Borg kammar noll

I onsdags kväll stod Carnegies nye vd Frans Lindelöw på ett podium på Café Opera i Stockholm. Där frågades han ut av Affärsvärldens Erik Wahlin. Samtalet gled så småningom in på ämnet bonusar. Det var ofrånkomligt, samma dag hade finansminister Anders Borg krävt återhållsamhet av näringslivet när det gäller ersättningar till ledningar och styrelser. Ungefär samtidigt blev det känt att remissinstanserna unisont sågar Finansinspektionens förslag till nya hårdare bonusregler för finanssektorn.

Lindelöw överraskade ingen när han anslöt sig till dem som kritiserar inspektionens förslag. Carnegie har i åratal varit en av de största och mest lönsamma investmentbankerna i Norden och den som har betalat högst ersättning till sina anställda. Traditionellt har halva firmans vinst fördelats ojämlikt bland personalen, andra halvan har ägarna fått. Och så ska det förbli, det gjorde Lindelöw klart redan i september i en intervju i Affärsvärlden, innan han ens hade tillträtt.

– Gärna hårda regler för bonusar, sade Lindelöw på Café Opera.

– Men det måste vara samma regler som gäller åtminstone i hela Europa och helst globalt.

Enligt Lindelöw, och flera av remissinstanserna, är den svenska finanssektorn i praktiken dödsdömd om bonusreglerna här skiljer sig från dem utomlands. Personalen kommer då att söka sig till finansföretag i utlandet eller till utländska banker som har filial i Sverige och därför inte omfattas av svenska regler, går tanken. Och visst finns det en poäng i det.

När dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt införde sin valpskatt 1987 flydde stora delar av värdepappershandeln utomlands. Människor flyttar kanske inte lika lätt som pengar, men nästan, och uppfinningsrikedomen och viljan att ta omvägar är stor om det går att tjäna en miljon eller många på det. Finansmarknaden är global och det finns alltid länder som vill ta marknadsandelar genom att erbjuda förmånligare regelverk.

Slutsatsen är därför att den sorglösa bonusrullningen i det internationella bankväsendet kommer att fortsätta. Det mest sannolika är också att även Finansinspektionen nås av den insikten och att Sverige ansluter sig till de mjukare bonusregler som nu diskuteras inom EU och G20.

Samtidigt är det förstås ett problem för samhällsmoralen att många av dem som var med om att köra Carnegie, Swedbank och SEB i diket genom vårdslös utlåning kan fortsätta att plocka ut bonusmiljoner som om ingenting har hänt. Skattebetalarna retar sig med rätta på att gång på gång tvingas rädda misskötta banker från undergång. Endera direkt genom att ta över dem, som Carnegie den här gången och i förra krisen Nordbanken, Gota med flera, eller indirekt genom att utfärda statliga garantier och genom att Riksbanken håller nere räntorna och tillhandahåller likviditet till banksystemet.

Frans Lindelöw tycker inte att allmänheten ska gnälla; skattebetalarna fick ju tillbaka sina pengar när Carnegie såldes till Bure och Altor. Liknande tankar har hörts från Riksgäldens chef Bo Lundgren och andra när de beskriver den förra bankkrisen: staten fick så småningom tillbaka sina miljarder och förlorade i slutänden inga pengar.

Men riktigt så enkelt är det ju inte. Staten tillhandahåller i praktiken en allriskförsäkring till bankerna utan att ta betalt för den. Man hjälper till att röja upp efter olyckshändelser och får då bara betalt för utfört arbete, i bästa fall. Det är lite som om ett försäkringsbolag erbjöd hemförsäkring men bara tog betalt i efterhand när det inträffat ett inbrott eller en olycka.

Värdet på den implicita försäkringen till bankerna är svårt att beräkna, men är sannolikt högt. Om bankerna hade varit tvungna att betala premie i förväg för de risker de tar hade vinsterna – och därmed bonusarna – blivit betydligt lägre.

Aha, säger skattebetalaren, då är lösningen att bankerna betalar en årlig försäkringspremie till staten som i gengäld åtar sig att rycka ut i orostider.

Nej, tyvärr. Då flyttar bankerna till länder där de slipper premie och vi är tillbaka i Lindelöws resonemang; bankernas verksamhet, inklusive bonusregler, måste helt enkelt regleras internationellt för att få effekt. Dessvärre finns det inget som talar för att vi får se en långtgående sådan uppgörelse i närtid.

Tills det sker kan bankirer i alla länder gå till sina respektive regeringar och kräva lättnader med ungefär samma argument som tonåringar använder mot föräldrarna när de begär högre månadspeng och senare läggtider: Varför får inte jag när ALLA andra får?