Åsbrink förstärker svängningarna

Det tycks nu finnas en föreställning om att budgetsaldot är heltavgörande för olika politiska beslut. När det blir pengar överkan vi antingen öka utgifterna eller sänka skatterna, utlovarregeringen. Enligt många socialdemokrater stundar nu en politiskskördetid, då det uppstår ett överskott att fördela.En del andra bedömare är i stället oroliga för att denekonomiska utvecklingen kan bli sämre än väntat och att detdärför kan bli nödvändigt med nya besparingar i de offentligautgifterna för att inte budgeten ska försvagas.Denna fixering vid budgetsaldot kan få olyckliga konsekvenserför svensk ekonomi. Om budgeten ska styra den ekonomiskapolitiken får vi en så kallad procyklisk finanspolitik, det villsäga en politik som förstärker konjunktursvängningarna.

De stabiliserande

Visserligen har alla utom vänsterpartiet övergivit den tidigarekeynesianska stabiliseringspolitiken. Men det betyder inte att man ifortsättningen bör göra motsatsen, nämligen föra endestabiliserande politik.Kritiken mot keynesianismen gäller snarare den praktiskautformningen av politiken än själva teorin. Fortfarande räknarde allra flesta ekonomer med att till exempel expansiv politik iform av en skattesänkning leder till ökad efterfrågan och därmedtill högre tillväxt och sysselsättning, om det finns outnyttjadkapacitet. Ett sådant synsätt ligger för övrigt till grund förpraktiskt taget alla national-ekonomiska beräkningar ochprognoser, inklusive regeringens.Samtidigt är budgetsaldots storlek i hög grad en följd avtillväxten. Enligt konjunkturinstitutets bedömning förbättrasbudgetsaldot med 75 procent av en ökning av tillväxten. Omalltså BNP, den totala produktionen, ökar med en procent, ellermed omkring 20 miljarder kronor, förbättras budgeten med 15miljarder. Skälet till detta är främst att ökad produktion gerett ökat skatteunderlag, samtidigt som behovet av a-kassa ochandra bidrag minskar.Om tillväxten ökar förstärks alltså budgeten, vilket enligt detnu gängse betraktelsesättet skulle göra det möjligt att sänkaskatterna (eller öka utgifterna). Följden skulle därmed bli attskatterna sänks (eller utgifterna ökas) i högkonjunkturer, ochtvärtom i lågkonjunkturer.Men detta kan bli heltokigt. I slutet av 1980-talet hade viöverhettning i ekonomin och samtidigt, som en följd därav, storaöverskott i den offentliga sektorn. Det avgörande felet på1980-talet var att finanspolitiken inte stramades åttillräckligt, vilket var huvudorsaken till den ekonomiska krisenpå 1990-talet, som i sin tur ledde till jättelika underskott ibudgeten.

Långt över kravet

När underskotten då växte närmast okontrollerat fanns det skälatt göra även budgetsaldot till ett mål för politiken. Sverigemåste också anpassa sig till EU:s konvergenskrav, som innebäratt budgetunderskottet inte får överstiga 3 procent av BNP. Meni fjol hade vi ett budgetöverskott på 3,2 procent av BNP, vilketalltså ligger långt över EU:s krav. Budgetsaldot är mer än 100miljarder kronor större än vad EU begär, och därtill växande.Det finns ingen rim och reson i att hålla fast vid en strambudgetpolitik bara för att bygga upp ett stort överskott ibudgeten när priset för detta är hög arbetslöshet. Den verkligaorsaken måste i stället vara att regeringen av försiktighetsskälinte vågar låta tillväxten öka alltför snabbt. Frånbudgetförhandlingarna läckte det att regeringen ville införa etttillväxtmål på 2,75 procent.Även om detta mål, efter miljöpartiets motstånd, inte kommer attnämnas i vårpropositionen i april är det troligt att regeringenanpassar sin politik för en sådan tillväxt. Detta kan varaförklaringen till att finansminister Erik Åsbrink inte vill hanågra skattesänkningar nästa år, då tillväxten ändå väntas bliomkring 3 procent.Enligt konjunkturinstitutets beräkningar uppstår fram till 2004rent budgettekniskt ett utrymme för skattesänkningar på hela 90miljarder kronor, motsvarande 4 procent av BNP. Men avgörandeför möjligheten att utnyttja budgetutrymmet är om lönebildningenfungerar tillräckligt bra för att det inte ska uppstå tendensertill inflation.

I dag finns antagligen ett visst utrymme att lätta påfinanspolitiken. I själva verket drivs redan en ganska starktexpansiv politik. Konjunkturinstitutet beräknar att effekten avbl. a. den i år delvis slopade värnskatten, skattelättnad förlåginkomsttagare och ökade statsbidrag till kommunerna motsvarar1,5 procent av BNP, det vill säga nära 30 miljarder kronor. Förövrigt har riksbanken varnat för att skattesänkningar kan ge enalltför expansiv politik. Och i dag är det faktiskt riksbankensom har sista ordet när det gäller stabiliseringspolitiken. Omfinanspolitiken blir alltför vidlyftig kommer i stället höjdaräntor att bromsa tillväxten.

BILDTEXT: Åsbrink vill låta budgetunderskottet styra politiken. Detförstärker konjunkturcykeln och gör ekonomin onödigt svängig.