Det var du som valde en låtsasriksdag

Vi låtsas arbeta och de låtsas betala oss”, suckade invånarna i Sovjetunionen. I den svenska demokratin gäller nu: ”Vi låtsas rösta på någon som kan regera, och partierna låtsas att de vill.”

På valdagen den 9 september stod det klart att en fjärdedel av riksdagen (SD och V) inte var intresserad av regeringsansvar. Därav den besvärliga process som följde. Inte blev det enklare när Centern och Liberalerna anslöt sig till vägrarfronten, som nu omfattar nära 40 procent av de folkvalda.

Värdegrund har blivit viktigare än verkstad. Att säga rätt saker har blivit viktigare än att göra rätt saker. Detta fenomen sträcker sig långt utanför partipolitiken.

Varje parti får formulera sitt eget program och samarbeta med vem de vill – det är hela idén med demokrati. Den grälsjuka svekdebatt som nu rasar, på temat ”är du inte med oss så är du mot oss”, speglar Twitter-samhällets tribalism.

Om en stor andel av väljarna mest är emot saker kommer även partierna att vara det. Vi får den politiska kultur vi förtjänar. När Annie Lööf och Jan Björklund intar oförenliga ståndpunkter i regeringsfrågan – ”Stefan Löfven ska avsättas, Alliansen ska hållas ihop, Jimmie Åkesson ska inte få inflytande” – levererar de på sina kluvna väljares kluvna beställning.

Attityden har varit i svenska värderingars säck innan den hamnade i talmannens påse. Vi har blivit ett bortskämt land. Vi vill äta kladdkakan och ha den kvar. Vi kräver perfektion från snart sagt varje samhällsfunktion, men är allt mindre benägna att ställa motsvarande krav på oss själva.

Ett par enkla exempel från områden som spelade en framträdande roll i valrörelsen:

När höstens polisutbildning drog i gång hade 791 aspiranter fått plats. Tre veckor senare var de 663. Ett bortfall på 128 personer, samtidigt som det råder skriande brist på kvalificerade sökande trots att vartenda parti lovar miljarder till att förstärka ordningsmakten.

Inom skolan, vår viktigaste institution för såväl fördelningspolitik och ekonomisk tillväxt som medborgerlig fostran, är det ännu värre. De närmaste tio åren ökar antalet elever med 350 000. På femton års sikt är rekryteringsbehovet nästan 200 000 lärare. Men många inom yrket vantrivs och de bästa studenterna lägger benen på ryggen åt andra hållet.

Förr i tiden var elever och föräldrar livrädda för att bli utskällda av lärare och rektorer. I dag är det tvärtom. Kan dessa ombytta roller ha något med saken att göra?

Det handlar om barnslig inställning, men också om demokratiskt ansvar. Folk till vänster har röstat på en flumskola utan auktoritet. Folk till höger har röstat på lägre skatt och nyliberala marknadsexperiment. Varsågoda, ni fick den skola ni beställde.

Likadant med järnvägen, en daglig måltavla för klagomål där allt blekare SJ-anställda ska förklara förseningarna. De stressade förstaklassresenärer som skäller mest har själva röstat för Europas mest privatiserade, avreglerade och konkurrensutsatta järnväg. Andraklasspassagerarna är inte beredda att betala det biljettpris som skulle krävas för fullgod service. Och ju mer vi skäller, desto färre kapabla personer har förstås lust att jobba på spåret, precis som inom skolan, polisen, politiken …

Fråga inte vad stat och kommun kan göra för dig. Fråga vad du själv kan bidra med, och vilket ansvar du själv har för att det blivit som det blivit. Stötta dem som fortfarande gör jobbet.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Frikort för tyranner

En journalist engagerad i mänskliga rättigheter mördas på sitt eget lands konsulat i främmande land, sedan en depraverad regim fått politiskt frikort att bete sig hur som helst och verbal inspiration att attackera medier av USA:s president. I en thriller skulle det vara ett overkligt scenario. I den verkliga overkligheten går ingen längre säker, och endast tyranner har anledning att korka upp champagnen.