Kolossernas lerfötter

Framtiden är historia heter en skakande bok av den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen. Hon har gjort sig känd som en sylvass kritiker av vår tids elakaste tvillingar, Vladimir Putin och Donald Trump. Här skildrar hon ett Ryssland som under loppet av en enda generation återskapade den totalitära Sovjetunionen.

Inte precis vad vi väntade oss när Berlinmuren föll 1989 och ondskans imperium begravdes 1991. I eftertankens bleka ljus ter sig utvecklingen ändå logisk. Ryssland var inte sjukt på grund av sitt politiska system. Det sjuka systemet speglade helt enkelt Ryssland.

Det var en illusion att historien obönhörligt stod på det öppna samhällets sida. I dag ser vi tvärtom hur själva öppenheten hotar friheten – via internetrevolutionen – hur rösträtten hotar demokratin och hur marknadsekonomin hotar både miljö och social sammanhållning.

Paradoxerna har hunnit ikapp oss. En av de största, i det riktigt långa perspektivet, är att det ekonomiskt efterblivna Ryssland framstår som politiskt och kulturellt hypermodernt.

Hur kommer det sig att detta tredje-världen-land med olja och kärnvapen som enda maktmedel kan ta för sig så? Ukraina, Syrien, Trump, Brexit – Moskva har haft ett finger med i spelet överallt. President Putin och utrikesminister Lavrov är så höga på testosteron och subversion att de kläcker ur sig vad som helst. Ju större lögn, desto nöjdare ser de ut.

För att förstå kontexten måste man backa bandet tusen år. Ryssland övertog den bysantinska högkulturen minus antikens skriftliga arv. I stället för ordet, fundamentet för upplysningen, hamnade ikoner och mystik i centrum.

När USA får en ledare som hämtar all information från tv-kanalen Fox News och ungdomar har Youtube som viktigaste källa kommer västvärlden ikapp Ryssland. Nu är det visuell suggestion som gäller, inte sanningen i någon objektiv mening. Bilden krossar ordet. Framtiden tycks vigd åt ortodoxin.

Som politisk teater är det oslagbart. Därav allas vår fixering vid dessa rödbrusiga herrar. Därav mediernas hysteriska, skräckblandade förtjusning när kritik blir till underhållning som blir till annonspengar.

Kanske borde vi tiga ihjäl spektaklet och fokusera mer på verklighetens människor. Efter Sovjetunionens fall upplevde Ryssland en folkhälsokatastrof av sällan skådade mått. Medellivslängden sjönk när en hel generation söp ihjäl sig.

Det makabra och symboliska är att vi i dag kan notera något liknande i USA. Trots glödande högkonjunktur, trots formellt sett låg arbetslöshet och unik ackumulation av rikedomar mår genomsnittsamerikanen pyton.

Statistiken är hisnande. Var tredje amerikan, över nittio miljoner människor, står på smärtstillande opiater. Tre procent av befolkningen, runt sju miljoner individer, är föremål för rättsliga åtgärder, en tredjedel av dem sitter i fängelse. Medellivslängden sjunker för första gången, inte minst på grund av en livsmedelsindustri som göder matvanor från helvetet.

Den kanske värsta indikationen på tillståndet i nationen är självmordsstatistiken. Under 2016 tog 45 000 amerikaner sitt liv, fler än hälften av dem med hjälp av skjutvapen. Masskjutningar i skolor må dominera nyheterna på temat vapenvåld, men då ska man komma ihåg att två av tre tragedier med skjutvapen i USA är självförvållade.

Den sociala och medicinska verkligheten säger mer om färdriktningen än operettfigurerna på världsscenen. Tyvärr pekar allt nu i samma riktning.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Tufft för eliten

Svenska Akademien, Transportstyrelsen, Karolinska sjukhuset, Polisen – ibland ser det ut som om hela Sverige har blivit inkompetent, åtminstone på elitnivå. En rimligare tolkning är nog att allting blivit svårare. Ribban för leverans och anständighet ligger högre. Därför måste vi stå emot cynismen.