”Syftet med public service är att upprätthålla den rådande regimen”

I ett fragmentiserat samhälle där alla maktcentra gradvis förlorat allt mer av sin kraft blir regim-TV lika uppluckrat som samhället i stort. Det finns något för alla. Vilket riskerar att bli ingenting, skriver Stig-Björn Ljunggren i en krönika.
Krönikören Stig-Björn Ljunggren skriver om SVT och public service.. Foto: Jessica Gow/TT , Christine Olsson/TT och Henrik Montgomery / TT
Jag har gjort experiment där jag först vägt mitt huvud på hushållsvågen, sedan tittat en hel kväll på de mest populära programmen, och sedan vägt huvudet igen. Skallen har vid varje mättillfälle blivit några gram lättare, skriver Stig-Björn Ljunggren. Foto: Jessica Gow/TT , Christine Olsson/TT och Henrik Montgomery / TT
Statsvetaren och krönikören Stig-Björn Ljunggren.
Foto: Henrik Montgomery / TT

Sverige är fantastiskt. Det går att tillbringa en hel helg i den lilla stugan, mitt i den blekingska spenaten, med att sitta framför TV och titta på Kristdemokraternas riksting. Alla tal och propositionsordningar kommer med, kompletterande med sakkunniga kommentarer av journalister och inbjuda experter. Ett eldorado för oss politiska nördar.

Visst, det är inte alla som väljer detta sätt att tillbringa helgen, men möjligheten finns där, och det är värt en guldstjärna. Det är detta som är public service, en TV i allmänhetens tjänst, men också ett sätt att upprätthålla rådande regim.

Förvisso tillhör jag dem som länge försökt undvika att titta på TV. Jag har gjort experiment där jag först vägt mitt huvud på hushållsvågen, sedan tittat en hel kväll på de mest populära programmen, och sedan vägt huvudet igen.

Skallen har vid varje mättillfälle blivit några gram lättare. Det är också därför som jag hävdar att det finns bevis för att TV med rätta kallas för dumburken. Det går att belägga med fakta.

Men på senare tid har jag börjat revidera min uppfattning. Och ifrågasätta både reliabilitet och validitet i min undersökning. Visst, många av dessa pratprogram på temat Vi Som Väntar På Döden eller tävlingar om vem som bygger roligast Lego, bakar bästa tårtan, gråter vackrast, är en smula ansträngande att bevittna. För att inte tala om alla misslyckade sångfåglar som drömmer om att bli världsberömda i 15 minuter.

HOPPAS IBLAND PÅ PUTIN

Då är det lättare att stå ut med att ännu en gång se alla Bondfilmer. De är fejk men låtsas inte vara något annat heller. Eller om dessa inte finns tillgängliga, repriser på Åsa Nisse-filmer! De var och är i sin töntighet både underhållande och pinsamma, inte minst som skådespelare som John Elfström var ett geni som gång på gång ställde sig långt över denna lågbudgetproduktion. Men vi vet att det är pilsnerfilm. Den gör inte några andra anspråk.

Det som oroar mig med de ”riktiga” TV-programmen är egentligen inte det faktum att dessa görs – och att det finns deltagare som ställer upp i vad som borde anses förnedrande – utan att det finns en tillräckligt stor publik som tittar på eländet för att det ska vara värt att producera. Och att jag misstänker att folk inte tittar på dem på samma sätt som jag tittar på Åsa Nisse, för att jag vill hitta guldkorn i töntighetsträsket, utan att folk tar det på allvar.

Ibland har jag faktiskt tänkt förbjuda tankar om att det vore bäst om Putin invaderade oss och gav folk möjlighet att nollställa sina förväntningar på tillvaron. Dumburkens sammantagna andliga sönderfall, uttunning av kulturen, förödande mischmasch av dumheter, trivialiteter, plumpheter och meningslösheter skulle göra Putin till en befriare.

Och, har jag i dessa svåra stunder tänkt, när någon gräver ur vår kultur och börjar spekulera kring varför den gick under, kommer en av hypoteserna säkerligen att centreras kring förklaringen att denna civilisation gick under därför att människorna lät sina hjärnor ätas upp av nonsens.

FAN VET OM JAG INTE HAFT FEL

På samma sätt som teorierna om att romarriket förgiftades av bly i vattenledningarna, de amerikanska urbefolkningarna dog av virus som västliga invadörer hade med sig, och den brittiska kolonialmakten blev en fet katt, så kommer vi att i efterhand bli diagnosticerade med att vi föll, på grund av bildskärmsinducerad stupiditet.

Detta är min spontana oreflekterade känsla när jag sveper genom TV-tablån för att hitta något som håller anständig intellektuell nivå.

Men. Så märker jag något. Fan vet om jag inte haft fel. Visst, en hel del av trivialiteterna är förvisso överdrivna, teatraliska och lögnaktiga i den mening att de inte speglar verkligheten sådan den är, utan förvanskar och dramatiserar i underhållande syfte. Men mycket på TV skildrar samtidigt det vanliga livet för stora grupper människor. Det är program om tunnelbanan, ambulansen, brandkåren, svåra byggnadskonstruktioner, utmanande logistiska leveranser av vitala maskindelar etc.

GNÄLLIG KRITIK MOT PUBLIC SERVICE

En hel del av det som skildras ligger rätt nära det som finns på den vanliga arbetsmarknaden – och som troligtvis tar till sig en hel del publik som själv har liknande erfarenheter. Och nu till min poäng med denna långa utvikning. Public service ska ge oss allt från indolent och trivial underhållning – till direktsändningar av Kristdemokraternas riksting.

Syftet med public service är att den ska upprätthålla den rådande regimen: Det ska det vara en lägereld där medborgarna erbjuds en känsla av gemenskap, en gravitationspunkt som håller oss samman i föreställningen om ett nationellt öde. Men det blir allt svårare när den nationella berättelsen står på svag sändning och våra självförverkligandeprojekt blir allt starkare. Vilket också resulterar i en allt allvarligare gnällig kritik mot public service.

Uppdraget att vara ett understöd för vår regim – som alltså är summan av alla maktgrupper och samhällsaktörer av rang – i deras kollektiva strävan att upprätthålla och reproducera sitt maktinnehav blir allt svårare.

TV ger en plattform för olika maktspelare att inge känslan till folk att vi just nu befinner oss i början av en bra film. Som aldrig tar slut. Vi känner att vi är med på TV, fast utklädda till någon annan.

Och i ett fragmentiserat samhälle där alla dessa maktcentra gradvis förlorat allt mer av sin kraft, blir också regim-TV lika uppluckrat som samhället i stort. Det finns något för alla. Vilket riskerar att bli ingenting.

Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, Blekinge.

Här hittar du alla krönikor