sold i bästa fall först efter avslutad politikkarriär är en förskingringsprocess.

Socialdemokratin som egen politisk kraft upphör när medlemskap i Arbetarepartiet inte betyder någonting. När man enligt statsvetarprofessorn Bo Rothstein ”kan bli rik på politik”, innebär det för socialdemokratin att det ledande skiktet har andra ekonomiska intressen, ja klassintressen än sina förmodade eller före detta väljare. Då är det inte konstigt att ledande S-företrädare kan tycka att lagen om anställningsskydd, ja den säljer vi ut. Eller Värnskatten, den kan vi sänka.

Missförstå mig rätt. Jag har inget problem med att personer har dessa åsikter. Men det är inte socialdemokratiska åsikter. Socialdemokratins enda livsluft är att vara partiet för den undre halvan av befolkningen, dem som nästan inget äger. För det arbetande folket, LO-jobbare, TCO-are, småföretagare. Att socialdemokratin tappat bort kopplingen till denna majoritet är den stora förändringen, vars följder vi inte ens sett början på. Det gör mig så arg, att jag nästan skulle vilja våga kasta ut platt-tv:n från balkongen.

Daniel Suhonen är chef för tankesmedjan Katalys.



    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här